I Filmen Two Popes möts tradition och förnyelse, felsteg och ånger, knödel och pizza, fotboll och pianomusik och en hel del annat, allt personifierat genom två påvar. Det handlar alltså om mötet mellan påve Benedictus XVI och kardinal Jorge Bergoglio (nuvarande påve Franciskus). Det är så här det kunde ha gått till och kanske borde gå till när två ledare med fundamentala olikheter i personlighet, kultur och synsätt möts. Det är raka rör från början. Mötet som inleds med repliker som ”jag håller inte med någonting av det du säger” mynnar ut i respekt och ödmjukhet för varandra och en något otippad gemensam måltid.
Det här är en film som tar tron och Gud på allvar. Gud kallar till tjänst, men hur och när hör vi Guds röst? Hur leder Gud när det bara finns dåliga alternativ? Hur leder man en kyrka som vibrerar av både tradition och förändringsbehov?
Filmen blundar inte för de båda huvudpersonernas förflutna. Argentinaren Bergoglio gjorde ödesdigra linjeval under Pinochets diktatur vilket gjorde honom till en kontroversiell person i sitt hemland. Benedictus lever med korruption och sexskandaler i sin kyrka och får kritik för det. Självkritiken och tvivlet drabbar ändå hårdast. Är jag värdig att tjäna Gud? Vem är överhuvudtaget värdig att tjäna? Finns det förlåtelse och hopp?
Filmen handlar inte bara om två påvar, utan om andligt ledarskap. En av påvarna representerar tradition och kontinuitet och den andra förnyelse och handling. Det som förenar dem är respekten för Guds röst, kyrkans tradition och inte minst för varandra. Ju mer de lär känna varandra desto mer vågar de öppna sig för varandra och dela personliga och andliga erfarenheter. När polarisering av åsikter inom (inte endast den katolska) kyrkan äventyrar samarbete och relationer visar filmen på hur man kommer vidare, mindre genom att kompromissa, mera genom att förändras.
Huvudrollsinnehavarna övertygar, Anthony Hopkins som Benedictus och Jonathan Pryce som Franciskus. Det vore värda en påvlig Oskar. Jag hoppas också filmen blir nominerad för bästa manus (Anthony McCarten). Fotot för oss in bakom hierarkins kulisser, särskilt intressant (för en icke-katolik) är att se hur ett påveval förrättas rent tekniskt.
Slutligen är det fascinerande att se hur filmen fortsätter i verkligheten. Emerituspåven Benedictus som efter sin avgång lovade att vara ”gömd för världen” har nämligen kritiserat påve Franciskus som förväntas luckra upp celibatförbudet för äldre präster i ”regioner längre bort”. Tradition och förnyelse möts igen.
Text: Jani Edström