Trons ord

Joh. 4:39–42

Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Vad är tro? Ryms det tvivel i tron? Är tron något vi tror på eller någon vi förlitar oss på? Är tron personlig eller gemensam? Vad betyder det att bekänna tillsammans? Måste man ”tro på allt” eller ”alltid tro rätt” för att få kallas kristen? Sitter tron i hjärnan (tanken, förståndet), hjärtat (känslan) eller händerna (handlingar)?

När Jesus botar människor säger han ibland: Din tro har hjälpt dig. Gå i frid. (Luk. 8:48). Jesus frågar sällan människor om deras tro. Istället ser han till deras behov. Hur kan jag hjälpa dig? Han lyssnar på deras frågor. Vad är det som tynger dig just nu? Han bjuder dem att lita på honom, förtrösta på Gud. Allt kommer att bli bra, lita på mig.

Vår tro grundar sig på Bibeln och Bibelns vittnesbörd om Gud. Här är det viktigt att komma ihåg att Gud är större än Bibeln. Gud kan inte stängas in i Bibelns pärmar eller begränsas av våra föreställningar om Gud. Det här inser många av Bibelns personer och författare. Redan i Bibelns första meningar möter vi en Gud som övergår allt vi kan fatta. En Gud som skapar med glädje och godhet, i nästan barnslig iver över allt det vackra som Ordet ger upphov till.

I Bibeln läser vi om hur Gud skapar världen i alla dess skönhet och myller av liv. Gud skapar människan och möter människan i alla upptänkliga livssituationer, allt från barnafödande och vardagshändelser som matlagning, sovrutiner, vattenhämtning, odling och djurhållning till sjukdom, intriger, krig, flykt och hoppet om en bättre framtid.

Bibelns berättelser kan delas in nästan på samma sätt som moderna tv-seriers indelning i olika säsonger. Säsong 1: Skapelsen och syndafloden. Säsong 2: Kallelsen av Abraham och historien om Israels folk. Säsong 3: Slaveri och befrielse. Säsong 4: Ökenvandringen och det nya landet Säsong 24-27: Jesus från Nasaret, hans liv död och uppståndelse i fyra versioner. Säsong 28: Församlingen Berättelserna tar aldrig slut liksom. Och när den sista säsongen avslutas med en ny himmel och en ny jord, när ondskan och döden är besegrat och när det nya Jerusalem slutligen landar på jorden. Då finns det bara en berättelse kvar. Din egen berättelse om din egen väg till Gud, eller Guds väg till dig.

Det är Bibelns berättelser som vi baserar vår tro på. I alla berättelser är Gud nära, också när människor vägrar tro på Gud eller överger Guds vilja. Guds tro på människan är alltid starkare än vår tro på Gud. Inte så att Gud inte skulle inse människans brister, men i den meningen att Gud aldrig ger upp med oss. Gud är alltid beredd att skapa nytt, att ge människorna en ny chans att lära känna Gud och leva i gemenskap med Gud. Det är här som berättelserna om Jesus från Nasaret ger oss en djupare förståelse om vem Gud är. Nära och långt borta. Universell och personlig. Allestädes närvarande, särskilt nära dig. Det är i honom vi lever, rör oss och är till.  

Också den kristna trosbekännelsen är en berättelse. Från den korta bekännelsen Jesus är Herre till de klassiska trosbekännelsernas komprimerade och avskalade språk. Trosbekännelsen tar oss från Gud som skapar, till Jesus Kristus som försonar, till idag där Anden verkar i kyrkan, och slutligen ända in i framtiden, livet bortom döden. Det okända trygga, gåvan, nåden.

Trosbekännelsen är en berättelse om kyrkans gemensamma tro. En berättelse vi delar, det vi tror tillsammans. Det vi bekänner oss till. En berättelse vi gör till vår egen. En berättelse vi får ingå i. Också en berättelse vi får göra motstånd mot, testa, håller den? En berättelse vi får vila i, dagar vi inte orkar tro eller när livsmodet sviker.   

Trons språk.

Tron har ett eget språk. Egna symboler. Därför kan det ibland kännas främmande för människor som inte har lärt sig det. Känn på ord som Kristi blod, Lammets bröllop, Nådens bord, Andens frukter, Vandra med Jesus, Kristusbrev. För den som har erfarit trons verklighet är dessa uttryck bekanta, kära och betydelsebärande. För andra låter det bara konstigt. Många gånger har den här typen av uttryck kritiserats – också av troende själva – för att vara ett insiderspråk, Kanaans tungomål (också det en insiderterm).

Samtidigt går det ju inte att tro och fortsätta vara troende utan ett språk. Trons språk är ofta symboler. Vatten. Bröd. Vin. Ljus. Musik. Dopet är vattnet, reningen, avtvättandet. I dopet dör vi bort från synden och uppstår till ett nytt liv med Kristus. I brödet och vinet möter vi Kristus och delar gemenskapen med alla troende. Ljuset är bön och hopp. Musik är kontemplation och lovsång.    

Trons språk är ett språk där vi får känna oss hemma och trivas. Vi bör också vara medvetna om att trons språk inte kan uttrycka allt, inte behöver säga allt. Men vi behöver språket för att överhuvudtaget kunna säga något om vem Gud är och inte är. Vi behöver det när vi ber. Vi behöver det när vi delar tron med varandra.  

Trons språk ska inte isoleras. Vi ska inte bygga murar runt Kristus genom ett språk som ingen annan förstår. Tvärtom. Jesus använde sig sällan av ett inåtvärmande trons språk. Istället berättade han om Guds kärlek och omsorg utifrån människors dagliga liv: En man är på väg från Jerusalem till Jeriko. En kvinna har tappat bort ett mynt. Ett får har sprungit bort. Två söner blir ombedda att hjälpa till hemma. En bonde är ute och sår. Guds rike är som en åker, ett träd, en surdeg, ett senapskorn, som en pärla, som en skatt i en åker. Enkla bilder lätta att förstå som förmedlar djupa insikter vi aldrig blir klara med.   

Berättelsen om den samariska kvinnan i dagens evangelium, hon som debatterar med Jesus vid Sykars brunn, visar hur viktigt det är med ord. Det är genom kvinnans ord och vittnesbörd som människorna blir nyfikna på vem Jesus är. Kvinnans ord berättar om en man som sagt henne allt om henne, en man som kan vara Messias.  En man som väcker hoppet hos människorna. Många kommer till tro genom kvinnans ord.

Men ännu fler kommer till tro när de möter Jesus själv, genom hans egna ord. Och de säger till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Det är som om de säger till kvinnan: Tack för att du visade oss på Jesus. Nu när vi hört honom vet vi att det du sade stämmer. Jag undrar hur det kändes för kvinnan. Var det kanske en lätt känsla av besvikelse över att inte längre stå i centrum, nu när Jesus själv kommit dit? Eller var det en äkta känsla av generös, oegennyttig glädje av att Jesus själv nu var där. Jag hoppas det senare. Vi är bara budbärare, vittnen, medan Jesus är the real thing.

Det rapporteras att många muslimska asylsökare kommer till tro på Jesus i vårt land just nu. I internationell press beskrivs detta som ett unikt fenomen för Finland. Ingen vet riktigt vad det beror på. En del asylsökare berättar om hur de i en församling blivit bemötta med kärlek och omtanke. Att de sedan gått vidare till andra församlingar för att se om alla kristna är likadana. De har också undervisats om kristen tro.  Men för många är det först i mötet med Jesus själv som tron slagit rot och fått fäste. Inte sällan har Jesus uppenbarat sig för dem i en dröm. Och drömmar kan man inte förneka. Särskilt inte om drömmen handlar om Jesus.   

Vad är det som för dig att tro, eller fortsätta tro?

Är det för att tron blivit ord, formulerats så att du kan förstå eller ta till dig tron? Eller är det för att du mött någon som genom sitt liv visat vad tro är i praktiken. Eller är det erfarenheten av sådant som inte går att uttrycka med ord.

För många är tro nästan liktydigt med förundran. Kanske känns det främmande att tänka så för den som vuxit upp med predikningar och bibelstudier. Ändå är det just i förundran som vi kan mötas. Den punkt där orden inte längre räcker till för att uttrycka det vi vet, känner och erfar. I Bibeln möter vi Gud som helig, outgrundlig, svår att greppa, som finns i naturen, gör sig känd genom skapelsen. Gud som ett stort mysterium vi får förundras över. I stillhet, kontemplation, men också med glädje och lovsång.

Vi får erfara Gud med alla våra sinnen. I naturen. I musiken. I konsten. I mötet med andra. Allt detta kan hjälpa vår tro att växa och slå rot. Vi får förundras och glädjas på samma gång.

Från tron som förundran är det inte särskilt långt till tron som handling.

Kvinnan som möter Jesus vid brunnen ger sig iväg för att berätta. När Jesus botar människor, uppmanar han dem till handling. Gå, din tro har hjälpt dig. Din tro har hjälpt dig, tag din säng och gå. Dem som han botat från spetälska uppmanade han att visa sig för prästerna för att få bevis för att det var friska och kunde bli en del av samhället igen och där vittna om Guds under.

När vi bekänner vår tro tillsammans får vi lita på att trons Ord bär. Ordet är Kristus som inbjuder oss vandra med honom, tjäna varandra och med eller utan ord vittna om honom för att världen ska tro. Amen.

Text: Jani Edström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *