Jag har tänkt på kvinnorna. Jag har tänkt på barnen. De som i medierna kallats ISIS-kvinnorna. Dessa som får regeringar att splittras och som får folk att gå över styr på sociala medier. Hur ska vi förhålla oss till dem, till kvinnorna och barnen i flyktinglägret Al-Hol?
Det är så lätt att generalisera, att uttala sig innan man riktigt vet. Att automatiskt placera människor på andra sidan stängslet utan att känna deras berättelse. Vad var det som hände i dessa kvinnors liv som gjorde att de åkte för att förverkliga en dröm som sedan blev en mardröm? Inte bara för dem, utan för tusentals människor av olika religioner och kulturer.
Jag har valt att inte titta på alla bilder av de grymheter som presenterats i medierna. Bilder på en förvriden, ondskefull skräckvision av ett samhälle som skapades bara för den egna gruppen. Och där kontrollen över anhängarna och de som tvingades bli kvar blev ett terrorvälde. Makt, kontroll, rädsla, våld. Det var långt ifrån de vackra bilderna och visioner presenterades för de unga kvinnorna på sociala medier innan de åkte.
Vad hände med kvinnorna? Varför åkte de, varför stannade de kvar?
Många talar om hjärntvätt, som om det ordet skulle förklara någonting. Som i så många andra fall finns det en mängd olika faktorer som gör att människor handlar som de gör. Om ideal, drömmar, missnöje, lockelse, äventyr, en längtan efter något bättre? Vad är normalt, vad är annorlunda? Vad är tillåtet, vad är förbjudet? Finns det en gräns för en människas rätt att själv välja det liv man vill leva? Och vad blir konsekvenserna för den som valt fel, som gjort del? Vem dömer, vem bedömer?
Det finns många öppna frågor. Varför anslöt sig kvinnor från vårt land till ett skräckvälde som ISIS? Hur ska vi i ett civiliserat rättssamhälle hantera dessa fall, behandla dessa människor? Det kunde ha varit en dotter, en anhörig. Ja, det är någons dotter, någons anhörig.
Åsikter går isär. Principer kolliderar. Som vanligt hamnar barnen i kläm, de som oförskyllt hamnat i en situation de varken önskat sig eller kunnat kontrollera. Vad erbjuder vi dem, istället?
När jag försöker rensa upp i bråtet av olika åsikter, personangrepp, politiserande och hatretrorik som kvinnorna i Al-Hol gett upphov till ser jag något som glimmar. Det är ord som finns nedskrivna i någon form i alla religioner. Ord som brukar kallas Den gyllene regeln. I min kristna tradition uttalas de av Jesus när han säger: Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem.
Men Jesus går ännu längre när han säger: Älska era fiender, be för dem som förföljer er.
Här börjar det skava, här börjar det ta emot, det blir obekvämt, svårt att acceptera, ja, nästan omöjligt att ta till sig. Ändå har vi sett det hända. Människor som ända in i martyrdöden bett för sina bödlar. Föräldrar som vägrat ge efter för hatet till dem som dödat deras barn.
Vad är det som gör att människor som sett så mycket grymhet ändå väljer att inte hata. Det kan de bara själva svara på. Något säger mig ändå att det kan ha att göra med att de tror på en Gud som tagit på sig allt hat och all ondska, en Gud som tagit upp kampen mot ondskan och segrat.
Kristus har besegrat ondskan och döden. Han har sett allt utan att hata. Han bjuder oss att göra detsamma. Kan vi inte älska, kan vi åtminstone låta bli att hata. Det är i alla fall en bra början.
Andrum Yle Vega 28.1.2020. Text: Jani Edström