Månad: januari 2020

Vem är mannen som kommer gående genom öknen? Vem är han som tillsammans med hundratals efterföljare slår läger i sanden strax utanför de israeliska gränsposteringarna? Vem är denna Jesusliknande gestalt som på ett ögonblick skapar rubriker i internationell press, blir föremål för CIA:s granskningar och får människor från olika religioner att fråga: Är han…?

När jag såg trailern till Netflix-serien Messiah ville jag se mera (vilket förstås är syftet med en trailer). Inte bara för att få svar på frågan, utan för att se hur filmskaparna tänker kring temat. Dagsaktuella teman som terrorism, konflikten i Mellanöstern, klimatuppvärmningen och människors längtan efter vägvisare och tydliga svar vävs ihop till en intressant och i början rätt spännande berättelse.

Alla som möter Al-Masih (arabiska för Messias) som han får heta, tvingas förhålla sig till honom på något sätt. Många vill tro att han är den som ska komma och agerar utifrån det. Andra avfärdar honom och handlar därefter. Det kanske mest intressanta är vad som händer hos de människor som inte kan eller vill bestämma sig för om de ska tro på honom. När berättelsen flyttar fokus från Al-Masih till människorna runtomkring honom tappar serien litet styrfart, samtidigt som den också blir intressantare.

Vi möter imamen som väcks till kamp av Al-Masih. Vi möter den unge Jibril (Gabriel) som dras till Al-Masih och börjar tro. Vi möter pastorn som resignerat och håller på att ge upp sin tro. Vi träffar tonårsflickan som fascinerat följer med Al-Masih, lägger ut fotografier på twitter och direkt får en halv miljon följare. Här har vi poliser som i förhören med Al-Masih märker att han tar över initiativet, han säger saker som ingen annan borde veta.

Al-Masih talar både arabiska, hebreiska och engelska flytande, vilket ger extra trovärdighet till serien och gör att människor från olika kulturer och språkgrupper (både karaktärer i serien och tittare) kan förstå honom att ta till sig hans budskap.

Vad är då hans budskap? Jag hör en blandning av nästan-citat ur olika religiösa traditioner, blandat med en del livsvisdom och truismer. Ofta kommer Al-Masih med en motfråga till motparten som då själv tvingas fundera och ta ställning. Vem är han, vad vill han, håller det att tro på honom, vad innebär det att följa honom?

Frågorna är tidlösa och känns igen. Samma frågor ställde folk till Jesus. Vem är du? Kan vi tro på dig?

Text: Jani Edström

I Filmen Two Popes möts tradition och förnyelse, felsteg och ånger, knödel och pizza, fotboll och pianomusik och en hel del annat, allt personifierat genom två påvar. Det handlar alltså om mötet mellan påve Benedictus XVI och kardinal Jorge Bergoglio (nuvarande påve Franciskus). Det är så här det kunde ha gått till och kanske borde gå till när två ledare med fundamentala olikheter i personlighet, kultur och synsätt möts. Det är raka rör från början. Mötet som inleds med repliker som ”jag håller inte med någonting av det du säger” mynnar ut i respekt och ödmjukhet för varandra och en något otippad gemensam måltid.  

Det här är en film som tar tron och Gud på allvar. Gud kallar till tjänst, men hur och när hör vi Guds röst? Hur leder Gud när det bara finns dåliga alternativ? Hur leder man en kyrka som vibrerar av både tradition och förändringsbehov?

Filmen blundar inte för de båda huvudpersonernas förflutna. Argentinaren Bergoglio gjorde ödesdigra linjeval under Pinochets diktatur vilket gjorde honom till en kontroversiell person i sitt hemland. Benedictus lever med korruption och sexskandaler i sin kyrka och får kritik för det. Självkritiken och tvivlet drabbar ändå hårdast. Är jag värdig att tjäna Gud? Vem är överhuvudtaget värdig att tjäna? Finns det förlåtelse och hopp?

Filmen handlar inte bara om två påvar, utan om andligt ledarskap. En av påvarna representerar tradition och kontinuitet och den andra förnyelse och handling. Det som förenar dem är respekten för Guds röst, kyrkans tradition och inte minst för varandra. Ju mer de lär känna varandra desto mer vågar de öppna sig för varandra och dela personliga och andliga erfarenheter. När polarisering av åsikter inom (inte endast den katolska) kyrkan äventyrar samarbete och relationer visar filmen på hur man kommer vidare, mindre genom att kompromissa, mera genom att förändras.

Huvudrollsinnehavarna övertygar, Anthony Hopkins som Benedictus och Jonathan Pryce som Franciskus. Det vore värda en påvlig Oskar. Jag hoppas också filmen blir nominerad för bästa manus (Anthony McCarten). Fotot för oss in bakom hierarkins kulisser, särskilt intressant (för en icke-katolik) är att se hur ett påveval förrättas rent tekniskt.

Slutligen är det fascinerande att se hur filmen fortsätter i verkligheten. Emerituspåven Benedictus som efter sin avgång lovade att vara ”gömd för världen” har nämligen kritiserat påve Franciskus som förväntas luckra upp celibatförbudet för äldre präster i ”regioner längre bort”. Tradition och förnyelse möts igen.

Text: Jani Edström

Joh. 4:5–26

Jesus är trött. Trött och törstig. Trött av den långa vandringen. Trött av solen och värmen. Det är mitt på dagen och brännande hett. Jesus går fram till byns brunn och sätter sig ner. Kanske hoppas han att någon ska komma ner till brunnen för att hämta vatten. Oddsen är små. Den här tiden på dagen är det ingen som rör sig utomhus. Det är för hett. Folk håller sig inne. Gör små sysslor, vilar, väntar ut värmen.   

Men snart kommer en kvinna gående. Hon ser sig om hela tiden. Hon rör sig som om hon inte vill bli sedd, som om hon är rädd. Hon bär på en spann att hämta upp vatten ur brunnen med. Men hon bär också på skam, lika djup som brunnen hon ska hämta vatten ur. Hon närmar sig brunnen och tittar upp. Hon stannar upp. För där sitter en okänd man, en judisk man, bredvid brunnen. Han tilltalar henne. Ber henne om vatten. Hon är förvirrad. Det här borde inte hända. Borde inte få hända. Men det händer.

Mannen inleder ett samtal. De talar om vatten. Vatten, den viktigaste naturresursen i ett torrt land. Mannen är törstig och ber henne om vatten. Hon har inget emot att ge honom litet vatten efter att hon tagit upp vatten på sig själv. Hon är kvinna, den som ska tjäna. Han är man, den som befaller. Men plötsligt börjar mannen säga något om levande vatten. Att han skulle ha levande vatten som släcker all törst. ”Om du visste vad Gud har att ge, skulle du fråga mig om levande vatten. Om du visste vad Gud har att ge.” Tänk om vi visste vad Gud har att ge.

Då börjar kvinnans teologiska och etniska försvarsmekanismer aktiveras / kicka in. ”Hur kan du, som dessutom är jude, först be mig om vatten och sedan tillstå att du kan erbjuda något bättre än vattnet ur vår stamfader Jakobs källa. Kom inte hit på mitt område och påstå någonting.”

Kvinnan anser att Jesus gått över gränsen för vad som är tillåtet. Hon har rätt. Jesus är på förbjudet område. Egentligen skulle han som alla andra judar på vandring mellan Judeen och Galileen gått runt Samarien för att inte behöva ha något att göra med heretikerna, de som är och tror annorlunda, de som är fel. Dessutom inleder han ett samtal med en ensam kvinna. De röda varningslamporna blinkar livligt. 

Jesus byter samtalsämne. Han ber kvinnan hämta sin man. Det var mannen som gav kvinnan ett värde, ett sammanhang, en trygghet. Kanske såg han att kvinnan kände sig otrygg och ville ge henne en chans att hämta sin man. För att visa att han respekterade kvinnan och hennes sammanhang. Men han ville också visa kvinnan vad det innebär att dricka av det levande vattnet, att få sin livstörst släckt. Att få sin skam avslöjad och fördriven, eliminerad för gott. Att inte vara beroende av en man för att få sitt människovärde. Jesus ville ge henne upprättelse. Byta ut rädslan mot kärlek. Ge henne mod att vara människa, kvinna, Guds barn. 

Samtidigt bryter Jesus mot ännu en annan konvention. Han blir personlig. Han kliver rakt in på kvinnans privata område och börjar kommentera hennes samliv och relationer till män. De röda lamporna blinkar ännu mer.

Jesus verkar känna till hennes livsberättelse. Fem män och nu inne på den sjätte. Det låter inte bra. Men någonting i Jesus attityd och hans respektfulla sätt att tala gör att kvinnan inte går på försvar, utan vågar ta emot det som Jesus säger.  

Det här är nyckelscenen i hela berättelsen. Kvinnan kapitulerar inför Jesus. Hon ger honom rätt. ”Jag ser att du är en profet.” Kanske tänker hon: Vad bra, du är en profet, du är inte som andra män som bara är ute efter min kropp, du har ett annat ärende. Men vilket då?

Men strax går kvinnan på försvar igen. Det är tydligt att hon inte vill tala mera om sitt privatliv. Så hon gör som många före och efter henne. Hon förvandlar frågorna om sin personliga situation en allmän diskussion, i det här fallet en teologisk diskussion: ”Om du är en profet, säg mig då, var är det bäst att be, här på berget Gerissim där våra fäder bett eller i Jerusalems tempel.”

Idag under kyrkornas ekumeniska bönevecka för kristen enhet tänker vi kanske på vilka frågor som hotat splittra kristna både förr och nu. Vilken kyrka bär på sanningen? Vad är ett rätt dop? Vad betyder nattvarden? Är påven ofelbar? Vem får förkunna Guds ord? Vilken bibelsyn är den riktiga? Hur ska vi förhålla oss till dem som är annorlunda, med annan tro, annan hudfärg, andra traditioner?

Men Jesus tar kvinnan tillbaka till ämnet. Han vägrar att ge sig in i en teologisk och dogmatisk strid. Och detsamma gör han med alla oss som förirrar oss i teologiska debatter om vem som har rätt eller fel. Det viktigaste är, säger Jesus, är inte var vi ber utan hur vi ber. Bön handlar om utan själens inställning, sinnets attityd. Gud vill att vi ber ”i ande och sanning”. Jesus vill att kvinnan ska kunna närma sig Gud som den hon är. Med hela sin livsberättelse. Med all den skam hon bär på. Hon ska inte längre behöva vara rädd att visa sig offentligt på stan. Hon ska inte längre behöva bli mobbad och trakasserad av de andra kvinnorna vid brunnen. Hon ska inte längre behöva utnyttjas av männen. Hon ska få känna sig fri att vara den hon är. Bli den som Gud har skapat henne att vara. Inte ensam och utlämnad, utan delaktig i livet, delaktig i Gud, tillsammans med alla andra.

Det är hett vid brunnen i byn Sykar. En man och en kvinna samtalar ivrigt. De lyssnar på varandra. Låter den andra tala till punkt. Deras samtal präglas av respekt och nyfikenhet. De är olika. De kunde vara fiender, förutsättningarna finns, både historiska och teologiska. Men törsten förenar. Och vattnet som släcker törsten får de ta emot på olika sätt. Det friska vattnet från brunnen. Det levande vattnet från Gud själv.  

Kvinnan tar upp vatten ur brunnen. Hon ger mannen att dricka. Han känner sig styrkt, är inte längre törstig. Kvinnan rätar på sig. Hon har fått dricka det levande vattnet. Hon har mött kärlek, omsorg, respekt och omtanke.

Kvinnan försöker ännu visa att hon också känner skrifterna, att hon är teologiskt kunnig. Hon säger: ”Jag vet att Messias en gång ska komma och låta oss veta allt.”   

Det är då som Jesus gör det stora avslöjandet. ”Den du talar om och längtar efter, den som en gång ska komma och låta dig veta allt sitter här. Jag har sagt dig allt om dig. Jag är den du längtat efter. Messias är den du talat med, den som ger dig levande vatten, en framtid och ett hopp. Du är förlåten, fri.”

Det sista vi hör av kvinnan senare i berättelsen är när hon lämnar sin vattenkruka vid brunnen och beger sig till staden för att berätta om en man hon mött. ”Han har sagt mig allt som jag har gjort, kan han vara Messias?”.

Idag vet vi svaret på frågan. Jesus Kristus är den som känner oss utan och innan, som ser till vårt innersta utan att rygga tillbaka, som ser allt vi tänkt och gjort och fortfarande älskar oss. Idag får vi dela den insikten, dela med oss av glädjen. Vi har inget att dölja längre. Vi är fria att tjäna Gud och varandra som de människor vi är. Tillsammans får vi ta emot förlåtelse och upprättelse från Gud själv. Och så får vi göra som kvinnan, dela vår livsberättelse med varandra. Amen.

Predikan 19.1.2020
Jani Edström

Joh. 4:39–42

Många samarier från den staden hade kommit till tro på Jesus genom kvinnans ord när hon försäkrade: ”Han har sagt mig allt som jag har gjort.” När samarierna kom till honom bad de honom stanna hos dem, och han stannade där två dagar. Många fler kom till tro genom hans egna ord, och de sade till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Vad är tro? Ryms det tvivel i tron? Är tron något vi tror på eller någon vi förlitar oss på? Är tron personlig eller gemensam? Vad betyder det att bekänna tillsammans? Måste man ”tro på allt” eller ”alltid tro rätt” för att få kallas kristen? Sitter tron i hjärnan (tanken, förståndet), hjärtat (känslan) eller händerna (handlingar)?

När Jesus botar människor säger han ibland: Din tro har hjälpt dig. Gå i frid. (Luk. 8:48). Jesus frågar sällan människor om deras tro. Istället ser han till deras behov. Hur kan jag hjälpa dig? Han lyssnar på deras frågor. Vad är det som tynger dig just nu? Han bjuder dem att lita på honom, förtrösta på Gud. Allt kommer att bli bra, lita på mig.

Vår tro grundar sig på Bibeln och Bibelns vittnesbörd om Gud. Här är det viktigt att komma ihåg att Gud är större än Bibeln. Gud kan inte stängas in i Bibelns pärmar eller begränsas av våra föreställningar om Gud. Det här inser många av Bibelns personer och författare. Redan i Bibelns första meningar möter vi en Gud som övergår allt vi kan fatta. En Gud som skapar med glädje och godhet, i nästan barnslig iver över allt det vackra som Ordet ger upphov till.

I Bibeln läser vi om hur Gud skapar världen i alla dess skönhet och myller av liv. Gud skapar människan och möter människan i alla upptänkliga livssituationer, allt från barnafödande och vardagshändelser som matlagning, sovrutiner, vattenhämtning, odling och djurhållning till sjukdom, intriger, krig, flykt och hoppet om en bättre framtid.

Bibelns berättelser kan delas in nästan på samma sätt som moderna tv-seriers indelning i olika säsonger. Säsong 1: Skapelsen och syndafloden. Säsong 2: Kallelsen av Abraham och historien om Israels folk. Säsong 3: Slaveri och befrielse. Säsong 4: Ökenvandringen och det nya landet Säsong 24-27: Jesus från Nasaret, hans liv död och uppståndelse i fyra versioner. Säsong 28: Församlingen Berättelserna tar aldrig slut liksom. Och när den sista säsongen avslutas med en ny himmel och en ny jord, när ondskan och döden är besegrat och när det nya Jerusalem slutligen landar på jorden. Då finns det bara en berättelse kvar. Din egen berättelse om din egen väg till Gud, eller Guds väg till dig.

Det är Bibelns berättelser som vi baserar vår tro på. I alla berättelser är Gud nära, också när människor vägrar tro på Gud eller överger Guds vilja. Guds tro på människan är alltid starkare än vår tro på Gud. Inte så att Gud inte skulle inse människans brister, men i den meningen att Gud aldrig ger upp med oss. Gud är alltid beredd att skapa nytt, att ge människorna en ny chans att lära känna Gud och leva i gemenskap med Gud. Det är här som berättelserna om Jesus från Nasaret ger oss en djupare förståelse om vem Gud är. Nära och långt borta. Universell och personlig. Allestädes närvarande, särskilt nära dig. Det är i honom vi lever, rör oss och är till.  

Också den kristna trosbekännelsen är en berättelse. Från den korta bekännelsen Jesus är Herre till de klassiska trosbekännelsernas komprimerade och avskalade språk. Trosbekännelsen tar oss från Gud som skapar, till Jesus Kristus som försonar, till idag där Anden verkar i kyrkan, och slutligen ända in i framtiden, livet bortom döden. Det okända trygga, gåvan, nåden.

Trosbekännelsen är en berättelse om kyrkans gemensamma tro. En berättelse vi delar, det vi tror tillsammans. Det vi bekänner oss till. En berättelse vi gör till vår egen. En berättelse vi får ingå i. Också en berättelse vi får göra motstånd mot, testa, håller den? En berättelse vi får vila i, dagar vi inte orkar tro eller när livsmodet sviker.   

Trons språk.

Tron har ett eget språk. Egna symboler. Därför kan det ibland kännas främmande för människor som inte har lärt sig det. Känn på ord som Kristi blod, Lammets bröllop, Nådens bord, Andens frukter, Vandra med Jesus, Kristusbrev. För den som har erfarit trons verklighet är dessa uttryck bekanta, kära och betydelsebärande. För andra låter det bara konstigt. Många gånger har den här typen av uttryck kritiserats – också av troende själva – för att vara ett insiderspråk, Kanaans tungomål (också det en insiderterm).

Samtidigt går det ju inte att tro och fortsätta vara troende utan ett språk. Trons språk är ofta symboler. Vatten. Bröd. Vin. Ljus. Musik. Dopet är vattnet, reningen, avtvättandet. I dopet dör vi bort från synden och uppstår till ett nytt liv med Kristus. I brödet och vinet möter vi Kristus och delar gemenskapen med alla troende. Ljuset är bön och hopp. Musik är kontemplation och lovsång.    

Trons språk är ett språk där vi får känna oss hemma och trivas. Vi bör också vara medvetna om att trons språk inte kan uttrycka allt, inte behöver säga allt. Men vi behöver språket för att överhuvudtaget kunna säga något om vem Gud är och inte är. Vi behöver det när vi ber. Vi behöver det när vi delar tron med varandra.  

Trons språk ska inte isoleras. Vi ska inte bygga murar runt Kristus genom ett språk som ingen annan förstår. Tvärtom. Jesus använde sig sällan av ett inåtvärmande trons språk. Istället berättade han om Guds kärlek och omsorg utifrån människors dagliga liv: En man är på väg från Jerusalem till Jeriko. En kvinna har tappat bort ett mynt. Ett får har sprungit bort. Två söner blir ombedda att hjälpa till hemma. En bonde är ute och sår. Guds rike är som en åker, ett träd, en surdeg, ett senapskorn, som en pärla, som en skatt i en åker. Enkla bilder lätta att förstå som förmedlar djupa insikter vi aldrig blir klara med.   

Berättelsen om den samariska kvinnan i dagens evangelium, hon som debatterar med Jesus vid Sykars brunn, visar hur viktigt det är med ord. Det är genom kvinnans ord och vittnesbörd som människorna blir nyfikna på vem Jesus är. Kvinnans ord berättar om en man som sagt henne allt om henne, en man som kan vara Messias.  En man som väcker hoppet hos människorna. Många kommer till tro genom kvinnans ord.

Men ännu fler kommer till tro när de möter Jesus själv, genom hans egna ord. Och de säger till kvinnan: ”Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han verkligen är världens frälsare.”

Det är som om de säger till kvinnan: Tack för att du visade oss på Jesus. Nu när vi hört honom vet vi att det du sade stämmer. Jag undrar hur det kändes för kvinnan. Var det kanske en lätt känsla av besvikelse över att inte längre stå i centrum, nu när Jesus själv kommit dit? Eller var det en äkta känsla av generös, oegennyttig glädje av att Jesus själv nu var där. Jag hoppas det senare. Vi är bara budbärare, vittnen, medan Jesus är the real thing.

Det rapporteras att många muslimska asylsökare kommer till tro på Jesus i vårt land just nu. I internationell press beskrivs detta som ett unikt fenomen för Finland. Ingen vet riktigt vad det beror på. En del asylsökare berättar om hur de i en församling blivit bemötta med kärlek och omtanke. Att de sedan gått vidare till andra församlingar för att se om alla kristna är likadana. De har också undervisats om kristen tro.  Men för många är det först i mötet med Jesus själv som tron slagit rot och fått fäste. Inte sällan har Jesus uppenbarat sig för dem i en dröm. Och drömmar kan man inte förneka. Särskilt inte om drömmen handlar om Jesus.   

Vad är det som för dig att tro, eller fortsätta tro?

Är det för att tron blivit ord, formulerats så att du kan förstå eller ta till dig tron? Eller är det för att du mött någon som genom sitt liv visat vad tro är i praktiken. Eller är det erfarenheten av sådant som inte går att uttrycka med ord.

För många är tro nästan liktydigt med förundran. Kanske känns det främmande att tänka så för den som vuxit upp med predikningar och bibelstudier. Ändå är det just i förundran som vi kan mötas. Den punkt där orden inte längre räcker till för att uttrycka det vi vet, känner och erfar. I Bibeln möter vi Gud som helig, outgrundlig, svår att greppa, som finns i naturen, gör sig känd genom skapelsen. Gud som ett stort mysterium vi får förundras över. I stillhet, kontemplation, men också med glädje och lovsång.

Vi får erfara Gud med alla våra sinnen. I naturen. I musiken. I konsten. I mötet med andra. Allt detta kan hjälpa vår tro att växa och slå rot. Vi får förundras och glädjas på samma gång.

Från tron som förundran är det inte särskilt långt till tron som handling.

Kvinnan som möter Jesus vid brunnen ger sig iväg för att berätta. När Jesus botar människor, uppmanar han dem till handling. Gå, din tro har hjälpt dig. Din tro har hjälpt dig, tag din säng och gå. Dem som han botat från spetälska uppmanade han att visa sig för prästerna för att få bevis för att det var friska och kunde bli en del av samhället igen och där vittna om Guds under.

När vi bekänner vår tro tillsammans får vi lita på att trons Ord bär. Ordet är Kristus som inbjuder oss vandra med honom, tjäna varandra och med eller utan ord vittna om honom för att världen ska tro. Amen.

Text: Jani Edström

Jag har tänkt på kvinnorna. Jag har tänkt på barnen. De som i medierna kallats ISIS-kvinnorna. Dessa som får regeringar att splittras och som får folk att gå över styr på sociala medier. Hur ska vi förhålla oss till dem, till kvinnorna och barnen i flyktinglägret Al-Hol?

Det är så lätt att generalisera, att uttala sig innan man riktigt vet. Att automatiskt placera människor på andra sidan stängslet utan att känna deras berättelse. Vad var det som hände i dessa kvinnors liv som gjorde att de åkte för att förverkliga en dröm som sedan blev en mardröm? Inte bara för dem, utan för tusentals människor av olika religioner och kulturer.

Jag har valt att inte titta på alla bilder av de grymheter som presenterats i medierna. Bilder på en förvriden, ondskefull skräckvision av ett samhälle som skapades bara för den egna gruppen. Och där kontrollen över anhängarna och de som tvingades bli kvar blev ett terrorvälde. Makt, kontroll, rädsla, våld. Det var långt ifrån de vackra bilderna och visioner presenterades för de unga kvinnorna på sociala medier innan de åkte.

Vad hände med kvinnorna? Varför åkte de, varför stannade de kvar?

Många talar om hjärntvätt, som om det ordet skulle förklara någonting. Som i så många andra fall finns det en mängd olika faktorer som gör att människor handlar som de gör. Om ideal, drömmar, missnöje, lockelse, äventyr, en längtan efter något bättre? Vad är normalt, vad är annorlunda? Vad är tillåtet, vad är förbjudet? Finns det en gräns för en människas rätt att själv välja det liv man vill leva? Och vad blir konsekvenserna för den som valt fel, som gjort del? Vem dömer, vem bedömer?

Det finns många öppna frågor. Varför anslöt sig kvinnor från vårt land till ett skräckvälde som ISIS? Hur ska vi i ett civiliserat rättssamhälle hantera dessa fall, behandla dessa människor? Det kunde ha varit en dotter, en anhörig. Ja, det är någons dotter, någons anhörig.

Åsikter går isär. Principer kolliderar. Som vanligt hamnar barnen i kläm, de som oförskyllt hamnat i en situation de varken önskat sig eller kunnat kontrollera. Vad erbjuder vi dem, istället?

När jag försöker rensa upp i bråtet av olika åsikter, personangrepp, politiserande och hatretrorik som kvinnorna i Al-Hol gett upphov till ser jag något som glimmar. Det är ord som finns nedskrivna i någon form i alla religioner. Ord som brukar kallas Den gyllene regeln. I min kristna tradition uttalas de av Jesus när han säger: Allt vad ni vill att människorna ska göra mot er, det ska ni också göra mot dem.

Men Jesus går ännu längre när han säger: Älska era fiender, be för dem som förföljer er.

Här börjar det skava, här börjar det ta emot, det blir obekvämt, svårt att acceptera, ja, nästan omöjligt att ta till sig. Ändå har vi sett det hända. Människor som ända in i martyrdöden bett för sina bödlar. Föräldrar som vägrat ge efter för hatet till dem som dödat deras barn.

Vad är det som gör att människor som sett så mycket grymhet ändå väljer att inte hata. Det kan de bara själva svara på. Något säger mig ändå att det kan ha att göra med att de tror på en Gud som tagit på sig allt hat och all ondska, en Gud som tagit upp kampen mot ondskan och segrat.

Kristus har besegrat ondskan och döden. Han har sett allt utan att hata. Han bjuder oss att göra detsamma. Kan vi inte älska, kan vi åtminstone låta bli att hata. Det är i alla fall en bra början.

Andrum Yle Vega 28.1.2020. Text: Jani Edström