Vägvisare

Predikan den tredje advent 15.12.2019 kl. 11 i Betel.

Idag är det tredje advent. Temat är Bered väg för kungen. Kungen är Jesus. Han är kung i Guds rike. Guds rike är kärlek, omsorg och rättfärdighet och rättvisa.

Den som bereder väg kan vara antingen en vägvisare som pekar ut riktningen eller en vägröjare som gör det lättare för dem som kommer efter att sig fram. Vem är vägvisare, vem är vägröjare?

Det är ur det här perspektivet som vi idag möts av frågan jag ställde på Betels Facebooksidor: ”Vad är det för likhet mellan Sanna Marin, Riku Riski, Rosa Parks och Johannes Döparen?”

Sanna Marin är Finlands nya statsminister. Riku Riski är fotbollsspelare på landslagsnivå. Rosa Parks var en afroamerikansk kvinna på en buss i staden Montgomery. Johannes Döparen var en udda person som klädde sig i kamelhårspäls, småkusin till Jesus från Nasaret.

Sanna Marin är född i Helsingfors. Hon är 34 år, gift och mamma till en dotter på snart två år. Sanna Marin är också Finlands nya statsminister sedan den 10 december 2019. Marin växte upp tillsammans med sin mor och mammans kvinnliga partner. Hon har också jobbat i butikskassa och studerat till politices magister i offentlig förvaltning. Invald i riksdagen blev hon med 10 911 röster. Hon var ordförande för Tammerfors stadsfullmäktige 2013–2017 och trafik- och kommunikationsminister innan hon blev statsminister.

Idag är hon som världens yngsta statsminister ett exempel på att kvinnor kan, att unga kvinnor kan, att unga mammor kan. Bara de får chansen.

***

Rikus Riski är en av Finlands bästa fotbollsspelare. Han spelar normalt i HJK. Efter att det blev klart att Finlands herrlandslag i fotboll skulle spela en träningsmatch mot Sverige i Qatar meddelade Riku Riski att han inte åker med landslaget till Qatar. Att spela med landslaget är en stor sak, en ära för varje idrottsman. För Riku Riski var det andra saker som vägde ännu tyngre, värderingar som rättvisa och mänskliga rättigheter.

– Orsakerna bakom mitt beslut var etiska. Jag tycker att det var värderingar jag ville hålla fast i, säger Riski till tidningen Helsingin Sanomat.

Saken är den att landet Qatar ska stå värd för fotbolls-VM 2022. Qatar är inte vilket land som helst. Qatar är inte som Finland och andra EU-länder med demokrati, jämställdhet, religionsfrihet, allmän rösträtt, skolplikt, hälsovård, barnskyddslag och annat fint.

Qatar är en absolut där den verkställande, lagstiftande och dömande makten i stort utövas av emiren. Landet har dödsstraff och spöstraff. Majoriteten av Qatars invånare är arbetskraft från andra länder, tack vare oljeindustrin. Många av arbetarna kommer från Sydasien och från fattigare angränsande arabländer. De får inte organisera sig och kan inte påverka sin arbetssituation.  Nu är det så att anläggningarna för fotbolls-VM byggs av utländsk arbetskraft. Många arbetare har dött under byggnadsskedet och Qatar har fått kritik för att inte trygga säkerheten. Gästarbetarna, både byggarbetare och hemhjälpar, lever under det som människorättsorganisationer kallar slavliknande förhållanden, med begränsad frihet och dåligt betalt.

I likhet med alla andra kände Riku Riski till situationen i Qatar. Men i motsats till alla andra spelare var Riku Riski den enda spelare som meddelade landslagsledningen att han av etiska skäl inte kunde åka till Qatar för att träna med landslaget.  

– De förstod min ståndpunkt men var av annan åsikt. Jag har inte något annat att tillägga, berättade Riski.

Bollförbundets beslut att arrangera lägret i just Qatar väckte häftig kritik då det offentliggjordes

Bollförbundets ordförande försvarade förbundets beslut med att konstatera att ”det är qatariska myndigheter och VM-arrangörerna som ansvarar för att övervaka de mänskliga rättigheterna i landet”. Chefstränaren ville inte ta ställning till hur valet av att arrangera lägret i Qatar stämmer överens med hans värderingar.

Landslagskaptenen Tim Sparv tyckte att det var bra att ämnet uppmärksammas. ”Qatar har mycket att förbättra när det gäller mänskliga rättigheter, men jag har inte all information. Och det skulle inte falla mig in att tacka nej till landslaget om jag blir uttagen till ett läger”, säger Sparv. ”Som spelare är man som ett får. Man går dit man blir tillsagd att gå”, tillägger han.

Är det verkligen så? Riku Riski har i alla fall visat att han inte är något får, ett flockdjur som bara går dit han blir tillsagd. Riski har visat att man som idrottsman också kan vara vägvisare, röja väg för andra idrottsmän att våga uttalas sig och handla när ens övertygelse så kräver.

****

Rosa Parks blev känd för att hon, 1955, vägrade lämna sin sittplats i en buss till en vit man, vilket busschauffören krävde att hon skulle göra. Den dåvarande lagen föreskrev, att svarta skulle lämna sin sittplats för vita. Händelsen utlöste bussbojkotten i Montgomery, som brukar ses som starten för den moderna amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Ombordstigningen för de svarta var en formell procedur; först löste man biljett framme hos chauffören, sedan steg man av bussen för att återigen stiga ombord genom dörren längst bak. Sittplatserna var indelade i två sektioner – en för vita passagerare och en annan för svarta. Det fanns särskilda regler som passagerarna var tvungna att åtlyda. Svarta fick inte sätta sig intill vita – inte ens om mittgången skilde dem åt. Om ingen sittplats var ledig för vita, var de svarta skyldiga att ge upp sin plats till den vites förmån. Långt fler svarta än vita åkte kollektivt, och det blev fort ont om platser för de svarta.

Den dagen när Parks satt på bussen var hennes reaktion mot bussförarens uppmaning ”I’m not moving, you may arrest me if you need to”, och hon greps sedan av två poliser.

Parks protest var den enskilt mest betydelsefulla, men inte den första bussprotesten. 1953 hade två yngre kvinnor gripits i Montgomery av samma skäl. Detta föranledde dock ingen bojkott. Däremot hade en bussbojkott genomförts 1953 i staden Baton Rouge i delstaten Lousiana.

Rosa Parks vägran att avstå sin plats följdes av en 381 dagar lång bojkott. I sitt utslag den 21 december 1956 bekräftade USA:s högsta domstol att det stred mot grundlagen att segregera användare av buss eller annat kollektivtransportmedel.

Protesten som Parks genomförde blev i praktiken startskottet för en medborgarrättsrörelsens kamp för avskaffandet av rasåtskillnadspolitiken i södra USA. 1964 olagligförklarade USA:s kongress slutligen rassegregation inom alla samhällssektorer.

De omedelbara effekterna av bussepisoden för Parks själv blev hot och trakasserier från vita rasister. Hon tvingades därför 1957 att flytta till Detroit där hon fortsatte arbeta för de svartas villkor i samhället. Bland annat grundade hon The Rosa and Raymond Parks Institute for Self-Development, en organisation som gav medel till olika stödprogram för svarta ungdomar.

Rosa Parks har för många afroamerikaner, och andra också för den delen, blivit en symbol för kreativ, civil olydnad. En förebild, en vägvisare, som vägrade finna sig i ett orättvist system och som inspirerade en hel folkgrupp att ta plats, göra sig hörd, i ett rasistiskt färgat samhälle.

***  

Idag är det tredje advent och temat är bered väg för konungen. Dagens bibliska huvudperson är Johannes döparen.

Vad finns det då för gemensamma nämnare mellan de tre personer jag lyft fram och Johannes Döparen? Här är några. Du kan säkert hitta flera.

Sanna och Johannes hade både något ovanliga familjeförhållanden. De var båda unga när de fick uppdraget. Båda hade ett budskap ett politiskt program att genomföra.

Riku och Johannes såg båda orättvisorna och agerade enligt sin övertygelse. Båda valde att öppna munnen och reagera.

Rosa och Johannes lyfte fram orättvisor genom att reagera skarpt. De fick också stå för konsekvenserna. Rosa tvingades flytta undan rasisternas trakasserier. Johannes dog martyrdöden.

Gemensamt för dem alla är att de pekar bortom sig själva, på saken, allt från regeringsprogrammet, Qatars orättfärdiga mänskorättssituation, rasismen på bussarna i Montgomery till orättfärdiga ledare. Alla har de något att förlora, men också något att vinna. Både för sin egen räkning och för andra.

Alla tar de en stor risk. Det kan ju hända att det inte går vägen. Men de är beredda att ta risken och sätta sig själva i blöt.

Jag vill med de här exemplen visa på tre vanliga människor som på olika sätt visat vägen och också varit med och röjt vägen för andra. Ingen av dem är några övermänniskor, de är mera som du och jag. Men de har växt upp i och levt under förhållanden som förberett dem på uppgiften. De har också gjort sin omvärldsanalys och funderat på vilka människor de vill vara och vad som krävs för att de ska bli sådana. Att vara politiker och leda en regering handlar inte bara om beslut, det handlar också om relationer och respekt och att vara förälder och partner. Att vara fotbollsspelare är inte att koppla bort samvetet när man upptäcker orättvisor. Den som hör till en marginaliserad grupp kan vägra att finna sig och stå upp för sin rätt att finnas till på samma villkor som alla andra.  

Johannes Döparen då? Han bereder väg för kungen, han är vägvisaren, han är vägröjaren. Johannes Döparens uppmaning till ånger och bättring gäller också oss. Johannes visar också på Guds Lamm som bär all världens synd. Vi får bekänna vår synd och lita på att frälsningen getts oss i Jesus Kristus. Detta är det viktigaste i julförberedelsen – julfastan.

Johannes framträdande var ett tecken på att profetiorna var på väg att uppfyllas: Frälsaren skulle snart komma. I Kristi verksamhet uppfylldes tecknen på frälsningens tid. På samma sätt kommer Kristus ständigt på nytt till sin församling i ordet och heliga handlingar som dop och nattvard, förbön eller lovsång.

Men innebörden i texterna denna tredje advent talar inte bara om Kristi andliga ankomst. Det handlar också om hur vi enskilt och tillsammans kan bereda väg för Guds rike där Jesus är kung.

Guds rike är närvarande alltid där rättfärdighet och rättvisa sker. Guds rike kommer till oss i kärlekens och omsorgens gärningar. Guds rike möter oss i människors omsorg och omtanke. Guds rike tar form när…Guds rike tar plats när…

Dagens tema handlar om att du och jag kan vara vägvisare. Vi kan visa på Jesus och inte oss själva. Vi får visa på Guds makt och möjligheter när vi inte själva kan och förmår.  

Du och jag kan vara vägröjare. Vi får bereda väg där ingen annan gått, och göra det lättare för andra att följa. Vi får visa på Jesus. Han är den som ska komma. Han är den som har kommit. Han är den som lever och verkar i världen, i våra liv. Han är både kungen, den som kommer för att regera, och den utsatta människan som ingen står upp för. Kristus är varje flykting som drunknar i Medelhavet, konstaterade den katolska kardinalen Reinhard Marx i en ekumenisk gudstjänst i München i går kväll.

Vi ber att Guds ande ska hjälpa oss bereda väg för Guds rike när vi möter Kristus i människor som behöver oss. Han som både är konungen och vår nästa.

Text: Jani Edström. (En del fakta-avsnitt ur Wikipedia och Helsingin Sanomats webbnyheter)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *