Predikan i Betel. Domsöndagen 24.11.2019
Matt. 25:31-46
Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”
****
Idag är det domsöndagen eller Kristi herraväldes söndag. Det är också den sista söndagen på det västerländska kyrkoåret som på ett naturligt sätt förbereder oss för kyrkoårets början, första advent. Östkyrkans, de ortodoxa kyrkornas, kyrkoår inleds den 1 september.
Domsöndagen är kanske den söndag som har det sämsta ryktet av alla söndagar. Associationerna går lätt till dömande, fördömande, helvetesskildringar som Dantes inferno, eviga straff eller eld och svavelosande predikningar. Det finns många ångestskapande element kring hur kyrkan handskats med den yttersta domen. Kanske tyckte prästerskapet att det bästa sättet att hålla koll på församlingsborna var att hota med helvetet. Med tanke på samhällsmoralen. Man ville få bukt med tjuveriet, dryckenskapen. Och tänk på alla utomäktenskapliga barn som kunde bli resultatet av sexuella utsvävningar. Barnets bästa fanns inte med då. Oäkting fick man heta hela livet ut.
Så ja, det fanns en viss idé med att hota med helvetet. Förståeligt kanske men försvarbart, tja. Resultatet blev ju ofta att tron på en rättvis och dömande Gud förvandlades till en orättvis och fördömande Gud, gudsfruktan och respekt byttes ut mot rädsla och skräck. Inte att undra på att kritiken mot kyrkan och dess budskap blev stark. Fortfarande kan man möta liknande kritik: Varför skulle jag tro en Gud som presenteras som en kontrollfreak och lägger sig i allt jag gör, från köket till sängkammaren.
Idag tycker jag vi börjar från rent bord och skippar allt tal om fördömelse, helvete, eviga straff och svavelosande sjöar.
Att läsa enskilda bibeltexter är viktigt. Att läsa bibeltexter tillsammans och lägga tusenbitarspusslet är minst lika viktigt. Vi kan meditera över ett vackert ord eller en berättelse, men det är först när vi ser vad den tillför ”the big picture” som vi kan uppskatta den till fullo. Så också med texterna om domen, den yttersta dagen, Herrens dag, rättvisans dag.
Det handlar om ansvar. Redan från början handlar det om ansvar. Människan fick ansvar över trädgården, skapelsen. De skulle så, plantera, vattna, se till att harmonin bevarades. Kommunicera med trädgårdsmästaren och alla trädgårdens invånare, däggdjur, fåglar, fjärilar, träd, örter och blommor. Vi anar att det gick bra ett tag, ända tills gränsen kom emot. Det här får ni inte göra, säger trädgårdsmästaren. Det här trädet låter ni bli. Och vad gör de nyfikna, glada, upptäcktsglada, naiva, människobarnen. De tänkte som Nike: Just do it. And they did it. And they screwed it up.
Jo, syndafallet är vår berättelse, tidlös, ofattbar, mysteriös, alltid aktuell. Den handlar om ett brott. Ett brott mot ansvar och förtroende. Men bakom allt detta, en nyfikenhet, en upptäckarglädje förenat med en stor dos aningslöshet. ”Vad skulle kunna hända, vi har det bra här. Inte kan det vara så farligt. Se hur vacker den är, känn hur gott det smakar.”
Men det händer. Trots att, som jag föreställer mig, hela skapelsen liksom ropar: Gör det inte! Men solen går i moln. Blommorna vissnar. Fåglarna tystnar. Djuren drar sig undan.
Och allt sedan dess har människan levt i spänningsfältet mellan himmel och jord, uppgift och ansvar, tro och förtvivlan, skaparglädje och misströstan.
Som Bibeln börjar så slutar den också (nästan i alla fall, Matt. 25 är inte riktigt sista kapitlet), med en berättelse om människans ansvar. Både skapelseberättelsen och berättelsen om den yttersta domen handlar om ansvarsfullhet. Däremellan finns hundratals berättelser om hur Gud vill lära människan just detta, ansvarsfullhet.
Vi möter Josef för ansvarsfullt förvaltar Egyptens rikedomar. Vi möter Israels kungar som uppvisare en varierande grad av ansvar, eller brist på ansvar. Vi möter profeter som tar sitt ansvar och ställer kungar och makthavare till svars, till ansvar för sina gärningar. Den som inte tar sitt ansvar kommer att få sitt straff. Den som är stark måste vara snäll, den som har makt måste se till de svaga, den som är rik har ansvar för de fattiga, föräldrar har ansvar för sina barn, lärare ansvar för sina elever. Och som situationen på dagens arbetsmarknad vittnar om, arbetsgivare har ansvar för sina anställda, eller borde ha det. När de brister i ansvar blir folk missnöjda och strejkar. Men ansvaret för företaget då, landets ekonomi. Ibland är det svårt att balansera, vilket ansvar får först. Vad ska vi prioritera?
Bibeln är rätt tydlig. Människan har ansvar för skapelsen, ansvar för medmänniskan, ansvar för miljön, ansvar för relationer, ansvar för nuet, ansvar för framtiden. Som grund för allt detta har människan också ansvar för relationen till Gud, skaparen, försonaren, livgivaren.
Men idag befinner vi oss i salen, den stora salen där alla är samlade. Det är det stora årsmötet, dags för redovisning, revision. Dags att läsa mänsklighetens verksamhetsberättelse. Vad har gjorts, vad har blivit ogjort? Vem är ansvarig, vem ska ställas till svars? Vad blir följderna?
För att kunna svara på de frågorna är det viktigt att se vad det står i Guds verksamhetsplan för mänskligheten. Vad vill Gud göra, vad vill Gud att vis ska göra, vad kan vi göra tillsammans för jorden, för världen, för medmänniskorna, för församlingen.
Jesus nämner dessa mina minsta, dem som han ställer särskilt i fokus på domens dag. Jesu samtida föreställde sig att Messias skulle komma för att döma hur Israel behandlades av sina grannfolk? Men Jesus utvidgar frågeställningen. Han frågar efter hur hans efterföljare behandlas av sin omgivning. Hur behandlas Jesu efterföljare, våra kristna bröder och systrar i olika delar av världen idag?
Idag är det naturligt att ytterligare vidga perspektivet. Nu gäller det inte endast våra trossyskon, utan människor i olika länder och kulturer som utsätts för trakasserier, våld och orättvisor. Alla är vi Guds barn, skapade av kärlek till att ta hand om skapelsen och varandra.
Om vi gör en snabbkoll i Guds verksamhetsberättelse, vad den ska innehålla, märker vi att det handlar både om attityd och handling.
Vi ser att det handlar om tro, hopp, kärlek. Om att älska Gud, varandra och oss själva. Att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Vi möter Andens frukter, resultatet av Guds kärlek i våra liv: Glädje, frid, tålamod och många andra egenskaper. Vi ser hur Gud vill befria oss från det som är ont, begränsande, förminskande till att göra oss fria att älska, tjäna, glädjas och finna hopp. Friheten har två dimensioner, frihet från och befrielse till. Vi läser om att ett nådens år från Herren ska bryta in.
Vi får tro på den ultimata rättfärdigheten, där alla har tillräckligt och ingen lider brist. Där alla hungriga blir mättade, alla nakna får ta emot kläder, alla ensamma får besök. En tid när var och en blir sedd och hörd, får sina behov tillgodosedda.
Vi ber om den heliga Andens kraft och vishet att hjälpa varandra att se Kristus i vår medmänniska. Då kan vi bli befriade att leda andra till frihet och befrielse.
Då ska ingen av oss behöva stå där och säga: Herre, när såg vi dig naken, hungrig, i fängelse? Eller: Herre, vi visste inte.
För nu vet vi. Kristus är en av oss, där vi minst anar det. Han är både domare och den utsatta. Både den fullkomliga och den kraftlösa. Bara den som är sann Gud och sann människa kan samtidigt vara kärleksfull och rättfärdig. En sådan Gud vill jag tro på. En sådan Gud får vi möta idag, domens dag.
Amen.