Julens färger

Vid juletid är färger särskilt viktiga. Färgerna skapar fest och ger stämning. De bär också på olika former av symbolik. Att grönt är en julfärg är lätt att förstå. Vi tar in en grön och grann julgran och lägger granris vid trappan utanför huset. Grönt känns fräsch, speciellt om färgen förknippas med dofter, äkta eller konstgjorda. Grönt för oss närmare naturen, det ursprungliga.

Guld är också en av julens färger. Gyllene klockor och julgransbollar är klara försäljningssuccéer i affärer som specialiserat sig på dylikt. Men julens färg nummer ett är i alla fall den röda färgen. Den symboliserar fest och återkommer i all sorts julpynt och juleljus. Och så är ju julgubbens kläder röda, inte att förglömma.

Den som besöker Helsingfors vid jultid ser att julen inramas av vitt ljus som hänger mellan husen i sinnrikt konstruerade mönster. Vitt symboliserar hos oss renhet, helighet och oskuld och används vid glädjehögtider som just julen. Människor från en del asiatiska kulturer kanske tycker att det är konstigt eftersom vitt för dem symboliserar sorg.

Vitt är en bedräglig färg. För den som själv betraktar sig som vit blir den vita färgen lätt normerande. Kanske har vi lärt oss att vitt är gott och svart är ont. Att vitt är rätt och svart är fel. Att vitt står för förlåtelsen, svart för synden. Möjligen i symbolisk bemärkelse, men när vi börjar tala om varandra, våra medmänniskor i termer som vita eller svarta gäller det givetvis inte längre. Alla människor är skapade av kärlekens Gud som låter färgernas spektrum synas hos varje människa, ögonfärg, hårfärg eller hudfärg.

I vår europeiska, nordamerikanskt färgade (!) kultur, har vi ofta gjort oss skyldiga till det som kallas ”white washing” (vitmenande).  Det gäller inte minst orsaken till att vi firar den kristna julen, Jesus själv. För Jesus var aldrig en vit baby med blå ögon född av en vit mor i en vit medelklassig stad någonstans i Europa. Det är ingen nyhet i, men alltid värt att påminna om så länge Jesusbarnets blå ögon möter oss i julkalendern sista lucka.   

Julens färg är brun. Ja, brun. Brun som hudfärgen hos Jesus, som hos Josef och Maria, herdarna och de vise männen. Brun som Jesu ögonfärg. Brun som ökensanden under flyktingfamiljens fötter.

Jesus är den som är annorlunda, en som gör oss – eller borde göra oss – obekväma. Jesus är flyktingen som söker asyl hos oss. Som jude tillhör han en religiös minoritet som genom historien förföljts, förlöjligats och trakasserats. Han är den fattige som behöver hjälp. Han är resultatet av en sexuell skandal (fader okänd). Och han dödades som ett resultat av en religiös och politisk maktkamp.

I jul kommer Jesus till oss som hela världens frälsare. Han vill frälsa oss alla, dig och mig, från alla former av rasism, främlingsfientlighet, xenofobi, islamofobi och alla andra rädslor för dem som är annorlunda än vi själva. Från allt som hindrar oss att nå fram till varandra med budskapet om en god jul.  

Ibland kan tillönskan om en god jul behöva föregås av ett förlåt eller en ursäkt. Att vi inte insett att julens färg är brunt. Som Jesusbarnets vackra ögon.  

Text: Jani Edström

Var beredda – på vad?

Luk. 12:35-40

Jesus sade till sina lärjungar: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”

Ibland när man åker bil kan man fortfarande se affischer med texten: Jeesus tulee, oletko valmis? på svenska Jesus kommer, är du redo? En del affischer verkar nyuppsatta så någon tycker det fortfarande finns orsak att påminna bilförare om detta.

En annan variant på temat har en av mina kollegor på sin kaffemugg. Där står det: Jesus is coming, look busy! (ung. Jesus kommer, se ut som om du jobbar hårt.)

Fäst upp era kläder! uppmanar Jesus. Tankarna går till Israels barn inför uttåget ur Egypten. Och har man inte byxor, utan mantlar, kan det här vara en bra uppmaning om man behöver springa fort.

Jesus uppmanar lärjungarna att vara som väntande tjänare! Det kan hända lika oväntat som en tjuv om natten. Som en oväntad händelse, det är ju inte så att Jesus jämför sig med en tjuv.

Men bråttom är det. Som när Israels barn flydde undan Farao. Omvälvande händelser kommer att ske inom kort. Det gäller lärjungarna som kommer att få vara med om när Guds till synes maktlösa godhet tar mått av den samtida, maktfullkomliga, ondskan. Jesus, Guds son, möter religiösa ledare måna om sin ställning eller världsliga ledare som inte vill ha konkurrens makten. Jesus utgör ett hot mot bägge och kommer att avrättas, ett beslut sanktionerat både av den religiösa och världsliga makten.

Hur gick det med lärjungarna? Jesus hade förberett dem, sagt ”jag ska lida och dö, och uppstå igen”. Människosonen kommer att utlämnas i de orättfärdigas händer, upphöjas, dra alla till sig. Men Gud kommer att använda detta till något stort, ofattbart. Ja, ni får se, om ni är beredda.

Hur gick det med lärjungarna, var de beredda? Tveksamt. Lärjungarna som borde ha varit beredda, var plötsligt allt annat än vakna. När Jesus kallar några av dem att vaka tillsammans med honom i Getsemane sover de som små barnungar efter en lång och påfrestande dag. Trots att Jesus väcker dem flera gånger somnar de igen. Sedan när förrädaren och soldaterna kommer för att hämta Jesus flyr de hals över huvud. Inga stilpoäng här inte.

För faktum kvarstår. Lärjungarna svek. Lärjungarna övergav. Lärjungarna klarade inte provet. I prövningens stund var deras lojalitet inget värt. Tre år med Mästaren och så det här.

Vi då? Vi som fått läsa både den här och andra berättelser om att vara beredda, vaksamma. Vad betyder det för oss. Vad ska vi vara beredda på, vaksamma över? Vad är det för omvälvande som kommer att hända? Hur kan vi förbereda oss? Vad betyder det att ha lamporna brinnande?

Är det att tända ljus på självständighetsdagen?

Finlands 102 självständighetsdag begick med sedvanlig ljuständning, uppvaktning vid hjältegravar, slottsbal och olika demonstrationer. Enligt YLE:s rapportering demonstrerade bland annat Soldiers of Odin med 250 deltagare, i det ultranationalistiska 612-demonstrationståget deltog 1 500 och tåget Helsingfors utan nazister gick 2700 deltagare.” För en del demonstranter är nationen Finland endast för vita, för andra är Finland en välkomnande gemenskap där alla ryms med. I båda lägren finns sådana som motiverar sin åsikt med kristna värderingar. Det är nu det gäller att vara vaken, att se upp. Så att inte tro och religion kapas och utnyttjas i felaktiga syften.

Är det kanske här vi ska vara, ute på gatorna med våra brinnande lampor och ljus, vi som i Bibeln uppmanas stå emot mörkrets makter och övervinna det onda med det goda? Kan vi med vår närvaro ge godhet och medmänsklighet ett ansikte kanske det är just det vi ska göra. Tänk om alla kyrkor och församlingar skulle göra en liten pilgrimsvandring för ett mänskligt och fredligt samhälle den 6 december.

Knappt har en del talat sig varma över våra krigsveteraner som gav sitt liv och sin ungdom för vårt lands frihet, innan andra lyfter upp hotbilden från öst på nytt. Men tänk om hotet inte främst kommer utifrån, utan inifrån, vår egen nation, våra egna hjärtan. Tänk om att vara vaken och beredd innebär att lyfta fram goda värderingar, respekt, människovärde, att motarbeta hatprat, att lyssna innan vi påstår något.

När Jesus uppmanar oss att vara vakna och beredda handlar om något vi själva kan påverka. Hur ska vi månne förstå Jesus uppmaning till oss i vår tid? För det är ju det som är poängen med bibelordet. För lärjungarna är det redan för sent. Det klarade inte provet. För oss finns det ännu tid. Ska vi klara prövningen?

Omöjligt att veta. Vi vet ju inte ens vad prövningen kommer att innebära, eller när den kommer att inträffa. Hur ska vi då kunna förbereda oss?

Om jorden kolliderar med en komet och exploderar är det inte mycket vi kan göra för att förhindra det. Om ett krig eller en flyktingkatastrof inträffar är det inte mycket vi kan göra för att förhindra det. Om en ekonomisk recession inträffar står vi lika hjälplösa. Om någon nära anhörig dör kan vi ingenting göra.

Men vänta nu. Vårt land har upplevt krig, vi har sett resultatet av en flyktingkatastrof i form av 30 000 asylsökare åren 2015-2016. Många har upplevt recession eller ekonomiska svårigheter. De flesta av oss sörjer någon anhörig.

Vad hände när de här sakerna hände, vad gjorde vid då, hur reagerade vi, vad kände vi, hur handlade vi?

En kris är en möjlighet. I och ur det till synes onda kan Gud skapa något nytt, något gott. När sorgen drabbar och livets matta dras undan våra fötter, när vi tappar fästet och inte orkar se framåt, då har vi mött människor som brytt sig om, som tagit kontakt, som erbjudit hjälp. I alla dessa situationer har det funnits människor som fäst upp sina kläder, kavlat upp ärmarna, spottat i nävarna, rapporterat på sociala medier, spridit nyheter om det aktuella läget, satt vita hjälmar på sina huvuden, kört ambulanser, opererat, förbundit, räddat liv.

I krigets hämningslösa dödande finns det också människor som bryr sig, som vill hjälpa, som med risk för sina egna liv gräver fram döda och sårade ur ruinerna, som förbinder sårade, som ger bortkomna barn tillbaka till sina föräldrar. När flyktingarna kommit är det många som upplåtit sina hem, kyrkor och fritidsgårdar som sovplatser, mat och samtal.

Vi är inte helt utlämnade till det okända. Vi vet något om hur vi, kyrkorna och samhället reagerar i kris. Allt är vi inte stolta över. Men ofta nog har Guds kärlek och omsorg synts i hur människor har behandlat varandra. Godhet och barmhärtighet i kristid.

Hur kom vi hit förresten, från Jesu uppmaning att vara beredd till att hjälpa flyktingar.

Kanske för att det i grund och botten alltid handlar om att Jesus genom sin uppmaning att vara på alerten vill få oss att tänka på vilka människor vi vill vara. Vill vi tala och leva generöst och öppet så låt oss då bli mera generösa och öppna. Vill vi engagera oss för dem som sörjer, är utsatta och har det svårt, låt oss då engagera oss och söka oss till sådana aktiviteter där vi kan hjälpa.

Vår livsberättelse säger något om huruvida vi är beredda, har våra lampor brinnande, har fäst upp våra kläder. Vår gudsrelation säger något om vår beredskap att hjälpa vår nästa.

Om det finns konsekvens i våra liv i form av tro, hopp och kärlek behöver vi inte vara rädda för det stora okända. Sällan kommer det nämligen som något stort och okänt. Oftare som något till synes smått och betydelselöst, som en liten förskjutning i språket. Hur talar vi om ”de andra”, hur förhåller vi oss till ”de annorlunda”. Normalisering av rasistiskt färgade ord, meningar och attityder. Är vi då vakna? Är vi då beredda att säga ifrån? Kanske be om förlåtelse.

Men texten handlar också om att Jesus ska komma. Jesus ska komma i sin härlighet. Hur och när lär vi inte få veta, dag och stund är ännu hemligt. Låt oss därför öppna våra hjärtan och liv för Guds möjligheter. Låt oss öppna oss för Jesus att visa sin härlighet. I vårt liv. I församlingen.

För vad är bättre än när Mästaren kommer än att han får se att det är business as usual i församlingen. Att församlingen troget fortsätter med de grundläggande handlingarna. Som att älska Gud genom att tjäna varandra. Som att förkunna Ordet, praktisera nåden, lovsjunga och be och se till att alla har tillräckligt. Allt i väntan på Mästarens återkomst och Guds rikes uppenbarande.

Amen.  

Kristus – vår domare och vår nästa

Predikan i Betel.  Domsöndagen 24.11.2019

Matt. 25:31-46

Jesus sade till lärjungarna:
”När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster. Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’ Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’ Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”

****

Idag är det domsöndagen eller Kristi herraväldes söndag. Det är också den sista söndagen på det västerländska kyrkoåret som på ett naturligt sätt förbereder oss för kyrkoårets början, första advent. Östkyrkans, de ortodoxa kyrkornas, kyrkoår inleds den 1 september.

Domsöndagen är kanske den söndag som har det sämsta ryktet av alla söndagar. Associationerna går lätt till dömande, fördömande, helvetesskildringar som Dantes inferno, eviga straff eller eld och svavelosande predikningar. Det finns många ångestskapande element kring hur kyrkan handskats med den yttersta domen. Kanske tyckte prästerskapet att det bästa sättet att hålla koll på församlingsborna var att hota med helvetet. Med tanke på samhällsmoralen. Man ville få bukt med tjuveriet, dryckenskapen. Och tänk på alla utomäktenskapliga barn som kunde bli resultatet av sexuella utsvävningar. Barnets bästa fanns inte med då. Oäkting fick man heta hela livet ut.

Så ja, det fanns en viss idé med att hota med helvetet. Förståeligt kanske men försvarbart, tja. Resultatet blev ju ofta att tron på en rättvis och dömande Gud förvandlades till en orättvis och fördömande Gud, gudsfruktan och respekt byttes ut mot rädsla och skräck. Inte att undra på att kritiken mot kyrkan och dess budskap blev stark. Fortfarande kan man möta liknande kritik: Varför skulle jag tro en Gud som presenteras som en kontrollfreak och lägger sig i allt jag gör, från köket till sängkammaren.

Idag tycker jag vi börjar från rent bord och skippar allt tal om fördömelse, helvete, eviga straff och svavelosande sjöar.

Att läsa enskilda bibeltexter är viktigt. Att läsa bibeltexter tillsammans och lägga tusenbitarspusslet är minst lika viktigt. Vi kan meditera över ett vackert ord eller en berättelse, men det är först när vi ser vad den tillför ”the big picture” som vi kan uppskatta den till fullo. Så också med texterna om domen, den yttersta dagen, Herrens dag, rättvisans dag.

Det handlar om ansvar. Redan från början handlar det om ansvar. Människan fick ansvar över trädgården, skapelsen. De skulle så, plantera, vattna, se till att harmonin bevarades. Kommunicera med trädgårdsmästaren och alla trädgårdens invånare, däggdjur, fåglar, fjärilar, träd, örter och blommor. Vi anar att det gick bra ett tag, ända tills gränsen kom emot. Det här får ni inte göra, säger trädgårdsmästaren. Det här trädet låter ni bli. Och vad gör de nyfikna, glada, upptäcktsglada, naiva, människobarnen. De tänkte som Nike: Just do it. And they did it. And they screwed it up.

Jo, syndafallet är vår berättelse, tidlös, ofattbar, mysteriös, alltid aktuell. Den handlar om ett brott. Ett brott mot ansvar och förtroende. Men bakom allt detta, en nyfikenhet, en upptäckarglädje förenat med en stor dos aningslöshet. ”Vad skulle kunna hända, vi har det bra här. Inte kan det vara så farligt. Se hur vacker den är, känn hur gott det smakar.”

Men det händer. Trots att, som jag föreställer mig, hela skapelsen liksom ropar: Gör det inte! Men solen går i moln. Blommorna vissnar. Fåglarna tystnar. Djuren drar sig undan.

Och allt sedan dess har människan levt i spänningsfältet mellan himmel och jord, uppgift och ansvar, tro och förtvivlan, skaparglädje och misströstan.

Som Bibeln börjar så slutar den också (nästan i alla fall, Matt. 25 är inte riktigt sista kapitlet), med en berättelse om människans ansvar. Både skapelseberättelsen och berättelsen om den yttersta domen handlar om ansvarsfullhet. Däremellan finns hundratals berättelser om hur Gud vill lära människan just detta, ansvarsfullhet.

Vi möter Josef för ansvarsfullt förvaltar Egyptens rikedomar. Vi möter Israels kungar som uppvisare en varierande grad av ansvar, eller brist på ansvar. Vi möter profeter som tar sitt ansvar och ställer kungar och makthavare till svars, till ansvar för sina gärningar. Den som inte tar sitt ansvar kommer att få sitt straff. Den som är stark måste vara snäll, den som har makt måste se till de svaga, den som är rik har ansvar för de fattiga, föräldrar har ansvar för sina barn, lärare ansvar för sina elever. Och som situationen på dagens arbetsmarknad vittnar om, arbetsgivare har ansvar för sina anställda, eller borde ha det. När de brister i ansvar blir folk missnöjda och strejkar. Men ansvaret för företaget då, landets ekonomi. Ibland är det svårt att balansera, vilket ansvar får först. Vad ska vi prioritera?

Bibeln är rätt tydlig. Människan har ansvar för skapelsen, ansvar för medmänniskan, ansvar för miljön, ansvar för relationer, ansvar för nuet, ansvar för framtiden. Som grund för allt detta har människan också ansvar för relationen till Gud, skaparen, försonaren, livgivaren.

Men idag befinner vi oss i salen, den stora salen där alla är samlade. Det är det stora årsmötet, dags för redovisning, revision. Dags att läsa mänsklighetens verksamhetsberättelse. Vad har gjorts, vad har blivit ogjort? Vem är ansvarig, vem ska ställas till svars? Vad blir följderna?

För att kunna svara på de frågorna är det viktigt att se vad det står i Guds verksamhetsplan för mänskligheten. Vad vill Gud göra, vad vill Gud att vis ska göra, vad kan vi göra tillsammans för jorden, för världen, för medmänniskorna, för församlingen.

Jesus nämner dessa mina minsta, dem som han ställer särskilt i fokus på domens dag. Jesu samtida föreställde sig att Messias skulle komma för att döma hur Israel behandlades av sina grannfolk? Men Jesus utvidgar frågeställningen. Han frågar efter hur hans efterföljare behandlas av sin omgivning. Hur behandlas Jesu efterföljare, våra kristna bröder och systrar i olika delar av världen idag?

Idag är det naturligt att ytterligare vidga perspektivet. Nu gäller det inte endast våra trossyskon, utan människor i olika länder och kulturer som utsätts för trakasserier, våld och orättvisor. Alla är vi Guds barn, skapade av kärlek till att ta hand om skapelsen och varandra.  

Om vi gör en snabbkoll i Guds verksamhetsberättelse, vad den ska innehålla, märker vi att det handlar både om attityd och handling.

Vi ser att det handlar om tro, hopp, kärlek. Om att älska Gud, varandra och oss själva. Att behandla andra som vi själva vill bli behandlade. Vi möter Andens frukter, resultatet av Guds kärlek i våra liv: Glädje, frid, tålamod och många andra egenskaper. Vi ser hur Gud vill befria oss från det som är ont, begränsande, förminskande till att göra oss fria att älska, tjäna, glädjas och finna hopp. Friheten har två dimensioner, frihet från och befrielse till. Vi läser om att ett nådens år från Herren ska bryta in.

Vi får tro på den ultimata rättfärdigheten, där alla har tillräckligt och ingen lider brist. Där alla hungriga blir mättade, alla nakna får ta emot kläder, alla ensamma får besök. En tid när var och en blir sedd och hörd, får sina behov tillgodosedda.

Vi ber om den heliga Andens kraft och vishet att hjälpa varandra att se Kristus i vår medmänniska. Då kan vi bli befriade att leda andra till frihet och befrielse.

Då ska ingen av oss behöva stå där och säga: Herre, när såg vi dig naken, hungrig, i fängelse? Eller: Herre, vi visste inte.

För nu vet vi. Kristus är en av oss, där vi minst anar det. Han är både domare och den utsatta. Både den fullkomliga och den kraftlösa. Bara den som är sann Gud och sann människa kan samtidigt vara kärleksfull och rättfärdig. En sådan Gud vill jag tro på. En sådan Gud får vi möta idag, domens dag.  

Amen.