Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Matt. 16:24
Det finns knappast någon symbol som orsakat så mycket splittring och kontrovers som korset. I romarriket var korset ett tortyr- och avrättningsredskap. För de tidiga kristna blev Jesu kors en segerns och hoppets symbol mitt under förföljelser och förödmjukelser. Under medeltiden sydde riddarna korset på sina kläder och drog sedan i väg för att strida mot de ”otrogna” i det heliga landet. På vägen dit mördade de och våldtog med påvens goda minne enligt valspråket ”Gud vill det”.
Författaren Sven Lidman diktade ”ditt kors som svärd jag tagit” i en numera utgången psalmvers. Världsevangelisten Billy Graham ordnade stora evangelisationskampanjer och kallade dem korståg (crusades). En amerikansk president drog ut i korståg mot muslimska terrorister hösten 2001 och vände upp och ned på världen. Terrorgruppen ISIS avrättade kristna på kors i sitt besinningslösa våld.
Korset som religiös identitetsmarkör ifrågasätts numera. Arbetsgivare och myndigheter kan i vissa fall förbjuda personer att bära prydnadskors eller andra religiösa symboler. En finländsk asylsökare och före detta muslim visade nyligen hur han hade tatuerat ett kors på sin axel och blivit föremål för trakasserier och förföljelse. Men korset ger honom glädje, styrka och uthållighet.
Korset är mer än en prydnad, det säger något om vilka vi är. Jesus väljer korset som symbol för efterföljelse när han talar till sina lärjungar. Kanske för att han visste hur hans jordiska liv skulle sluta, kanske för att förbereda lärjungarna på det värsta och visa på efterföljelsens allvar.
Jag var tolv år och hade nyss fått min första bibel, ”av kungen gillad och stadfäst”. Enligt läsartraditionen läste jag som det stod. Orden ur Jesu egen mun om att ta sitt kors och följa honom passerade genom århundradena rakt in i mitt medvetande. Sedan dess blev ingenting sig riktigt likt. Konturerna av en annan Jesus växte fram. Bilden av Jesus som undergöraren och ”barnens vän” kompletterades av Mästaren som kritiserade de rika, gav hycklarna något att tänka på och krävde något av sina efterföljare. ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv.” Jo, jag ville ju följa Jesus, men förneka mig själv?
Att följa Jesus kändes både tryggt och skrämmande. Tryggt att veta att Jesus gick framför mig. Skrämmande att inte alltid veta vart vi var på väg. Nu var det inte längre fråga om vilken väg jag valde, utan om jag var beredd att gå i Jesu fotspår. Att börja leva med tanken på att någon annan ville något med mitt liv var inte lätt. Men alternativet att endast vara utelämnad till mig själv hade redan visat sig vara en återvändsgränd.
Idag, långt senare, drabbar mig Jesus ord på nytt. Samma känslor av nyfikenhet (vad vill han mig?) och uppgivenhet (jag fixar inte det här ensam). Men idag finns det också en djupare insikt när jag läser texten, en erfarenhet som jag delar med många Jesustroende både i historien och i samtiden.
Den Jesus som kallar till efterföljelse är också den som ger mig modet att följa efter. ”Har du mod att följa Jesus?” Nej, det har jag inte. Men jag litar på att Jesus ger mig modet. Mod att leva, mod att följa efter. Samma mästare som ber mig att ta mitt kors på mig är också den som hjälper mig att följa i hans fotspår.
Att följa Jesus är inte människans första val: ”Låt mig först gå för att…”. Men Jesus menar allvar. Han ger oss inget annat val än att sätta honom först. Allt annat är att missa målet. Och ”missa målet”, det är grekiskans uttryck för synd, men att följa Jesus är nåd.
Jesus inskärper allvaret i efterföljelsen genom att tala om korset. Ständigt detta kors. Det tycks finnas ett inbyggt motstånd mot att följa Jesus. Men när vi väl tagit emot efterföljelsens nåd och börjat vandra i Jesu fotspår får vi också hjälp att ta ut kursen, riktningen, för vårt liv på nytt. Vi glömmer det som ligger bakom och riktar blicken framåt. Vi får ”ta rygg” på Jesus och ta emot den ”draghjälp” han ger oss.
Bön
****
Tack Jesus för att dina vägar alltid är rätta vägar. Tack för att din heliga Ande ger oss kraften att följa efter dig. Ge oss mod att följa dit du kallar oss, i engagemang för fred och rättvisa, in i ensamhet, stillhet och kontemplation, i mötet med det okända, när vi delar tron med dem vi möter. Tack för att du delar glädje, hopp och lidande med din kyrka i hela världen. Tack för korset som förenar och drar oss närmare dig och varandra. Amen.
Text: Jani Edström (tidigare publicerad i Sändaren)