Månad: november 2019

Predikan i svenska Tomasmässan, Johannes kyrka, Helsingfors,

26 november 2019, kl 18

Markus 11:1-11

När de närmade sig Jerusalem och var vid Betfage och Betania vid Olivberget skickade han i väg två av sina lärjungar och sade till dem: ”Gå bort till byn där framme. När ni kommer in i den hittar ni genast en ungåsna som står bunden där, en som ännu ingen har suttit på. Ta den och led hit den. Om någon frågar er vad ni gör, så svara: Herren behöver den, och han skall strax skicka tillbaka den.” De gav sig i väg och såg en ungåsna stå bunden ute på gatan vid en port, och de tog den. Några av dem som stod där frågade: ”Vad gör ni? Tar ni åsnan?” Lärjungarna svarade som Jesus hade sagt, och då lät man dem gå. De ledde åsnan till Jesus och lade sina mantlar på den, och han satte sig upp på den. Och många bredde ut sina mantlar på vägen, andra strödde ut löv som de tog från träden runt om. Och de som gick före och de som följde efter ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn. Välsignat vår fader Davids rike som nu kommer! Hosianna i höjden!” Så kom han in i Jerusalem och gick till templet. Och när han hade sett på allt vände han tillbaka till Betania med de tolv, eftersom det redan var sent.

Jag har alltid funderat över hur det kom sig att att lärjungarna bara kunde hämta ett föl med hänvisningen att Herren behöver den. När jag var liten tänkte jag att det kanske var ett av Jesu under. Idag tänker jag mera att Jesus hade gjort litet förberedelser. Det för oss till uttrycket ”att gå i förberedda gärningar”. För en troende handlar det om uppleva Guds ledning. I dagens evangelietext handlar det om hur Jesus uppfyllde profetian från profeten Sakarja 9:9 ”Se, din konung kommer till dig. Rättfärdig är han, seger är honom given. I ringhet kommer han, ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.”

Men för att vi ska förstå att den här berättelsen handlar om litet mer än om en vuxen man som rider på ett litet åsneföl med en skrikande folkhop omkring sig kan det vara bra att vi backar bandet och titta oss omkring litet.
Vad är det som händer egentligen, hur kan det bli såhär?

Svaret är enkelt.

När förväntningar följts av besvikelser under lång tid och när förväntningarna äntligen uppfylls då kan det bli galet och roligt. Jag tänker på hur fotbollsfinland under många år åkt bergochdalbana mellan hopp och förtvivlan, glädje och förväntan. Ska vårt manliga fotbollslandslag Huuhkajat / Berguvarna någonsin ska nå slutspelet i Europeiska fotbollsmästerskapet? En vunnen match två förlorade, någon oavgjord och så här nära, men ändå inte. Ända tills nu. ”Hela Finland jublade”, kunde vi läsa på löpsedlarna. Folk drog ut på gatorna och stackars Havis Amanda fick utstå ännu en förnedrande behandling.

Fotboll. Eller politik.

Vi tänker på alla de folkrörelser, proteströrelser, som växer fram i olika delar av världen. Där förväntan på ett bättre liv och en ljusare framtid gång på gång slås i spillror. Till sist behövs det bara att bensinpriset höjs, en liten lagändring eller något annat som gör att frustrationens bägare svämmar över. Vi tänker Gula västarna i Frankrike, studenterna i Hong Kong, människorna i Chile, Irak, Iran, Palestina. Alla dessa platser där missnöjet har pyrt och tålamodet tagit slut. Till sist behövs det bara en utlösande faktor som gör att folk drar ut på gatorna.

Om vi då tänker oss en kombination av dessa två, missnöjet över förtryck och orättvisor kombinerat med glädje och förväntan över en firad hjälte som ska befria oss från allt detta, då börjar vi kanske ana litet vad intåget i Jerusalem handlar om.

Tvåhundra år innan Jesus tidigare hade den judiske befriaren Judas Mackabeus besegrat den syriska kungen Antiochus Epifanes. Mackabeus och hans soldater hade befriat Jerusalem, renat templet och byggt upp det på nytt. Också då hade människorna dragit ut på gatorna med kvistar i sina händer för att hälsa sin befriare.

Vi tycker kanske att vårt minne är kort, men ett folks eller en nations minne är långt. Där är tvåhundra år ingenting. Om man inte är finländare förstås, som nation är Finland ännu rätt ung, och fortfarande är vinterkriget för åttio år sedan det som håller skapar sammanhållning. Och presidentbalen på slottet förstås.

Jesus rider in i Jerusalem på folkets förväntningar, frihetslängtan och glädje över att befrielsens dag snart är inne. Alla jublar och är glada. Hosianna, kom Herre, fräls oss! Välsignad vare han, David son. Alla vet det, känner det på sig. Till och med en blind tiggare, Bartimaios, som vi läser om i föregående kapitel, känner det på sig när han identifierar Jesus som kungaättlingen Davids son. En som både är folkets befriare och den som kan ge honom synen tillbaka.

Men sen då, efter intåget? Sen då, ja, sen händer ingenting. Inga demonstranter stormar parlamentet, ingen tänder eld på bilar eller kastar sten mot beväpnade poliser, ingen går arm i arm och sjunger We shall overcome. Rörelsen avtar, mattas av och upphör. Jesus stiger av fölet och drar vidare med sina lärjungar. Som om ingenting hänt. Nästan ingenting. För det har ju faktiskt hänt. Folkets befriare har annonserat sig. Men inte på det sätt som vi tänkt oss.

Är vi besvikna? Vi som stått där vid vägkanten, tagit av oss mantlarna och brett ut dem inför kungen. Vi har viftat med kvistarna, vi har känt samhörigheten i glädjen över vår befriare. Nu, äntligen händer det! Men sen så händer ingenting. Förutom att det händer. Men på ett annat sätt.

För när vi läser vidare i Markus evangelium, lägger vi märke till hur Jesus, i det han säger och det han gör, visar att det rike han annonserar vid intåget i Jerusalem är av annat slag än politisk och militär makt.

Och nu när vi har den kunskapen, får vi med ännu större glädje och iver ge vår hyllning till Jesus vår kung. Är vi beredda att låta kung Jesus ta makten över vårt liv. Han som lovat att hans ok är milt och hans börda lätt. Men som också kräver allt av oss. Liksom den rike unge mannen som uppmanas sälja allt han äger och ge åt det fattiga så kommer vi också, när vi följer Jesus, att han vill förfoga över hela vårt liv.

Kung Jesus är inte som dagens kungligheter, avdankade maktsymboler från en svunnen tid. Kung Jesus kräver vår lydnad och lojalitet. Inte som en diktator, men som en kärleksfull och nådefull härskare som puttar wannabe-härskare från deras troner och lyfter upp de svaga och utsatta, ger dem upprättelse och människovärdighet.

En sådan kung firar vi idag. Låt oss bjuda in kung Jesus i våra liv, i vårt hem, i vår ekonomi, i våra tankar och fantasi, i våra relationer och vår tidsanvändning. Vi får abdikera och ge över åt Jesus, glatt, frivilligt och tillitsfullt. Han är den som kommer. Han är den som förblir oss nära. Han är den som ger oss framtid och hopp. Varje dag.

Hosianna är ingen black Friday, det är en happy Sunday!
Amen.

Text: Jani Edström

Sedan sade Jesus till sina lärjungar: ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Matt. 16:24

Det finns knappast någon symbol som orsakat så mycket splittring och kontrovers som korset. I romarriket var korset ett tortyr- och avrättningsredskap. För de tidiga kristna blev Jesu kors en segerns och hoppets symbol mitt under förföljelser och förödmjukelser. Under medeltiden sydde riddarna korset på sina kläder och drog sedan i väg för att strida mot de ”otrogna” i det heliga landet. På vägen dit mördade de och våldtog med påvens goda minne enligt valspråket ”Gud vill det”.

Författaren Sven Lidman diktade ”ditt kors som svärd jag tagit” i en numera utgången psalmvers. Världsevangelisten Billy Graham ordnade stora evangelisationskampanjer och kallade dem korståg (crusades). En amerikansk president drog ut i korståg mot muslimska terrorister hösten 2001 och vände upp och ned på världen. Terrorgruppen ISIS avrättade kristna på kors i sitt besinningslösa våld.

Korset som religiös identitetsmarkör ifrågasätts numera. Arbetsgivare och myndigheter kan i vissa fall förbjuda personer att bära prydnadskors eller andra religiösa symboler. En finländsk asylsökare och före detta muslim visade nyligen hur han hade tatuerat ett kors på sin axel och blivit föremål för trakasserier och förföljelse. Men korset ger honom glädje, styrka och uthållighet.
Korset är mer än en prydnad, det säger något om vilka vi är. Jesus väljer korset som symbol för efterföljelse när han talar till sina lärjungar. Kanske för att han visste hur hans jordiska liv skulle sluta, kanske för att förbereda lärjungarna på det värsta och visa på efterföljelsens allvar.

Jag var tolv år och hade nyss fått min första bibel, ”av kungen gillad och stadfäst”. Enligt läsartraditionen läste jag som det stod. Orden ur Jesu egen mun om att ta sitt kors och följa honom passerade genom århundradena rakt in i mitt medvetande. Sedan dess blev ingenting sig riktigt likt. Konturerna av en annan Jesus växte fram. Bilden av Jesus som undergöraren och ”barnens vän” kompletterades av Mästaren som kritiserade de rika, gav hycklarna något att tänka på och krävde något av sina efterföljare. ”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv.” Jo, jag ville ju följa Jesus, men förneka mig själv?

Att följa Jesus kändes både tryggt och skrämmande. Tryggt att veta att Jesus gick framför mig. Skrämmande att inte alltid veta vart vi var på väg. Nu var det inte längre fråga om vilken väg jag valde, utan om jag var beredd att gå i Jesu fotspår. Att börja leva med tanken på att någon annan ville något med mitt liv var inte lätt. Men alternativet att endast vara utelämnad till mig själv hade redan visat sig vara en återvändsgränd.

Idag, långt senare, drabbar mig Jesus ord på nytt. Samma känslor av nyfikenhet (vad vill han mig?) och uppgivenhet (jag fixar inte det här ensam). Men idag finns det också en djupare insikt när jag läser texten, en erfarenhet som jag delar med många Jesustroende både i historien och i samtiden.

Den Jesus som kallar till efterföljelse är också den som ger mig modet att följa efter. ”Har du mod att följa Jesus?” Nej, det har jag inte. Men jag litar på att Jesus ger mig modet. Mod att leva, mod att följa efter. Samma mästare som ber mig att ta mitt kors på mig är också den som hjälper mig att följa i hans fotspår.

Att följa Jesus är inte människans första val: ”Låt mig först gå för att…”. Men Jesus menar allvar. Han ger oss inget annat val än att sätta honom först. Allt annat är att missa målet. Och ”missa målet”, det är grekiskans uttryck för synd, men att följa Jesus är nåd.

Jesus inskärper allvaret i efterföljelsen genom att tala om korset. Ständigt detta kors. Det tycks finnas ett inbyggt motstånd mot att följa Jesus. Men när vi väl tagit emot efterföljelsens nåd och börjat vandra i Jesu fotspår får vi också hjälp att ta ut kursen, riktningen, för vårt liv på nytt. Vi glömmer det som ligger bakom och riktar blicken framåt. Vi får ”ta rygg” på Jesus och ta emot den ”draghjälp” han ger oss.

Bön

****

Tack Jesus för att dina vägar alltid är rätta vägar. Tack för att din heliga Ande ger oss kraften att följa efter dig. Ge oss mod att följa dit du kallar oss, i engagemang för fred och rättvisa, in i ensamhet, stillhet och kontemplation, i mötet med det okända, när vi delar tron med dem vi möter. Tack för att du delar glädje, hopp och lidande med din kyrka i hela världen. Tack för korset som förenar och drar oss närmare dig och varandra. Amen.

Text: Jani Edström (tidigare publicerad i Sändaren)