Lukas 4:16-30
Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”
När Jesus kallar sina lärjungar bjuder han dem att bli ”människofiskare”. Flera av lärjungarna var yrkesfiskare så för det var ett ord som de kunde ta till sig, till och med småle åt. ”Människofiskare, vad då liksom? Vad är det han vill att vi ska vara, vad kallar han oss till?” Ja, vilket uppdrag och hade Jesus tänkt för sina följare när han ropade på Gennesaretstranden: Kom och följ mig. Jag skall jag göra er till människofiskare” (Mark. 1:17).
Svaret blir tydligt när vi läser om Jesus i synagogan i Nasaret, dagen då han gör sin programförklaring med hjälp av profeten Jesajas text (Luk. 4:16-23). Jesus kunde lika gärna ha kallat sina följare att bli mänskorättskämpar som mänskofiskare. Det handlade ju om att befria människor från olika slag av synd fångenskap och förtryck och proklamera Guds kärlek, ett nådens år från Herren.
Jesu tal fick ett blandat mottagande. Många prisade honom för ”de ljuvliga orden”. Andra ifrågasatte honom, han var ju ändå bara ”Josefs son”. När Jesus märker hur människorna missar budskapet blir han upprörd. Istället för att lyssna på vad han säger, kommenterar de bara hans person och uppväxt. Men säger Jesus, tro inte att ni har någon hemmaplansfavör inför Gud. Gud har överskridit gränser tidigare och kan göra det igen. Profeten Elia hade ju under hungersnöden hjälpt en änka i Sarefat, utanför Israel (1 Kung. 18:14). Profeten Elisa botade ingen förutom syriern Naaman, befälhavare hos det arameiska grannfolket (2 Kung. 5:14) och profeten Jona kallades till Nineve, långt bort hemifrån. Gud är beredd att överskrida alla möjliga gränser för att visa sin kärlek mot alla.
Talet om Guds gränslösa omsorg blev för mycket för folket i synagogan. Att också andra folk skulle ha värde och rättigheter hos Gud stämde inte med den bild man hade. Jesu gränsöverskridande tal uppfattades som en provokation och han blev utslängd ur synagogan.
Allt Jesus sade och gjorde efter detta handlade om ”Guds rike” (Matt. 4:17). Men det handlade inte om något överjordiskt kungadöme uppe bland molnen, utan om en fortsättning på det som många profeter talat om. En tid av fred och frihet, där ingen led brist. Jesus verkade konstigt nog inte vara särskilt upptagen av att erbjuda människorna en himmel dit vi kommer när vi dör. Han var mycket mera fokuserad på livet här. Han förkunnade ett nytt sätt att leva och kallade sina lärjungar till ett liv där Guds rikes värderingar, kärlek, enhet, omtanke, skulle vara riktgivande i ord och handlingar.
I den tidiga kristna församlingen märker vi hur tydlig kopplingen är mellan ord och handling. Orden ska backas upp av handlingar. Relationer ska präglas av ärlighet och respekt. Kärleken ska vara uppriktig och gränsöverskridande. Varken kön, etnicitet, eller nationalitet utgör något hinder för Kristi inkluderande kärlek (Gal. 3:28). Ingenting kan stå i vägen för den, inte ens döden. Jesus Kristus har ju besegrat döden (Rom 8:35). Jesus är kung, inte caesar, var de första kristnas bekännelse. Jesus är vår kyrios!
Män och kvinnor, barn och vuxna, slavar och fria samlades till gudstjänst och brödbrytande. Kristna familjer tog sig an spädbarn som kastats på sophögen. Männen levde återhållsamt med sina hustrur och inte som vanliga romerska män som tvingade kvinnor till sex när de hade chansen. De levde fredligt, bar inte vapen, tjänade inte i det romerska imperiets armé. De levde i tacksamhet över att Guds rike höll på att bryta in. Jesus hade uppstått från de döda, ingenting var längre omöjligt.
Första århundradets kristna kan ses som en radikal rörelse driven av Jesu kärlek. De var Guds mänskorättskämpar – även om de inte kallade sig det – för de försvarade varje människas rätt att bli sedd och hörd och respekterad som Guds skapelse och avbild. De förkunnade Guds frälsningsbudskap, de bad för sjuka, de tog sig an de svaga, de samlade in mat och förnödenheter till dem som behövde.
Ordet mänskorättskämpe förknippas ofta med speciella stora organisationer eller kända personer. Men som Jesu följare och delar av Kristi kyrka får vi alla vara det. Församlingen är kallad att besöka ensamma, sjuka och fängslade, ge mat åt hungriga och kläder åt de fattiga. Vi har fått i uppdrag att oss an främlingar, fader- och moderlösa. Idag får vi jobba mot mobbning, hatretorik och rasism. Vi kan till och med tvingas bli en irriterande törntagg i samhällskroppen när beslutsfattarna inte prioriteringar de utsatta och marginaliserade (Matt 25:35-37).
Världen idag behöver människofiskare som också är mänskorättskämpar.
Vilka är de då, hur ser sådana människor ut? Vilka speciella kännetecken har de?
Det är två saker som Jesus ofta påminner sina följare om. Det ena är att vi ska be. Därför ger han oss en bön som innefattar allt, Vår fader. En bön som är både personlig och världstillvänd. En bön som både riktar sig inåt, mot våra intentioner och motiv och utåt, mot världen. En bön om att Guds rike ska komma, att Guds vilja ska ske.
En annan sak Jesus vill lära oss är att aldrig ska ge upp. Han gör det ofta i berättelseform. En envis änka som känner sig orättvist behandlad går upp till domare varje dag för att hävda sin rätt. Till sist ger domaren efter, inte för att han skulle bry sig om kvinnan, men för att hon är så envis. En annan gång får en familj besök sent en kväll och har inget att bjuda sin gäst. Mannen går till grannen för att be om litet mat. Grannen har nyss gått och lagt sig och barnen sover. Men mannen fortsätter att banka på dörren. Till sist ger grannen upp och hämtar litet mat ur skafferiet och ger åt mannen som kan bjuda sin gäst på kvällsvard. Envishet lönar sig, också med människor som inte annars skulle bry sig. Tänk då på Gud som inget hellre vill än ge oss det vi ber om, säger Jesus.
Människorättskämpar är envisa. De är ofta personer som både ber och har ett rikt inre liv. De låter sitt sinne formas utifrån drömmarna de bär på. De lever som om drömmen redan vore sanna. De låter sig inte hindras av besvärliga omständigheter.
Guds mänskorättskämpar ber ”Gud, låt ditt rike komma” och gör de allt de kan för att Guds rike ska ta plats i deras egna liv och i världen runtomkring. Egentligen är det inte varken lättare eller svårare än så.
Jag tänker på Abiy Ahmed, 43, mottagare av årets Nobels fredspris. Han fick priset för att han fått slut på den långvariga konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Ahmed är premiärminister i Etiopien och en varmt troende kristen, aktiv i den lokala pingstkyrkan. Han ber och han är envis, och han är inte ensam.
Det är tillsammans med andra som vi kan förändra världen. Det är i gemenskapen som visionen om en bättre värld i enlighet med Guds rikes förebild kan slå rot. Det är i gemenskapen vi får kraft och mod att göra det som måste göras.
När vi tittar oss omkring märker vi kanske att vi redan är en del av en gemenskap. En kyrka, en församling, bönegrupp, en skolklass, en arbetsplats, en teatergrupp, en frivilligorganisation, en idrottsförening. Här finns människor som kanske också vill göra något för andra. Men hur vet vi det om vi inte har frågat?
Guds godhet är inte begränsad till kyrkan. Fred och befrielse behövs överallt. Guds rättfärdighet och människors längtan efter fred och rättvisa rinner idag över alla bräddar. Bland demonstranterna i Hong Kong. Hos de modiga kvinnorna i Saudiarabien. Bland journalisterna i Ryssland. Hos dem som bär metoo-rörelsen vidare. Bland dem som outtröttligt arbetar för mission, bistånd och utveckling. Hos dem som ser regnbågens färger som en symbol för sitt människovärde. Hos dem står upp för allas rätt till ett människovärdigt liv. Hos alla barn och unga som vill kräver en boboelig jord i framtiden.
Tillsammans med alla dessa våra systrar och bröder ber vi envist: Herre, låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Amen.
Text: Jani Edström.
Predikan 27.10.2019, radiogudstjänst från Betelkyrkan i Yle Vega