Öppningstal vid Jeppis Jazz
Tisdagen den 8 oktober 2019, Black Sheep, Jakobstad
Jazzpastorn Jani Edström
Bästa jazzvänner!
Parhaat jazzin ystävät!
Dear Friends of the most wonderful contribution to our global culture, the music called jazz!
Jazz vobiscum!
Jag vill tacka arrangörerna för möjligheten att hålla ett kort anförande här på Black Sheep, strax innan Jeppis Jazz Festival 2019 kör igång på riktigt!
Jag kommer inte att hålla ett föredrag om ”jazzmusikens samhällspolitiska betydelse i en polariserad värld”. Inte heller kommer att jag att reflektera över ”jazzens betydelse som traditionsbärare och gränsöverskridare”.
Jag vill tala om varför vi behöver jazzmusiker.
Jazzmusiker är ett artigt folk. De, eller får jag säga ni, kommer alltid ihåg att tacka sin publik. De får oss som lyssnare att känna oss värdefulla, sedda och hörda. I bästa fall blir vi berörda, tröstade, och känner oss mera hoppfulla än innan.
Vi behöver jazzmusiker som tar oss tillbaka till rötterna. Som påminner oss om traditionen. Som påminner om hur jazzen uppstått i en unik kulturell smältdegel, där människor av olika språk och kulturer möttes för att skapa musik, umgås, glädjas, sörja och kämpa för sin överlevnad och ett bättre liv. Och som visar varför jazzmusiken som bara hade kunnat uppstå i Nordamerika är relevant för oss här idag på andra sidan det stora vattnet.
Vi behöver musiker som tar oss med på resan från kyrkorna och bordellerna i New Orleans till musikhallarna i Kansas City, till spotlightsen i Carnegie Hall, jazzklubbarna i Paris, till jazzfestivalerna i Montreux, Pori och så hit i Jeppis. Vi behöver jazzmusiker som i sin person och konst visar jazzmusiken är möjlig, och varför den är så nödvändig.
Vi behöver jazzmusiker som ger oss mod att också bryta mot traditionen, som hjälper oss att frimodigt gå över gränser, att se och höra saker på ett nytt sätt. Vi påminns om hur Louis Armstrong ställde sig framför orkestern och antog solistens roll i orkestern. Charlie Parker tog isär jazzen i dess minsta beståndsdelar och satte ihop den igen för en ny tid. John Coltrane sökte sig inåt, utforskade det inre landskapet, själens landskap, och introducerade den blå tonen för den västerländska musiken (Cornell West).
Duke Ellington placerade jazzen i kyrkan och visade att jazzens andliga dimension kan kännas igen av människor från olika konfessioner, kontinenter och kulturer. Miles Davis och hans efterföljare fortsatte tänja på gränserna i förhållande till andra musikstilar. Alla dessa och många andra är förbilder för hur vi alla, hela tiden, får vara på väg i vårt sökande efter vår egen, autentiska röst, efter vårt eget, äkta liv.
Jazzmusiker behövs för att visa att det omöjliga är möjligt. Visa vad en människa kan göra med röster, instrument, arrangemang och orkestrar. Att det inte krävs övermänsklig förmåga eller begåvning, utan att man kan lära sig det. Jazzmusiker lär oss något om tålamod. Att allt är möjligt genom övning, repetition, övning och åter övning, ensam, men också tillsammans med andra.
Jazzmusiker lär oss att kommunicera. Att lyssna innan man talar, att pauser är viktiga. Att man behöver ett gemensamt språk för att hitta betydelsen. Ingen utveckling, inget framåtskridande utan kommunikation.
Jazzmusiker lär oss entusiasm. Alltid beredda att lära sig nytt, att ivrigt dela erfarenheter med andra. Kolla det här! Hur gjorde du det där? Vilka harmonier passar bäst här?
Jazzmusiker lär oss något om gemenskap. Att spela tillsammans, att lyssna på varandra, att känna delaktighet i något större, musiken, skapar gemenskap. Allas röst får höras och uppgå i helheten.
Jazzmusiker behövs för att hjälpa oss att tolka livet, våra upplevelser och känslor.
Det behövs speciellt i dessa dagar, när många här i Jakobstad fortfarande är chockade över att en ung kvinna inte längre finns, offer ett ofattbart våldsdåd. Att två misstänkta sitter fängslade ger oss henne inte tillbaka. Inte heller musiken kan återställa det som hänt. Men musiken kan ge tröst, musiken skapar utrymme för känslor och erfarenheter som vi kanske inte kan dela med någon annan. Musiken kan hela och lindra smärtan för en stund.
Och jazzmusikerns uppgift är att lyssna in, uttrycka känslor, gör sig till tolk för det som hänt och i bästa fall förmedla tröst och helande till dem som sörjer.
Jazzmusikerns uppgift är för att låna ett uttryck från Bibeln, att glädjas med dem som är glada och att gråta med dem som gråter. Till det behövs inlevelse och empati, förmåga att lyssna och att tolka känslor.
Det är därför vi behöver er jazzmusiker. Det är därför vi kommer till era konserter, det är därför vi köper era skivor och betalar inträde. Vi behöver hjälp med att känna, hjälp med att stanna upp, hjälp med att leva sant och äkta. Tack för att ni finns, och för att vi får finnas tillsammans med er!
Jazz vobiscum!