Andrum i Yle Vega, 10.10.2019. Jani Edström
Den här veckan firas jazzfestival i Jakobstad, Jeppis Jazz. Under festivalen hålls det konserter varje kväll i pubar, kaféer, kyrkor och konsertlokaler. På festivalens sista dag firas jazzgudstjänst i Betaniakyrkan med temat Go Freedom.
Många känner säkert till Jakobstad som källarbandens stad, inte minst genom Lars Sunds romaner. Det som kan vara litet överraskande för många är jazzens stora betydelse för stadens musikliv idag. Det har förstås att göra med att det har spelats jazzmusik i Jakobstad sedan 50-talet och att det numera utbildas jazzmusiker på hög nivå i stadens musikhus. Men framför allt för att det spelas jazz hela tiden.
Jazzmusiken har ofta levt i skuggan av annan kultur och andra musikformer. Samtidigt har jazzen alltid kommenterat det som händer i samhället runtomkring. Inte minst har jazzen gett sin röst åt alla dem som upplever förtryck, orättvisor, rasism och ekonomisk exploatering.
Lika visst som jazzmusikens kännspaka harmonik eller triolbaserade rytmik hör till jazzens dna, lika visst är jazzmusiken förenad med människors kamp för frihet och rättvisa. Det må sedan gälla kampen för medborgerliga rättigheter i USA på 1960-talet eller det brutala polisvåldet i de amerikanska innerstäderna idag. Men numera är jazzmusiken inte bara en nordamerikansk musikform, utan en global, gränsöverskridande musik där många kan känna igen sig och hitta sitt eget uttryck.
Redan år 1941 komponerade Duke Ellington musikalen Jump For Joy, hans första show med en socialpolitisk betydelse, som han själv uttryckte det. Där säger sångarna farväl till slaveriet på bomullsplantagerna, där tar man ställning mot barnarbetskraft och där är det slut med de orättfärdiga raslagarna. Glädjen över Guds rättfärdighet och befrielsearbete genomsyrar hela verket.
Den afroamerikanska filosofen Cornell West menar att jazzmusiken uttrycker en spiritualitet, en andlighet, som inte bara är rotad i de svartas kamp för frihet och respekt. Det är en musik som når ut till den kamp för frihet och rättvisa som andra folk upplever i världen idag. Det gäller demonstranterna på gatorna i Hongkong, Moskva eller Bagdad, båtflyktingarna på medelhavet, barnen i coltangruvorna i Kongo eller de underbetalda arbetarna i sweatshopsen i Sydostasien.
För dem alla spelar John Coltrane Love Supreme, Mahalia Jackson sjunger Motherless Child, Oscar Peterson spelar Hymn to Freedom, Billie Holiday sjunger Strange Fruit, Duke Ellingtons orkester spelar Almighty God has those Angels, Charlie Hadens Liberation Musik Orchestra spelar We shall overcome.
Jazzen är en musikform, vars rötter är lika djupt rotade i Guds rättfärdighet som i kampen mot det onda, lika mycket rotad i erfarenheten av orättvisor som i en övertygelse om att det goda kommer att segra.
Gud kan inte skiljas från kampen för rättfärdighet och rättvisa. Gud är per definition den som kämpar mot ondska, synd och död i vår värld. Gud är den som betalat det yttersta priset för att besegra döden, Jesu Kristi död på ett kors. Varför skulle då inte också musiken kunna vara ett redskap i denna kamp. Och mer än så, ett uttryck för att det finns en framtid och ett hopp.
Jazzmusiker behövs för att hjälpa oss att tolka livet, våra upplevelser och känslor. Det behövs speciellt i dessa dagar, när många här i Jakobstad ännu är chockade över att en ung kvinna nyligen blev offer för ett ofattbart våldsdåd. Musiken kan inte återställa det som hänt. Men musiken kanske kan lindra smärtan för en stund, trösta och hela.
Jazz är frihetens musik som bär ekon från såväl Israels barns befrielse från Egypten och slavarnas work songs på bomullsfälten. Jazz är musik för en ordlös tillbedjan där vi får uppgå i en större kärleksfull närvaro utan krav. Jazz är musik som inbjuder till möte och kommunikation, till en djupare relation med Gud och gemenskap med varandra. Vi avrundar med en jazzversion av spiritualen, I want Jesus to walk with me.
Det här var Andrum med mig jazzpastorn Jani Edström.