Frihet och gränser

Predikan i jazzgudstjänsten, 13.10.2018 kl. 11, Betaniakyrkan, Jakobstad

Luk. 14:1-6

En sabbat var Jesus bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariséerna och sade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Frihet och gränser, tradition och förnyelse är saker som kännetecknar såväl livet som musiken.

Jazzmusiken lever hela tiden i gränslandet mellan tradition och förnyelse. Redan här på Jeppis Jazz Festival har vi lyssnat till artister som representerar många olika stilarter och tidsepoker. I fredags fick vi lyssna till pianisten David Braid som tog oss med på en resa mellan Chopin, kinesisk folkmusik och det kristna helgonet Teresa av Ávila och hennes bok Den inre borgen. Var det jazz? Själv var David Braid något tveksam till att genrebestämma sin musik. Det var i alla fall musik som berörde och som hjälpte oss att utforska vårt inre landskap, vår relation till oss själva, varandra och Gud. Så upplevde jag det i alla fall. 

I dagens berättelse hittar vi Jesus som inför frågan vad som är tillåtet att göra på sabbaten. Det är ingen teoretisk fråga. För framför Jesus står plötsligt en människa som aktualiserar problemet. Vad är tillåtet? Mannen lider av vatten i kroppen, onaturliga vätskeansamling i vävnaderna, eller ödem, skulle vi kanske säga idag. Någon hade fört in mannen till fariséns hus för att kolla vad Jesus skulle göra. Skulle han hålla sig fast vid traditionen eller skulle han bryta mot den? Var sabbaten till för människan eller människan för sabbaten?

Sabbaten var och är fortfarande den viktigaste judiska traditionen. Sabbaten är ett gudsbevis. Ett folk som hållit fast vid sin tradition så länge.

Sabbaten firas från mörkrets in­brott på fre­dag till sam­ma tid­punkt på lördag. I Mo­seböcker­na påbjuds sab­ba­ten fle­ra gång­er, med del­vis oli­ka mo­ti­ve­ring­ar. Den fram­ställs som en upp­rep­ning av Guds vi­lo­dag ef­ter ska­pel­sen. Den är ett tecken på Guds förbund med Israel. Den fi­ras med ”en he­lig sam­man­komst”. I 5 Mos ges sab­ba­ten en so­ci­al tolk­ning: den skall ge behövlig vi­la åt al­la, fria, sla­var och in­vand­ra­re, och även åt ar­bets­dju­ren.

Den som bröt mot sabbatsbudet skulle dö. Men, den­na bestämmel­se, lik­som and­ra lik­nan­de, sat­tes i prak­ti­ken ur spel re­dan av rabbinernas tolk­nings­tra­di­tion. Rabbinerna var inte bokstavstrogna, utan gjorde hela tiden nya tolkningar utifrån tidens krav. Det har de fortsatt med idag, och det finns olika skolor och traditioner kring hur en rättrogen jude ska förhålla sig till moderna företeelser. Rabbinerna var litet som jazzmusiker, de tolkade traditionen på nytt sätt.

Som Människosonen och Guds son anser sig Jesus kunna förhålla sig fritt till sab­bats­reg­ler­na. Det är just det som händer i berättelsen vi nyss läste.

Vad är viktigare, människan eller reglerna, Guds omsorg eller budorden, traditionen eller förnyelsen?

Det bästa sättet för oss att ta reda på det är att kolla hur Jesus gjorde. Han gjorde som varje jazzmusiker gör. Han höll sig till traditionen, inom traditionen och kunde därför sedan också bryta mot traditionen för att lyfta fram nya saker, utan att fördenskull överge traditionen.

Ta det här med att gå över gränser. Jesus gick över gränsen till Samaria och lät sig inte hindras av traditionella fördomar och misstro mellan judar och samarier. Jesus gick över gränsen mellan könen och vad som ansågs vara passande för en judisk man och samtalade öppet med en samarisk kvinna. Gränsen till barnen som fullvärdiga personer bröt Jesus igenom när han tog dem i famnen och välsignade dem. Jesus gick över gränsen till de utstötta, de spetälska, de som levde utanför samhället, och gav dem människovärde.

Till och med de traditionella familjegränserna dras upp på nytt av Jesus. En gång vill hans mor och syskon vill träffa Jesus, kanske för att kolla att allt står rätt till med honom. Det är litet stökigt och Jesus har mycket folk omkring sig. Han ser på dem som sitter runt om­kring ho­nom och säger: ”Det här är min mor och mi­na bröder. Den som gör Guds vil­ja är min bror och sys­ter och mor.” Vem är min familj, den som gör min himmelske faders vilja? (Mark. 3:35).

Paulus fortsätter på ett liknande spår när han säger: här är inte jude eller grek, man och kvinna, slav eller fri, alla är vi ett i Kristus. Kyrkan, församlingen utgör en ny-familj, där Jesus död och uppståndelse skapar ny tillhörighet, nya blodsband.

Varför var Jesus beredd att utmana traditionen? Det var ju inte för att överge den, eller för att han skulle ha sett ned på eller föraktat sin egen tradition. Inget självändamål. Tvärtom fanns det element i hans egen tradition som glömts bort. Mänskobud istället för Guds bud. Saker han ville lyfta fram på ett nytt sätt.

Vad är det då som Jesus hela tiden återkommer till? Vad är det Jesus vill lyfta fram när han utmanar och förnyar.

Jo, Guds oändliga kärlek. Guds kärlek till världen, till människorna, speciellt de utsatta, de som ingen annan såg eller brydde sig om. Däremot gick han hårt åt dem som trodde sig vara bättre än andra, veta bäst, utnyttja de svaga för sina egna syften.

Så vad händer här i dagens evangelietext.

Jo, Jesus vänder sig till de laglärda och fariséerna och säger: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Det Jesus säger kanske är självklart för oss som läser berättelsen i dag. Låt inte regler stå i vägen för möjligheten att rädda liv. Låt inte regler stå i vägen för möjligheten att göra gott. Låt inte regler stå i vägen för Guds kärlek och omsorg. Men för fariséerna var det inte självklart. De var mera inriktade på tradition än förnyelse, mera inriktade på bokstaven än människan. Hur är det med oss idag när vi möts av nya utmaningar i vår egen tid? Tradition eller förnyelse,

Jesus lyfter fram människan. Var och en av oss är sedd av Gud själv. Var och en av oss är viktigare än regler. Om reglerna står i vägen för Guds kärlek är de inte längre värda att ha, om reglerna står i vägen för befrielsen måste reglerna slopas eller skrivas om. Guds befrielseverk går inte att stoppa.

När Guds befrielseverk burit frukt i historien har: Slavar har befriats. Kvinnor har emanciperats och tagit plats. Barn har setts som fullvärdiga människor, fått rätt till skolgång och hälsovård.

Befrielsen från synd, död, förtryck och exploatering går som en röd tråd genom hela Bibeln. Gud vill befria sin skapelse som ännu väntar på sin slutgiltiga befrielse.

Kyrkan, församlingen redskap för, platsen för Guds befrielseverk. Här har sången och musiken alltid spelat en viktig roll. Mirjams sång och dans efter att Israels folk korsat Jordan. Församlingens lovsång. Spirituals, gospels, blues och jazz. Musiken ger röst åt vår längtan efter befrielse, hopp och framtid. Oh, freedom, Come Sunday. We shall overcome. Free at last, thank God almighty I am free at last. Amen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *