Människofiskare och människorättskämpar

Lukas 4:16-30
Han kom till Nasaret, där han hade växt upp, och på sabbaten gick han till synagogan, som han brukade. Han reste sig för att läsa, och man gav honom profeten Jesajas bok. När han öppnade den fann han det ställe där det står skrivet: Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren. Han rullade ihop boken och gav den tillbaka till tjänaren och satte sig. Alla i synagogan hade sina blickar riktade mot honom. Då började han tala till dem och sade: ”I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.”

När Jesus kallar sina lärjungar bjuder han dem att bli ”människofiskare”. Flera av lärjungarna var yrkesfiskare så för det var ett ord som de kunde ta till sig, till och med småle åt. ”Människofiskare, vad då liksom? Vad är det han vill att vi ska vara, vad kallar han oss till?” Ja, vilket uppdrag och hade Jesus tänkt för sina följare när han ropade på Gennesaretstranden: Kom och följ mig. Jag skall jag göra er till människofiskare” (Mark. 1:17).

Svaret blir tydligt när vi läser om Jesus i synagogan i Nasaret, dagen då han gör sin programförklaring med hjälp av profeten Jesajas text (Luk. 4:16-23). Jesus kunde lika gärna ha kallat sina följare att bli mänskorättskämpar som mänskofiskare. Det handlade ju om att befria människor från olika slag av synd fångenskap och förtryck och proklamera Guds kärlek, ett nådens år från Herren.

Jesu tal fick ett blandat mottagande. Många prisade honom för ”de ljuvliga orden”. Andra ifrågasatte honom, han var ju ändå bara ”Josefs son”. När Jesus märker hur människorna missar budskapet blir han upprörd. Istället för att lyssna på vad han säger, kommenterar de bara hans person och uppväxt. Men säger Jesus, tro inte att ni har någon hemmaplansfavör inför Gud. Gud har överskridit gränser tidigare och kan göra det igen. Profeten Elia hade ju under hungersnöden hjälpt en änka i Sarefat, utanför Israel (1 Kung. 18:14). Profeten Elisa botade ingen förutom syriern Naaman, befälhavare hos det arameiska grannfolket (2 Kung. 5:14) och profeten Jona kallades till Nineve, långt bort hemifrån. Gud är beredd att överskrida alla möjliga gränser för att visa sin kärlek mot alla.

Talet om Guds gränslösa omsorg blev för mycket för folket i synagogan. Att också andra folk skulle ha värde och rättigheter hos Gud stämde inte med den bild man hade. Jesu gränsöverskridande tal uppfattades som en provokation och han blev utslängd ur synagogan.

Allt Jesus sade och gjorde efter detta handlade om ”Guds rike” (Matt. 4:17). Men det handlade inte om något överjordiskt kungadöme uppe bland molnen, utan om en fortsättning på det som många profeter talat om. En tid av fred och frihet, där ingen led brist. Jesus verkade konstigt nog inte vara särskilt upptagen av att erbjuda människorna en himmel dit vi kommer när vi dör. Han var mycket mera fokuserad på livet här. Han förkunnade ett nytt sätt att leva och kallade sina lärjungar till ett liv där Guds rikes värderingar, kärlek, enhet, omtanke, skulle vara riktgivande i ord och handlingar.

I den tidiga kristna församlingen märker vi hur tydlig kopplingen är mellan ord och handling. Orden ska backas upp av handlingar. Relationer ska präglas av ärlighet och respekt. Kärleken ska vara uppriktig och gränsöverskridande. Varken kön, etnicitet, eller nationalitet utgör något hinder för Kristi inkluderande kärlek (Gal. 3:28). Ingenting kan stå i vägen för den, inte ens döden. Jesus Kristus har ju besegrat döden (Rom 8:35). Jesus är kung, inte caesar, var de första kristnas bekännelse. Jesus är vår kyrios!

Män och kvinnor, barn och vuxna, slavar och fria samlades till gudstjänst och brödbrytande. Kristna familjer tog sig an spädbarn som kastats på sophögen. Männen levde återhållsamt med sina hustrur och inte som vanliga romerska män som tvingade kvinnor till sex när de hade chansen. De levde fredligt, bar inte vapen, tjänade inte i det romerska imperiets armé. De levde i tacksamhet över att Guds rike höll på att bryta in. Jesus hade uppstått från de döda, ingenting var längre omöjligt.

Första århundradets kristna kan ses som en radikal rörelse driven av Jesu kärlek. De var Guds mänskorättskämpar – även om de inte kallade sig det – för de försvarade varje människas rätt att bli sedd och hörd och respekterad som Guds skapelse och avbild. De förkunnade Guds frälsningsbudskap, de bad för sjuka, de tog sig an de svaga, de samlade in mat och förnödenheter till dem som behövde.

Ordet mänskorättskämpe förknippas ofta med speciella stora organisationer eller kända personer. Men som Jesu följare och delar av Kristi kyrka får vi alla vara det. Församlingen är kallad att besöka ensamma, sjuka och fängslade, ge mat åt hungriga och kläder åt de fattiga. Vi har fått i uppdrag att oss an främlingar, fader- och moderlösa. Idag får vi jobba mot mobbning, hatretorik och rasism. Vi kan till och med tvingas bli en irriterande törntagg i samhällskroppen när beslutsfattarna inte prioriteringar de utsatta och marginaliserade (Matt 25:35-37).

Världen idag behöver människofiskare som också är mänskorättskämpar.

Vilka är de då, hur ser sådana människor ut? Vilka speciella kännetecken har de?

Det är två saker som Jesus ofta påminner sina följare om. Det ena är att vi ska be. Därför ger han oss en bön som innefattar allt, Vår fader. En bön som är både personlig och världstillvänd. En bön som både riktar sig inåt, mot våra intentioner och motiv och utåt, mot världen. En bön om att Guds rike ska komma, att Guds vilja ska ske.

En annan sak Jesus vill lära oss är att aldrig ska ge upp. Han gör det ofta i berättelseform. En envis änka som känner sig orättvist behandlad går upp till domare varje dag för att hävda sin rätt. Till sist ger domaren efter, inte för att han skulle bry sig om kvinnan, men för att hon är så envis. En annan gång får en familj besök sent en kväll och har inget att bjuda sin gäst. Mannen går till grannen för att be om litet mat. Grannen har nyss gått och lagt sig och barnen sover. Men mannen fortsätter att banka på dörren. Till sist ger grannen upp och hämtar litet mat ur skafferiet och ger åt mannen som kan bjuda sin gäst på kvällsvard. Envishet lönar sig, också med människor som inte annars skulle bry sig. Tänk då på Gud som inget hellre vill än ge oss det vi ber om, säger Jesus.

Människorättskämpar är envisa. De är ofta personer som både ber och har ett rikt inre liv. De låter sitt sinne formas utifrån drömmarna de bär på. De lever som om drömmen redan vore sanna. De låter sig inte hindras av besvärliga omständigheter.

Guds mänskorättskämpar ber ”Gud, låt ditt rike komma” och gör de allt de kan för att Guds rike ska ta plats i deras egna liv och i världen runtomkring. Egentligen är det inte varken lättare eller svårare än så.

Jag tänker på Abiy Ahmed, 43, mottagare av årets Nobels fredspris. Han fick priset för att han fått slut på den långvariga konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Ahmed är premiärminister i Etiopien och en varmt troende kristen, aktiv i den lokala pingstkyrkan. Han ber och han är envis, och han är inte ensam.

Det är tillsammans med andra som vi kan förändra världen. Det är i gemenskapen som visionen om en bättre värld i enlighet med Guds rikes förebild kan slå rot. Det är i gemenskapen vi får kraft och mod att göra det som måste göras.

När vi tittar oss omkring märker vi kanske att vi redan är en del av en gemenskap. En kyrka, en församling, bönegrupp, en skolklass, en arbetsplats, en teatergrupp, en frivilligorganisation, en idrottsförening. Här finns människor som kanske också vill göra något för andra. Men hur vet vi det om vi inte har frågat?

Guds godhet är inte begränsad till kyrkan. Fred och befrielse behövs överallt. Guds rättfärdighet och människors längtan efter fred och rättvisa rinner idag över alla bräddar. Bland demonstranterna i Hong Kong. Hos de modiga kvinnorna i Saudiarabien. Bland journalisterna i Ryssland. Hos dem som bär metoo-rörelsen vidare. Bland dem som outtröttligt arbetar för mission, bistånd och utveckling. Hos dem som ser regnbågens färger som en symbol för sitt människovärde. Hos dem står upp för allas rätt till ett människovärdigt liv. Hos alla barn och unga som vill kräver en boboelig jord i framtiden.

Tillsammans med alla dessa våra systrar och bröder ber vi envist: Herre, låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Amen.

Text: Jani Edström.

Predikan 27.10.2019, radiogudstjänst från Betelkyrkan i Yle Vega

Frihet och gränser

Predikan i jazzgudstjänsten, 13.10.2018 kl. 11, Betaniakyrkan, Jakobstad

Luk. 14:1-6

En sabbat var Jesus bjuden på måltid hos en farisé som var med i rådet, och man iakttog honom noga. Då stod det framför honom en man som led av vatten i kroppen. Jesus vände sig till de laglärda och fariséerna och sade: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Frihet och gränser, tradition och förnyelse är saker som kännetecknar såväl livet som musiken.

Jazzmusiken lever hela tiden i gränslandet mellan tradition och förnyelse. Redan här på Jeppis Jazz Festival har vi lyssnat till artister som representerar många olika stilarter och tidsepoker. I fredags fick vi lyssna till pianisten David Braid som tog oss med på en resa mellan Chopin, kinesisk folkmusik och det kristna helgonet Teresa av Ávila och hennes bok Den inre borgen. Var det jazz? Själv var David Braid något tveksam till att genrebestämma sin musik. Det var i alla fall musik som berörde och som hjälpte oss att utforska vårt inre landskap, vår relation till oss själva, varandra och Gud. Så upplevde jag det i alla fall. 

I dagens berättelse hittar vi Jesus som inför frågan vad som är tillåtet att göra på sabbaten. Det är ingen teoretisk fråga. För framför Jesus står plötsligt en människa som aktualiserar problemet. Vad är tillåtet? Mannen lider av vatten i kroppen, onaturliga vätskeansamling i vävnaderna, eller ödem, skulle vi kanske säga idag. Någon hade fört in mannen till fariséns hus för att kolla vad Jesus skulle göra. Skulle han hålla sig fast vid traditionen eller skulle han bryta mot den? Var sabbaten till för människan eller människan för sabbaten?

Sabbaten var och är fortfarande den viktigaste judiska traditionen. Sabbaten är ett gudsbevis. Ett folk som hållit fast vid sin tradition så länge.

Sabbaten firas från mörkrets in­brott på fre­dag till sam­ma tid­punkt på lördag. I Mo­seböcker­na påbjuds sab­ba­ten fle­ra gång­er, med del­vis oli­ka mo­ti­ve­ring­ar. Den fram­ställs som en upp­rep­ning av Guds vi­lo­dag ef­ter ska­pel­sen. Den är ett tecken på Guds förbund med Israel. Den fi­ras med ”en he­lig sam­man­komst”. I 5 Mos ges sab­ba­ten en so­ci­al tolk­ning: den skall ge behövlig vi­la åt al­la, fria, sla­var och in­vand­ra­re, och även åt ar­bets­dju­ren.

Den som bröt mot sabbatsbudet skulle dö. Men, den­na bestämmel­se, lik­som and­ra lik­nan­de, sat­tes i prak­ti­ken ur spel re­dan av rabbinernas tolk­nings­tra­di­tion. Rabbinerna var inte bokstavstrogna, utan gjorde hela tiden nya tolkningar utifrån tidens krav. Det har de fortsatt med idag, och det finns olika skolor och traditioner kring hur en rättrogen jude ska förhålla sig till moderna företeelser. Rabbinerna var litet som jazzmusiker, de tolkade traditionen på nytt sätt.

Som Människosonen och Guds son anser sig Jesus kunna förhålla sig fritt till sab­bats­reg­ler­na. Det är just det som händer i berättelsen vi nyss läste.

Vad är viktigare, människan eller reglerna, Guds omsorg eller budorden, traditionen eller förnyelsen?

Det bästa sättet för oss att ta reda på det är att kolla hur Jesus gjorde. Han gjorde som varje jazzmusiker gör. Han höll sig till traditionen, inom traditionen och kunde därför sedan också bryta mot traditionen för att lyfta fram nya saker, utan att fördenskull överge traditionen.

Ta det här med att gå över gränser. Jesus gick över gränsen till Samaria och lät sig inte hindras av traditionella fördomar och misstro mellan judar och samarier. Jesus gick över gränsen mellan könen och vad som ansågs vara passande för en judisk man och samtalade öppet med en samarisk kvinna. Gränsen till barnen som fullvärdiga personer bröt Jesus igenom när han tog dem i famnen och välsignade dem. Jesus gick över gränsen till de utstötta, de spetälska, de som levde utanför samhället, och gav dem människovärde.

Till och med de traditionella familjegränserna dras upp på nytt av Jesus. En gång vill hans mor och syskon vill träffa Jesus, kanske för att kolla att allt står rätt till med honom. Det är litet stökigt och Jesus har mycket folk omkring sig. Han ser på dem som sitter runt om­kring ho­nom och säger: ”Det här är min mor och mi­na bröder. Den som gör Guds vil­ja är min bror och sys­ter och mor.” Vem är min familj, den som gör min himmelske faders vilja? (Mark. 3:35).

Paulus fortsätter på ett liknande spår när han säger: här är inte jude eller grek, man och kvinna, slav eller fri, alla är vi ett i Kristus. Kyrkan, församlingen utgör en ny-familj, där Jesus död och uppståndelse skapar ny tillhörighet, nya blodsband.

Varför var Jesus beredd att utmana traditionen? Det var ju inte för att överge den, eller för att han skulle ha sett ned på eller föraktat sin egen tradition. Inget självändamål. Tvärtom fanns det element i hans egen tradition som glömts bort. Mänskobud istället för Guds bud. Saker han ville lyfta fram på ett nytt sätt.

Vad är det då som Jesus hela tiden återkommer till? Vad är det Jesus vill lyfta fram när han utmanar och förnyar.

Jo, Guds oändliga kärlek. Guds kärlek till världen, till människorna, speciellt de utsatta, de som ingen annan såg eller brydde sig om. Däremot gick han hårt åt dem som trodde sig vara bättre än andra, veta bäst, utnyttja de svaga för sina egna syften.

Så vad händer här i dagens evangelietext.

Jo, Jesus vänder sig till de laglärda och fariséerna och säger: ”Är det tillåtet att bota sjuka på sabbaten eller inte?” Men de teg. Då rörde han vid mannen och gjorde honom frisk och lät honom sedan gå. Och han sade till dem: ”Om någon av er har en son eller en oxe som faller ner i en brunn, drar han då inte genast upp dem, även om det är sabbat?” Det kunde de inte svara på.

Det Jesus säger kanske är självklart för oss som läser berättelsen i dag. Låt inte regler stå i vägen för möjligheten att rädda liv. Låt inte regler stå i vägen för möjligheten att göra gott. Låt inte regler stå i vägen för Guds kärlek och omsorg. Men för fariséerna var det inte självklart. De var mera inriktade på tradition än förnyelse, mera inriktade på bokstaven än människan. Hur är det med oss idag när vi möts av nya utmaningar i vår egen tid? Tradition eller förnyelse,

Jesus lyfter fram människan. Var och en av oss är sedd av Gud själv. Var och en av oss är viktigare än regler. Om reglerna står i vägen för Guds kärlek är de inte längre värda att ha, om reglerna står i vägen för befrielsen måste reglerna slopas eller skrivas om. Guds befrielseverk går inte att stoppa.

När Guds befrielseverk burit frukt i historien har: Slavar har befriats. Kvinnor har emanciperats och tagit plats. Barn har setts som fullvärdiga människor, fått rätt till skolgång och hälsovård.

Befrielsen från synd, död, förtryck och exploatering går som en röd tråd genom hela Bibeln. Gud vill befria sin skapelse som ännu väntar på sin slutgiltiga befrielse.

Kyrkan, församlingen redskap för, platsen för Guds befrielseverk. Här har sången och musiken alltid spelat en viktig roll. Mirjams sång och dans efter att Israels folk korsat Jordan. Församlingens lovsång. Spirituals, gospels, blues och jazz. Musiken ger röst åt vår längtan efter befrielse, hopp och framtid. Oh, freedom, Come Sunday. We shall overcome. Free at last, thank God almighty I am free at last. Amen.

Jazz-Andrum

Andrum i Yle Vega, 10.10.2019. Jani Edström

Den här veckan firas jazzfestival i Jakobstad, Jeppis Jazz. Under festivalen hålls det konserter varje kväll i pubar, kaféer, kyrkor och konsertlokaler. På festivalens sista dag firas jazzgudstjänst i Betaniakyrkan med temat Go Freedom.

Många känner säkert till Jakobstad som källarbandens stad, inte minst genom Lars Sunds romaner. Det som kan vara litet överraskande för många är jazzens stora betydelse för stadens musikliv idag. Det har förstås att göra med att det har spelats jazzmusik i Jakobstad sedan 50-talet och att det numera utbildas jazzmusiker på hög nivå i stadens musikhus. Men framför allt för att det spelas jazz hela tiden.

Jazzmusiken har ofta levt i skuggan av annan kultur och andra musikformer. Samtidigt har jazzen alltid kommenterat det som händer i samhället runtomkring. Inte minst har jazzen gett sin röst åt alla dem som upplever förtryck, orättvisor, rasism och ekonomisk exploatering.

Lika visst som jazzmusikens kännspaka harmonik eller triolbaserade rytmik hör till jazzens dna, lika visst är jazzmusiken förenad med människors kamp för frihet och rättvisa. Det må sedan gälla kampen för medborgerliga rättigheter i USA på 1960-talet eller det brutala polisvåldet i de amerikanska innerstäderna idag. Men numera är jazzmusiken inte bara en nordamerikansk musikform, utan en global, gränsöverskridande musik där många kan känna igen sig och hitta sitt eget uttryck.

Redan år 1941 komponerade Duke Ellington musikalen Jump For Joy, hans första show med en socialpolitisk betydelse, som han själv uttryckte det. Där säger sångarna farväl till slaveriet på bomullsplantagerna, där tar man ställning mot barnarbetskraft och där är det slut med de orättfärdiga raslagarna. Glädjen över Guds rättfärdighet och befrielsearbete genomsyrar hela verket.

Den afroamerikanska filosofen Cornell West menar att jazzmusiken uttrycker en spiritualitet, en andlighet, som inte bara är rotad i de svartas kamp för frihet och respekt. Det är en musik som når ut till den kamp för frihet och rättvisa som andra folk upplever i världen idag. Det gäller demonstranterna på gatorna i Hongkong, Moskva eller Bagdad, båtflyktingarna på medelhavet, barnen i coltangruvorna i Kongo eller de underbetalda arbetarna i sweatshopsen i Sydostasien.

För dem alla spelar John Coltrane Love Supreme, Mahalia Jackson sjunger Motherless Child, Oscar Peterson spelar Hymn to Freedom, Billie Holiday sjunger Strange Fruit, Duke Ellingtons orkester spelar Almighty God has those Angels, Charlie Hadens Liberation Musik Orchestra spelar We shall overcome.

Jazzen är en musikform, vars rötter är lika djupt rotade i Guds rättfärdighet som i kampen mot det onda, lika mycket rotad i erfarenheten av orättvisor som i en övertygelse om att det goda kommer att segra.

Gud kan inte skiljas från kampen för rättfärdighet och rättvisa. Gud är per definition den som kämpar mot ondska, synd och död i vår värld. Gud är den som betalat det yttersta priset för att besegra döden, Jesu Kristi död på ett kors. Varför skulle då inte också musiken kunna vara ett redskap i denna kamp. Och mer än så, ett uttryck för att det finns en framtid och ett hopp.

Jazzmusiker behövs för att hjälpa oss att tolka livet, våra upplevelser och känslor. Det behövs speciellt i dessa dagar, när många här i Jakobstad ännu är chockade över att en ung kvinna nyligen blev offer för ett ofattbart våldsdåd. Musiken kan inte återställa det som hänt. Men musiken kanske kan lindra smärtan för en stund, trösta och hela.

Jazz är frihetens musik som bär ekon från såväl Israels barns befrielse från Egypten och slavarnas work songs på bomullsfälten. Jazz är musik för en ordlös tillbedjan där vi får uppgå i en större kärleksfull närvaro utan krav. Jazz är musik som inbjuder till möte och kommunikation, till en djupare relation med Gud och gemenskap med varandra. Vi avrundar med en jazzversion av spiritualen, I want Jesus to walk with me.

Det här var Andrum med mig jazzpastorn Jani Edström.

Varför vi behöver jazzmusiker

Öppningstal vid Jeppis Jazz
Tisdagen den 8 oktober 2019, Black Sheep, Jakobstad
Jazzpastorn Jani Edström

Bästa jazzvänner!
Parhaat jazzin ystävät!
Dear Friends of the most wonderful contribution to our global culture, the music called jazz!

Jazz vobiscum!

Jag vill tacka arrangörerna för möjligheten att hålla ett kort anförande här på Black Sheep, strax innan Jeppis Jazz Festival 2019 kör igång på riktigt!

Jag kommer inte att hålla ett föredrag om ”jazzmusikens samhällspolitiska betydelse i en polariserad värld”. Inte heller kommer att jag att reflektera över ”jazzens betydelse som traditionsbärare och gränsöverskridare”.

Jag vill tala om varför vi behöver jazzmusiker.

Jazzmusiker är ett artigt folk. De, eller får jag säga ni, kommer alltid ihåg att tacka sin publik. De får oss som lyssnare att känna oss värdefulla, sedda och hörda. I bästa fall blir vi berörda, tröstade, och känner oss mera hoppfulla än innan.

Vi behöver jazzmusiker som tar oss tillbaka till rötterna. Som påminner oss om traditionen. Som påminner om hur jazzen uppstått i en unik kulturell smältdegel, där människor av olika språk och kulturer möttes för att skapa musik, umgås, glädjas, sörja och kämpa för sin överlevnad och ett bättre liv. Och som visar varför jazzmusiken som bara hade kunnat uppstå i Nordamerika är relevant för oss här idag på andra sidan det stora vattnet.

Vi behöver musiker som tar oss med på resan från kyrkorna och bordellerna i New Orleans till musikhallarna i Kansas City, till spotlightsen i Carnegie Hall, jazzklubbarna i Paris, till jazzfestivalerna i Montreux, Pori och så hit i Jeppis. Vi behöver jazzmusiker som i sin person och konst visar jazzmusiken är möjlig, och varför den är så nödvändig.

Vi behöver jazzmusiker som ger oss mod att också bryta mot traditionen, som hjälper oss att frimodigt gå över gränser, att se och höra saker på ett nytt sätt. Vi påminns om hur Louis Armstrong ställde sig framför orkestern och antog solistens roll i orkestern. Charlie Parker tog isär jazzen i dess minsta beståndsdelar och satte ihop den igen för en ny tid. John Coltrane sökte sig inåt, utforskade det inre landskapet, själens landskap, och introducerade den blå tonen för den västerländska musiken (Cornell West).

Duke Ellington placerade jazzen i kyrkan och visade att jazzens andliga dimension kan kännas igen av människor från olika konfessioner, kontinenter och kulturer. Miles Davis och hans efterföljare fortsatte tänja på gränserna i förhållande till andra musikstilar. Alla dessa och många andra är förbilder för hur vi alla, hela tiden, får vara på väg i vårt sökande efter vår egen, autentiska röst, efter vårt eget, äkta liv.

Jazzmusiker behövs för att visa att det omöjliga är möjligt. Visa vad en människa kan göra med röster, instrument, arrangemang och orkestrar. Att det inte krävs övermänsklig förmåga eller begåvning, utan att man kan lära sig det. Jazzmusiker lär oss något om tålamod. Att allt är möjligt genom övning, repetition, övning och åter övning, ensam, men också tillsammans med andra.

Jazzmusiker lär oss att kommunicera. Att lyssna innan man talar, att pauser är viktiga. Att man behöver ett gemensamt språk för att hitta betydelsen. Ingen utveckling, inget framåtskridande utan kommunikation.

Jazzmusiker lär oss entusiasm. Alltid beredda att lära sig nytt, att ivrigt dela erfarenheter med andra. Kolla det här! Hur gjorde du det där? Vilka harmonier passar bäst här?

Jazzmusiker lär oss något om gemenskap. Att spela tillsammans, att lyssna på varandra, att känna delaktighet i något större, musiken, skapar gemenskap. Allas röst får höras och uppgå i helheten.

Jazzmusiker behövs för att hjälpa oss att tolka livet, våra upplevelser och känslor.
Det behövs speciellt i dessa dagar, när många här i Jakobstad fortfarande är chockade över att en ung kvinna inte längre finns, offer ett ofattbart våldsdåd. Att två misstänkta sitter fängslade ger oss henne inte tillbaka. Inte heller musiken kan återställa det som hänt. Men musiken kan ge tröst, musiken skapar utrymme för känslor och erfarenheter som vi kanske inte kan dela med någon annan. Musiken kan hela och lindra smärtan för en stund.

Och jazzmusikerns uppgift är att lyssna in, uttrycka känslor, gör sig till tolk för det som hänt och i bästa fall förmedla tröst och helande till dem som sörjer.

Jazzmusikerns uppgift är för att låna ett uttryck från Bibeln, att glädjas med dem som är glada och att gråta med dem som gråter. Till det behövs inlevelse och empati, förmåga att lyssna och att tolka känslor.

Det är därför vi behöver er jazzmusiker. Det är därför vi kommer till era konserter, det är därför vi köper era skivor och betalar inträde. Vi behöver hjälp med att känna, hjälp med att stanna upp, hjälp med att leva sant och äkta. Tack för att ni finns, och för att vi får finnas tillsammans med er!

Jazz vobiscum!