Litet upprättelse för gospeln

Gospelmusik är kyrkomusik. Samtidigt har gospeln influerat snart sagt all modern pop och soulmusik. Det betyder att alla känner till den svarta gospelmusiken i någon form. Vi känner till James Browns utlevda scenshow, Whitney Houstons och Beyoncées sångstilar, hammondorglarnas djupa och hesa sound, Elvis bakgrundskör the Jordaneers, Dixie Hummingbirds som sjöng med Paul Simon, de hårt wailande gospeldamerna bakom Bob Dylan och hundratals andra artister. Men hur ofta har vi mött gospelmusiken på dess hemmaplan i kyrkan?  

Under gospelmusikens guldålder (1940-50-talen) etablerade sig tusentals afroamerikanska sångare, kvartetter och körer i USA. De turnerade i kyrkor och kapell, åkte tusentals kilometer för några uppträdanden. Alla upplevde rasismen på nära håll. Bilen blev tryggheten där man åt och sov när svarta inte fick ta in på motell och restauranger reserverade för vita.

Gospelmusikens popularitet skapade ett tryck på de svarta artisterna att ta sig ut ur kyrkan. De började göra skivor, inte längre bara ”race records” utan spelade in för stora, välkända skivbolag. De gjorde konserter, inte bara i kyrkor, utan på de stora festivalerna och arenorna. Gospelmusiken blev känd, men priset blev högt. Knappast någon musik har blivit så bestulen på sitt musikaliska uttryck som den svarta gospeln. Om det skulle ha betalats royalties på alla de gånger Rolling Stones och andra band och artister använt sig av kända gospel- och bluesriffs skulle många svarta artister inte behövt dö utfattiga.

Ibland var artisterna själva ”medskyldiga”, som när gospelsångaren Sam Cooke tog sången He is so wonderful, en av de bästa gospelsångerna han gjorde med gospelkvartetten The Soul Stirrers och gav ut den som Lovable under namnet Dale Cook. Eller när Ray Charles (”the greatest gospel singer that never was”) förvandlade This little light of mine till This little girl of mine och drog in pengar till sig och skivbolaget med ett nytt arrangemang på en gammal spiritual.

Gospelmusiken har etablerat sig också på våra breddgrader. Redan på 1960 och 1970-talen började körer och sånggrupper ta intryck av gospelrytmer och föra in dem i kyrkan och ut i radion och konsertlokaler.

En av de körer som uppstod under den andra (?) gospelvågen var His Master’s Noise som i början av maj firade sitt 30-årsjubileum. Gospel är kyrkomusik, men ”Noisets” två jubileumskonserterna hölls inte i någon kyrka utan på Svenska teatern i Helsingfors. Gospelmusiken har blivit en del av kulturlivet, vilket syntes i intervjuer med nuvarande och tidigare dirigenter och sångare.

Samma helg fylldes Savoyteatern i Helsingfors två gånger med lovsjungande och bedjande kristna ungdomar. Det var församlingen Fila Helsinki som i samarbete med bland andra Hillsong i Stockolm stod för arrangemangen. Publik och medverkande kom från hela Finland, St Petersburg, Sverige och USA. Hillsongtraditionen kan väl ses som en sorts modern, vit gospel för urbana kristna ungdomar med varierande samfundstillhörighet. Evenemanget seglade nästan helt under den mediala radarn i Svenskfinland. Orsakerna kan man ju fundera över.  

Det kungliga bröllopet mellan prins Harry och Meghan Markle den 19 maj 2018 blev däremot medial jackpot när brittisk kunglig ”stiff upper lip” mötte svart gospelkör och ”jazz preaching” i form av biskop Michael Curry från Episkopalkyrkan i USA. Vigseltalet blev en predikan, en lovsång till Guds kärlek, en utmaning att låta kärleken bli till rättfärdighet i våra liv och rättvisa i världen. Samtidigt var talet (om man kan kalla det så) en presentation av afroamerikansk predikokonst och en påminnelse om vad vi missat i den europeiska homiletiken (undervisning i predikokonst).

Som ”icing on the cake” eller dekoration på bröllopstårtan var The Kingdom Choir’s tolkning av Ben E. Kings stora hit Stand by me. Eller snarare Ben E. King’s soulversion med ny text. Originalet hittar vi hos psalmförfattaren Charles Albert Tindleys psalm Lord, stand by me som han copyrightade redan 1905. Många gospelartister sjöng Tindleys text med egna arrangemang, ävenså Elvis Presley och många fler. Ben E. Kings Stand by me släpptes 1961 och med den blev King nr 1 på hitlistan – två gånger!

Men visst kändes det skönt att Stand by me fick återvända till kyrkan, där bönen under alla tider gått direkt till Gud om närvaro och beskydd. Slaveritidens sångtradition mötte modern gospel och dagens hitmakers (i publiken fanns bland andra Sir Elton John). Bröllopet stod mellan en vit aristokrat med rötter i kolonialismens förtryck och en mörkhyad dotter med rötter i slaveriet och dess rop om befrielse. En del jublade, andra skruvade på sig. Någonstans såg jag Gud vända sig om och le.

Text: Jani Edström

(tidigare publicerad i Nyckeln) 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *