Den dialogiska människan

Vad är det som karaktäriserar en människa? Enligt Augustinus var det tron. – Credo, ergo sum. Enligt Descartes var det tanken, det kritiska tänkandet. – Cogito, ergo sum. För många är synligheten i bloggvärlden ett värde i sig: – Blogito, ergo sum. Andra försöker köpa sig värde, självkänsla eller tillfredsställelse under devisen: – Jag konsumerar, alltså finns jag till.

För många räcker det med att tro på den biologiska människan. Enligt ett sådant sätt att tänka har människan utvecklats ur mindre komplicerade organismer utan att det finns någon speciell tanke med det. Evolutionsbiologen Richard Dawkins menar att evolutionen baserar sig på varje enskild gen, inte på individer eller grupper. Allt, till och med medmänsklighet, skulle kunna förklaras genom en fördelaktig utveckling på genplanet, enligt Dawkins.

Den sociala människan finns i alla kulturer. Som människor tillhör vi varandra. Vi får vår identitet i samhörigheten med andra. Vi delar livsvillkoren, vi föds, vi mognar, vi åldras och vi dör. Men vi lever tillsammans, förbundna av vår mänsklighet. Vi till och med uppmanas av Gud att älska och bära ansvar för oss själva och varandra. Mitt i det individualistiska tidevarvet skapas sociala medier som en sorts bekräftelse behovet att finnas tillsammans.

Har man en mycket pessimistisk människosyn kan man tala om den diaboliska människan. Människan är så i grunden förstörd att det inte finns något hon kan göra för att ta sig ur sin belägenhet. Kombinerar man denna syn med närhistoriens värsta händelser, som krig, folkmord, exploatering av människor och naturresurser, är det lätt att tänka att människan är ond och saknar möjligheter att bli något annat. Ofta skylls det onda på faktorer utanför människan, religion, ideologi. Efter det amerikanska presidentvalet nyligen ser många ”besvikelsen på systemet” som orsak till att många röstade fram en president med andra egenskaper än det vi hittills har förknippat med statsledare.

Den kristna tron lyfter särskilt fram den dialogiska människan. Denna syn grundar sig på kristendomens bekännelse om en treenig Gud och relationen mellan Fadern, Sonen och Anden. Den tydligaste bilden vi har av Gud, Jesus från Nasaret, är också den som visar på dialogen och samtalet som en livshållning. När Jesus möter människor gör han det på deras villkor. Han samtalar, lyssnar, frågar och säger sedan något som människorna kan ta till sig, bli helade och upprättade. – Dina synder är förlåtna. Gå och synda inte mer. Inte heller jag dömer dig. Stig upp ta din säng och gå.

Den dialogiska människan är en människa som präglas av självkännedom, som vet att människan är i stånd till både ont och gott. Det är en människa med hopp och framtidsutsikter. En människa som hyser tilltro till livet, som vågar möta den andre, det annorlunda, med öppen blick. En som vågar ha egna åsikter och bryta dessa mot andras uppfattningar utan att förlora fattningen, humöret eller hoppet. Den dialogiska människan är trygg i sig själv och ser inte sin samtalspartner som en fiende eller motståndare trots ibland diametralt motsatta åsikter. Hon ser skillnaden mellan personen, personens åsikter och rätten att ha (olika) åsikter.

Den dialogiska människan tror på det goda samtalet; ett samtal som frigör känslor och kreativitet. Det är en människa som är djupt rotad i Guds kärlek och det goda i tillvaron, som utan att förneka det onda tar avstamp i det godas möjlighet. Den dialogiska människan försvarar åsiktsfrihet och religionsfrihet. En sådan människa kan i likhet med filosofen Voltaire och baptistpastorn Roger Williams, grundare av Rhode Island konstatera: Jag kan inte skriva under dina åsikter, men jag beredd att offra mitt liv för din rätt att ha dem.

Den dialogiska människan tror på samtalet, dialogen, förhandlingen som en möjlighet ända till slutet. En sådan människa ser inte våldet som en lösning, utan söker alltid alternativa lösningar till strider och konflikter.

Den dialogiska människan ser samtalet som en möjlighet för Guds heliga Ande att verka. Då kan samtalet leda till upprättelse. Genom dialogen tillerkänner hon alla människors behov av rättvisa, mänsklig värdighet och ett gott liv.

Den dialogiska människan utgår från att alla människor, oberoende av religion eller kulturer, delar liknande erfarenheter och har möjlighet att försöka förstå varandra, bygga broar. En sådan människa ser också den mänskliga anatomin som ett uttryck för sättet att kommunicera: två öron som lyssnar, en mun som talar; och som gäspar om det blir för mycket prat.

Den dialogiska människan ger tid för samtal och lyssnande. Så gjorde Jesus. Det får vi också lära oss.

Text: Jani Edström

(tidigare publicerad)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *