Vem är min nästa?

Luk. 10:25-37

En laglärd som ville sätta Jesus på prov reste sig och sade: ”Mästare, vad skall jag göra för att vinna evigt liv?” Jesus sade: ”Vad står det i lagen? Hur lyder orden?” Han svarade: ”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.” Jesus sade: ”Det är rätt. Gör det, så får du leva.” För att visa att han var rättfärdig sade mannen till Jesus: ”Och vem är min nästa?” På den frågan svarade Jesus: ”En man var på väg från Jerusalem ner till Jeriko och blev överfallen av rövare. De slet av honom kläderna och misshandlade honom, och sedan försvann de och lät honom ligga där halvdöd. En präst råkade komma samma väg, och när han såg mannen vek han åt sidan och gick förbi. På samma sätt med en levit som kom till platsen; när han såg honom vek han åt sidan och gick förbi. Men en samarier som var på resa kom och fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ’Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen.’ Vilken av dessa tre tycker du var den överfallne mannens nästa?” Han svarade: ”Den som visade honom barmhärtighet.” Då sade Jesus: ”Gå du och gör som han!”

Evangeliet är fyllt med berättelser om när Jesus möter människor med frågor. En del frågor är ärligt menade, andra frågor är mera beräknande.

En del frågeställare vill visa att de minsann är på samma teologiska eller intellektuella nivå som Jesus och vissa frågor ställs av sådana som vill sätta dit Jesus, eller ”snärja honom” som det står i en äldre översättning.

Här har vi en laglärd som vill testa Jesus, sätta honom på prov. Motiven känner vi inte till, men vi kan föreställa oss någon som vill tävla med Jesus i teologisk argumentationskonst. Det var ett sätt att umgås, ett sätt att testa gränser, ett sätt att vässa de teologiska redskapen. Och ett sätt att gräla på ett sofistikerat sätt.

Första frågan från den laglärde är: Vad ska jag göra för att få evigt liv?

Jesus svarar på traditionellt sätt genom att hänvisa till det som redan står skrivet. Han bollar frågan vidare till den laglärde. Hur lyder orden?

Den laglärde har förstås inga problem med att recitera det dubbla kärleksbudet: Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela din kraft och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv.

I schack skulle man säga remi, oavgjort.

Men den laglärde var inte riktigt nöjd. Han ville ännu gå vidare och testa Jesus litet till, när han nu en gång hade chansen. Andra frågan var mer komplicerad och mångbottnad: Vem är då min nästa?

Berättelsen om den barmhärtige samariern utspelas långt före FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) och andra internationella människorättsavtal. För den judiske laglärde som ville sätta Jesus på prov var definitionen av ”min nästa” främst andra judar och israeliter. En del laglärda begränsade till och med ”min nästa” till dem som hörde till samma grupp. I vilket fall som helst så innefattades varken samarier och andra icke-judar (hedningar) i begreppet ”min nästa”.

Jesus använder sig av ett klassiskt ”trick” när han berättar sin story för den laglärde, och alla andra intresserade lyssnare.  Det fann alltid ett visst underhållningsvärde när en rabbi tog till orda. Ofta var det rabbin som drog det längsta strået och den som utmanade rabbin som fick gå därifrån med svansen mellan benen. Det var alltid en risk man tog när man utmanade en rabbi. Men som vi såg var det inte vem som helst som utmanade Jesus den här gången. Inte varken en ung rik yngling eller mer eller mindre oförståndiga lärjungar. Den här gången var den en laglärd som utmanade Jesus på en verbal teologisk-etisk duell.

Det trick som Jesus använder är känt från många andra berättelser. Ett klassiskt exempel är när profeten Natan kommer till kung David efter att David låtit döda den vackra Bat-Sebas man för att själv kunna gifta sig med henne. Natan berättar om en man som hade ett litet älskat lamm och som tvingas ge bort lammet till den rike grannen, fårfarmaren, med hundratals får. David blir ilsken och anser att den rike fårfarmaren ska få sota för det han gjort. Natans berättartrick har lyckats. Han har fått David över på sin sida. Dags att sätta in stöten: Du är den mannen. Touché. Ridå.

Tillbaka till berättelsen.

Jesu tar med den laglärde på en färd med en vanlig resande, en person som det är lätt att identifiera sig med. Vem hade nu inte färdats på en resa, vem hade nu inte varit rätt att bli överfallen under resan, speciellt om man färdades på okända vägar, eller i områden som var kända för rövare och övergrepp.

En ”man” var på resa. En judisk man, en israelit, en person av samma folk och etnicitet som både Jesus och den laglärde. Plötsligt blir den resande utsatt för ett bakhåll, blir rånad och lämnad för att vara död.

Som det ibland råkar sig i berättelser så kommer det några osannolika förbipasseranden förbi.

Den första är en präst. Prästerna hade en speciell roll. De var religiösa ledare och hade en särställning bland folket, eftersom det var de som offrade i templet.

Den andra är en levit. Leviterna var de enda av de israelitiska stammarna som fick städer men inget landområde när Josua ledde isrealiterna in i Kanaans land. Stammen Levi fick vissa speciella uppdrag att utföra en del religiösa tjänster och hade även en del andra åtaganden.

Den tredje är ingen mindre än en samarier. Vad gör han här? Det är litet som ”Finn fem fel” eller som i barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Tre saker presenteras men en ska bort. Vilken ska bort, vem passar inte in? ”Samariern” skulle svaret ha varit om Jesus ställt den frågan. ”Samarierna ska bort. Korsfäst honom. Han hör inte hit.”

Vad otroligt pinsamt då att samariern gör det som varken prästen eller leviten gjorde. De hade ju chansen. De såg att den skadade mannen var en av dem, en israel som råkat illa ut, men de hjälpte inte, de ”gjorde sig inte omaket”, de brydde sig inte, de var för bekväma, ville inte smutsa ner sig, hade inte tid, tänkte ”kanske nån annan hjälper”. Fast det var ju knappast någon rusning direkt här på den oländiga vägen. Inte som på våra vägar där trafiken flyter på hela tiden. Ändå är inte sannolikheten alltid så stor att någon stannar och hjälper trots att alla ser vad som händer.

Samariern ja. Tänk att det är just han som tar sig tid, som förbinder såren, som ser till att den slagne mannen kommer under vård. Han handlade enligt Hippokrates recept: Hippokrates, som betecknas som läkekonstens fader. Förbind med mjukt tyg och häll på vin och olja”. Samariern hade ju all anledning att tänka: den där israelen är inte värd min hjälp, hans folk och mitt folk är fiender. De gillar inte oss och vi gillar inte dem. Men mest är det deras fel.

Men det är något fel på den här samariern. Han handlar inte som väntat. Han beter sig inte alls som lyssnarskaran kanske hade väntat. Då hade han gått förbi, tackat Gud för att det inte vara han som låg halvdöd i diket, tänkt ”rätt åt honom” och gått förbi som prästen och leviten. Men egentligen är det förstås något som är väldigt rätt hos samariern. Åtminstone ur vårt europeiska kristna, post-kristna perspektiv, då vi som en följd av kyrkligt och sekulärt människorättsarbete, predikan och aktivism, äntligen lärt oss att alla människor är likvärdiga i Guds och samhällets ögon.

Tricket, då. Det kommer i Jesus fråga till den laglärde. Vem var den slagne mannens nästa? Man riktigt ser hur den laglärde liksom får en surkart i munnen. Han kan ju inte ta ordet ”samarier” i sin mun, så han säger: ”den som”, den som visade honom barmhärtighet.  Jo, alldeles rätt hade han, den laglärde. Nu var det han som hade bestått provet och Jesus som ställt frågan. Ändå, de problematiska relationerna mellan judar och samarier kvarstod, men några lyssnare, och vi idag får oss en påminnelse om att vem som helst kan vara vår nästa, någon som bara vi kan hjälpa just då, vem som helst kan visa barmhärtighet, också den vi minst anar.

Under många år har liknelsen om den barmhärtige samarierna känts nästan överflödig, en vacker påminnelse visst, men inte något som vi inte redan skulle veta, eller ha integrerat i vårt liv och medvetande. Vi är ju så medvetna om våra egna och andras rätt, vi har byggt upp ett samhälle där alla är likvärdiga, vi har en grundlag, vi har avtal. Men det är inte på avtalstexternas rader människor möts utan i det verkliga livet, på gatan, i butiken, restaurangen, arbetsplatsen, skolan, kyrkan, församlingen. Och där finns det alltid ett behov att se och möta dem som ligger slagna, inte kan röra sig, inte blir hörda eller noterade.

Så nu, idag, i denna tid, är det läge att plocka fram berättelsen igen. Nu när nationalismen brer ut sig mer och mer, när alt-right, vit makt-rörelser jobbar hårt på att begränsa utrymmet för de som inte äger tillhörighet till landet, nationen, berättelsen, historien.

I det stora landet i väster är polariseringen ett faktum, inga främmande ska släppas in säger den store ledare på twitter, bekräftat av det högsta domstolsväsendet. Murar byggs. Barn och föräldrar skils åt vid ankomsten och hålls i fängelseliknande omständigheter. Vem är vår nästa?

I det stora landet i öster har det under många år byggts upp en nationell identitet där de som arbetar för demokrati, för de marginaliserade och slagna i samhället, kallas ”utländska agenter”, där religiösa grupper förbjuds och där homosexuella misshandlas och mördas efter åratal av institutionaliserad homofobi. Vem är vår nästa?

EU-borgen har lyft upp luckan över vallgraven så inte ens de fartyg som plockar upp båtflyktingar från Nordafrika ska kunna ta iland vid EU:s kuster. Vem är vår nästa?

I vårt eget land förs diskussionen om huruvida de så kallade IS-barnen ska får återvända, eller om de och deras mödrar utgör ett hot mot samhällsfreden. Barn, hot? Hur gick det så? Och har vi inte en stabil värdegrund och inarbetade metoder för att lägga emot några potentiellt radikaliserade unga. Vem är vår nästa?

Vem är vår nästa? Vem ligger slagen, nerkastad i dagens samhällsdike?

Vem är den som oväntat hjälper till, helar, bryr sig om?

Det kan vara du, det kan vara jag, det kan vara grannen, vännen, kusinen, hyresgästen, hyresvärden, studenten, den nyinsjuknade.

Inom litteraturen, inte minst i Bibeln, händer ofta att vi kan identifiera oss med flera personer i samma berättelse. Vem är du, vem är jag i denna story? När är du den som ligger i diket och blöder, när är du den som kan hjälpa, när är du en som väljer att gå förbi?

Och vem är Jesus i berättelsen?

Är han den slagne mannen? Han som säger: Jag var hungrig och ni gav mig mat, naken och ni gav mig kläder, sjuk och ni besökte mig.

Är han den som hjälper? Han som själv var den som blev utslängd ur synagogan, ifrågasatt av de laglärda, hatad av de religiösa ledarna, fruktad av makthavarna. Han som piskades, utlämnades för att dö, korsfästes, dog och begravdes. Han som ingenting var. Honom upphöjde Gud till att bli världens frälsare och försonare.

Han är vår nästa, han är vår hjälpare, han är vår helare. Han är vår Gud.

Text: Jani Edström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *