Om förlåtelse

Matt 18:18-22

Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.

****

Jag var sex år och hade nyss klippt sönder kompisens röda kjol. – Säg förlåt, uppmanade mig dagisfröken som upptäckt vad jag gjort. – Förlåt, sa jag, mest för att få det överstökat. Mitt arroganta förlåt uttryckte ingen ånger, medförde ingen botgöring och hjälpte inte kompisen att förlåta mig. Det var bara ett ord. Attityden, ångern, saknades. Ändå hände något. Jag hade blivit ertappad, tvingats inse vad jag gjort. Men jag var inte beredd att be om förlåtelse på riktigt. Jag var rädd att förlora ansiktet. Hur skulle mitt ytliga ”förlåt” hjälpa min kompis att förlåta mig? Kjolen var fortfarande trasig. Brottslingen var inte ångerfull. Förlåtelsen var bunden.

Många år senare, en liknande situation. Men nu handlar det inte om en sax och en kjol, utan om ord som klipper sönder en själ. Någon gör mig uppmärksam på vad som hänt, vad jag sagt. Jag blir förkrossad, det var inte min avsikt att såra. Den här gången är mitt förlåt på riktigt. Jag behöver inte ens uttala ordet, mina tårar talar. Då kommer förlåtelsen emot mig med öppna armar och glada tårar, ”du är förlåten”. Förlåtelsen var inte bunden, den var löst, fri att bygga upp det som raserats.

Vad händer när det oerhörda, det oförlåtliga inträffar, när någon drabbas av otroheten, skilsmässan, affärsbedrägeriet, våldtäkten. Vad händer efter det stora sveket? Hur går vi vidare när det försonande samtalet aldrig blev av innan dödens gräns kom emot?

Författaren Sara Stridsberg frågar sig hur man kan förlåta det oförlåtliga. Kan det oförlåtliga och förlåtelsen leva sida vid sida? Hur är förlåtelse överhuvudtaget möjlig? ”Verklig förlåtelse är ovillkorlig och den har ingenting med förnuft eller rationalitet att göra. Den är oerhörd, blind, bortom”, fortsätter Stridsberg. ”Verklig försoning är fruktansvärd, ur det kristna korsets perspektiv kostade den Gud hans ende son.” Det är ur detta perspektiv vi måste betrakta nådens och förlåtelsens gåva. Kristus har besegrat det oförlåtliga och gjort förlåtelse möjligt.

Förlåtelse är inte matematik, det är en livshållning. Jesus kollar inte upp att Petrus kan sin multiplikationstabell. Jesus vill understryka att förlåtelsen är oändlig. Var alltid beredda att förlåta, menar Jesus. Vi förfogar alla över förlåtelsens möjlighet. Vi kan förvägra vår förlåtelse till den som gjort orätt eller vi kan erbjuda den som en möjlighet till försoning. I sista hand är förlåtelsen något vi förvaltar av nåd. Guds nåd.

Förlåtelse handlar om liv och död. Det bundna, oförsonade, leder till bitterhet, själens – och ibland också kroppens – ­förtvinande och död. I Bibeln uppmanas vi att välja livet, att lägga bort lögnen, att leva ärligt och respektfullt, att låta kärleken bli ord och handling.

Det är i gemenskapen vi kan lära oss att förlåta och be om förlåtelse. Övning ger färdighet också på förlåtelsens område. Då kan förlåtelsen bli både en livshållning och ett mål, något vi strävar efter. ”Förlåt oss…liksom vi har förlåtit”, ber vi i bönen Fader vår. Guds förlåtelse och vår förlåtelse är sammanlänkade. När vi tillsammans kommer överens om att be att varje dag få leva i förlåtelsen vet vi att Gud hör våra böner. När det oerhörda inträffat måste förlåtelsen också få finnas sida vid sida med det oförlåtna.

Av alla de gåvor som Gud ger oss hör nåden och förlåtelsen till de gåvor som också förpliktar. Vi har ingen rätt att panta på nåden, den flödar över alla bräddar. Vi kan uppmana någon att be om förlåtelse, men ingen kan tvingas att förlåta. Vi har rätten att förlåta, vi har rätten att vägra förlåta. Hur vi än väljer, hur det än går, får det konsekvenser.

Förlåtelse tar tid, helandet har sin egen process. Tore Littmark skriver i en psalmtext: ”Herre, du vandrar försoningens väg…visa oss vägen, försoningens Herre, ge oss nu viljan att gå den.” Det kan bli en livslång bön.

Bön

Gud, vi tackar dig för alla dina gåvor, för livet, tron, hoppet och kärleken. Särskilt tackar vi dig för försoningens gåva som du har skänkt oss genom din son Jesus Kristus. Låt vårt liv i familjen, församlingen, arbetslivet och på fritiden bli ett vittnesbörd om din nåd och förlåtelse. Ditt namn till ära. Amen.

Text: Jani Edström. Tidigare publicerat i tidningen Sändaren.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.