Vad är vi kallade till?

P

Luk. 19:41-48

När Jesus kom närmare och såg staden började han gråta över den och sade: ”Om du denna dag hade förstått, också du, vad som ger dig fred! Men nu är det fördolt för dig. Det skall komma en tid då du får se dina fiender bygga vallar runt dig och omringa dig och ansätta dig från alla håll. De skall slå dig och ditt folk till marken, och de skall inte lämna sten på sten, eftersom du inte förstod att tiden var inne för Guds besök.”
När han kom till templet körde han ut dem som drev handel där och sade till dem: ”Det står i skriften: Mitt hus skall vara ett bönens hus. Men ni har gjort det till ett rövarnäste.” Sedan undervisade han varje dag i templet. Översteprästerna och de skriftlärda och alla folkets ledare försökte röja honom ur vägen, men de visste inte hur de skulle göra, för han hade hela folket med sig och alla lyssnade på honom.

Varför gråter Jesus?

Jesus gråter av kärlek över staden som inte förstår sitt bästa, inte förstår ”vad som ger dig fred”. Vad är det som ger fred och trygghet?

Jesus knyter an till profeterna före honom, som kritiserade Israels kungar för att de satte sin tillit till annat än Gud, om det sedan var egna vapen och strategier, eller allianser med grannfolkens kungar.

I den här berättelsen visar Jesus vad som gått fel i relationen till Gud. Tillbedjan hotas av ekonomiska transaktioner, pengarna har tagit Guds plats. Jesus driver ut dem som gör sig rika på människors andliga behov. Men efter denna dramatiska symbolhandling, stannar han kvar i templet.

Jesus fortsätter oförtröttligt att undervisa i templet. Han skapar kontakter med hela folket, ger plats för frågor och samtal.

För oss idag blir texten en uppmaning att söka fred och trygghet hos Gud. Att förvalta allt vi fått med kärlek och omsorg. Vi är kallade att värna om Livet. Skapelsen. Familj. Vänner. Relationer. Framtiden.

Mitt i de reella hotbilder som klimatuppvärmning, enögd nationalism, uppdelning i vi och dom eller ekonomiska orättvisor utgör, kallar Gud sitt folk att vara ett annorlunda ett folk. Ett folk som inte låter någonting komma i vägen för tillbedjan och gudsförtröstan.

Till trons väsen hör inte att ge upp. Det visar Jesus genom att fortsätta undervisa i templet. Ilska, ja. Uppgivenhet, nej. Framtidstro, ja.

Text: Jani Edström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *