Vi och dom


Luk. 18:9-14

Jesus går direkt på sak. Men han gör det genom att berätta. Via berättelserna är det lättare för oss som lyssnar att ta in det han säger. Berättelsen skapar både igenkännande och distans.

”Till några som litade på att de själva var rättfärdiga och som såg ner på alla andra riktade han denna liknelse”. Den handlar om två män som går upp till templet för att be, den ena var en laglärd farisé och den andra var en tullindrivare.

Indelningen i ”vi” och ”de” genom hela mänsklighetens historia som en orsak till spänningar och konflikter människor, familjer, släkter, klaner, folkgrupper, nationer, mellan rika och fattiga, till och med religioner.

Människan är uppfinningsrik. Vi hittar hela tiden på nya sätt att exkludera andra. Det kan gälla hudfärg, kön, tro, politiska åsikter, sexuell identitet, matvanor, klädvanor. Någon får vara med, andra inte.

Att dela in människor i vi och de gör att vi förlorar perspektivet. Författaren Anais Nin säger belysande: Vi ser inte saker som de är. Vi ser dem som vi är.

Är Gud själv orsak till denna uppdelning då Gud utväljer ett individ (Abraham) och ett folk (Israel) inför alla andra folk? Å ena sidan: Ni ska inte ha andra gudar än mig, ni är mitt folk och jag är er Gud. Å andra sidan: Guds kärlek som omfamnar hela mänskligheten, illustrerat till exemepel i berättelsen om Jona som upptäcker Guds gränslösa kärlek till både människor och djur.

Gud kallar ett folk att bli ett exempel för hela världen. Så att alla andra folk ska förstå vad det innebär att leva som ett folk i gemenskap med Gud. ”Alla folk och stammar” ska då inse vem Gud är.  

Gränsen mellan utvaldhet och exklusivism är hårfin.  

Jesus berättar om två män som gick upp till templet för att be, den ene var farisé, den andre tullindrivare. Farisén ställde sig och bad för sig själv. Och här visste lyssnarna vad som skulle komma. I den judiska bönboken, den preliminär morgonbönen birkhot ha-shahar, ber männen: ”Jag tackar dig Gud att jag inte är född till slav, hedning eller kvinna.

Det var inte fråga om kvinnohat, utan om tacksamhet över att mannens speciella religiösa ansvar. Bönen rimmar illa mot dagens jämställdhetstänkande och verkar bekräfta en patriarkal religiositet. Ursprungligen var det bön av tacksamhet av att tillhöra Guds utvalda folk.

Mannen för att han inte är född till kvinna. Kvinnan i sin tur tackar för att ha blivit skapad enligt Guds vilja. Det finns också senare, mera jämställt klingande varianter på denna bön, där både män och kvinnor bejakar att de blivit skapade som de är.

Men fariséns bön i den här berättelse är inte den traditionella bönen, där han ber som representant för Guds folk. Det blir istället en personlig och självförhärligande bön där han genom bönen befäster sin egen överlägsenhet mot andra människor.

’Jag tackar dig, Gud, för att jag inte är som andra människor, tjuvar och bedragare och horkarlar, eller som tullindrivaren där. Jag fastar två gånger i veckan, jag lämnar tionde av allt jag köper.’

Fariséns tillägg blir ännu mera motsättningsfullt när han i sin fria bön dessutom lägger till ”inte som publikanen där”, riktat mot en medmänniska, en jude, som tagit sig till templet för att möta Gud.

Den här berättelsen är en av anledningarna till att ordet farisé börjat betyda hycklare. Ett problem för vissa fariséer och laglärda tycks ha varit svårigheten att skilja på utvaldhet och exklusivitet. Att Gud utvalde Israels folk bland andra folk, betydde ju inte att Israel i slutändan var det enda folket Gud älskade och ville ha gemenskap med. Gud älskar hela världen, alla folk.

Hur skulle en motsvarande situation se ut idag ur ett samhällsperspektiv? Det är knappast alldeles orealistiskt att tänka att många av oss tackar för att vi har fred och frihet i vår del av världen. Så långt allt väl. Men ganska snart kryper det in attityder, tankar, om att de som inte har samma förutsättningar som vi, inte ser ut som vi, inte tror som vi, inte heller är lika mycket värda som vi.

Deras människovärde är liksom inte hundra procent, kanske 75 eller 50, vilket ger oss rätten att tänka om dem eller behandla dem annorlunda än vi behandlar varandra. Några exempel från samtiden och andra kulturer:  ”välfärdsflyktingar”, ”invandrare” i praktiken mörkhyade, ”slavar”, ”muslimer”, ”homosexuella”.

I år är det 400 år sedan den nordamerikanska slavhandeln inleddes. Slavarna kidnappades från sina familjer, stammar, fungerande samhällen. De första kom från kungariket Ndongo i nuvarande Angola. Slavhandel liksom alla annan förnedrande aktivitet börjar alltid med att vi förminskar och avhumaniserar den andra.

Dagens text uppmanar till självprövning. ”Jag har inga fördomar” är kanske rätta stället att börja. När den fina ytan krackelerar, kan självförhärligande bytas mot självinsikt och ånger.

Minimera hyckleriet var rådet författaren Tony Campolo fick som ung predikan, en livslång process.

Det andra perspektivet står tullindrivaren för. Han stod avsides och vågade inte ens lyfta blicken mot himlen utan slog med händerna mot bröstet och sade: ’Gud, var nådig mot mig syndare.’ Enligt Jesus var det han som gick hem rättfärdig, snarare än den andre. ”Ty den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.”

I vår relation till Gud och varandra uppmanas vi att pröva våra motiv och intentioner. Hjärtats inställning är avgörande. Självprövning ger självinsikt, som i sin tur visar hur mycket vi är beroende av Guds förlåtelse och nåd för att bryta ner barriären mellan vi och dem.

Text: Jani Edström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *