Trafiken gick långsamt, till sist stod allt stilla. De sista kilometerna fick folk ta packningen och promenera, med sovsäckar, tält, mat. Men ingen hade bråttom, alla var glada och förväntansfulla. De visste ju att de hade ett helt veckoslut av sol, gemenskap och musik framför sig. Det var lätt att bli vän med alla. Ungdomarna var på väg in i drömmen om en fredlig värld, bort från kriget och de äldres fyrkantiga världsbild. Under det kommande veckoslutet skulle alla vara fria och det skulle bli fred på jorden. Åtminstone på Woodstockfestivalen, världens största musikevenemang.
Om det är någon händelse som blivit en symbol för unga människors längtan och protest var det Woodstockfestivalen sommaren 1969, för femtio år sedan. Under ett veckoslut samlades upp emot en halv miljon unga för att lyssna till ett trettiotal artister som gav uttryck för sin generations desperata längtan efter en fredlig värld. Om fredlighet är vägen till fred – vilket jag tror – så lyckades festivalen visa att människor med god vilja kan visa att fred är möjligt.
Det första försöket att ordna en festival stoppades av fördomsfulla och rädda grannar som inte ville ha musik- och frihetsälskande ungdomar på sin bakgård. Men bonden Yasgur tyckte annorlunda och välkomnade festivalen till sina ägor. När han i en paus mellan konserterna talade till de hundratusentals unga som slagit läger på hans åkrar var han fylld av beundran över hur lugnt allt gick till.
Under några dagar byggdes ett samhälle upp ur ingenting. Logistiken var minst sagt bristfällig. Bilköerna gjorde att artisterna fick transporteras med helikopter. Arrangörerna hade räknat med högst 200 000 personer, nu var mer än dubbelt så många. När man inte kunde kolla vem som hade biljett, gjorde man det till en gratiskonsert. När maten tog slut, länsade familjer i närheten sina skafferier och ordnade spontana matutdelningar. Från omkringliggande farmer och bondgårdar fick man allt från ägg, mysli och jogurt.
Till de provisoriska sjukstugorna kallades läkare och sjukvårdare in för att hjälpa de som gjort sig illa. För dem som överdoserat droger fanns ett särskilt tält där de kunde rida ut stormen. Men de fick inte gå tillbaka till konserten innan de hjälpt andra med samma upplevelser. Det förekom inget våld, istället visade människor omsorg om varandra och hjälpte varandra.
Woodstockfestivalen förkroppsligade en hel generations drömmar om fred. Den erbjöd också plats och möjlighet att ge uttryck för ilska och bitterhet över nationens orättfärdiga, meningslösa krig på andra sidan jorden, i Vietnam.
Som upplevelse var Woodstock en höjdpunkt för de som var med. Som symbol blev Woodstock ännu viktigare. Sångerskan Joni Mitchell som själv inte uppträdde vid festivalen skrev låten Woodstock där hon förvandlar Woodstock till en plats för människas existentiella längtan. Efter fred. Samhörighet. Försoning. En gemensam framtid. En längtan efter ett paradis som gått förlorat.
Woodstockfestivalen har inte upprepats, trots ett försök nyligen, men fortfarande är musik- och konstfestivaler platser där människor möts till gemenskap och samvaro för att mötas inför en längtan och en insikt om att livet är så mycket mera och så mycket större när vi lever det tillsammans. Framtiden tillhör oss fortfarande och vi är med och formar den som medmänniskor och medskapare.