Månad: augusti 2019

Trafiken gick långsamt, till sist stod allt stilla. De sista kilometerna fick folk ta packningen och promenera, med sovsäckar, tält, mat. Men ingen hade bråttom, alla var glada och förväntansfulla. De visste ju att de hade ett helt veckoslut av sol, gemenskap och musik framför sig. Det var lätt att bli vän med alla. Ungdomarna var på väg in i drömmen om en fredlig värld, bort från kriget och de äldres fyrkantiga världsbild. Under det kommande veckoslutet skulle alla vara fria och det skulle bli fred på jorden. Åtminstone på Woodstockfestivalen, världens största musikevenemang.

Om det är någon händelse som blivit en symbol för unga människors längtan och protest var det Woodstockfestivalen sommaren 1969, för femtio år sedan. Under ett veckoslut samlades upp emot en halv miljon unga för att lyssna till ett trettiotal artister som gav uttryck för sin generations desperata längtan efter en fredlig värld. Om fredlighet är vägen till fred – vilket jag tror – så lyckades festivalen visa att människor med god vilja kan visa att fred är möjligt.

Det första försöket att ordna en festival stoppades av fördomsfulla och rädda grannar som inte ville ha musik- och frihetsälskande ungdomar på sin bakgård. Men bonden Yasgur tyckte annorlunda och välkomnade festivalen till sina ägor. När han i en paus mellan konserterna talade till de hundratusentals unga som slagit läger på hans åkrar var han fylld av beundran över hur lugnt allt gick till.

Under några dagar byggdes ett samhälle upp ur ingenting. Logistiken var minst sagt bristfällig. Bilköerna gjorde att artisterna fick transporteras med helikopter. Arrangörerna hade räknat med högst 200 000 personer, nu var mer än dubbelt så många. När man inte kunde kolla vem som hade biljett, gjorde man det till en gratiskonsert. När maten tog slut, länsade familjer i närheten sina skafferier och ordnade spontana matutdelningar. Från omkringliggande farmer och bondgårdar fick man allt från ägg, mysli och jogurt.

Till de provisoriska sjukstugorna kallades läkare och sjukvårdare in för att hjälpa de som gjort sig illa. För dem som överdoserat droger fanns ett särskilt tält där de kunde rida ut stormen. Men de fick inte gå tillbaka till konserten innan de hjälpt andra med samma upplevelser. Det förekom inget våld, istället visade människor omsorg om varandra och hjälpte varandra.

Woodstockfestivalen förkroppsligade en hel generations drömmar om fred. Den erbjöd också plats och möjlighet att ge uttryck för ilska och bitterhet över nationens orättfärdiga, meningslösa krig på andra sidan jorden, i Vietnam.

Som upplevelse var Woodstock en höjdpunkt för de som var med. Som symbol blev Woodstock ännu viktigare. Sångerskan Joni Mitchell som själv inte uppträdde vid festivalen skrev låten Woodstock där hon förvandlar Woodstock till en plats för människas existentiella längtan. Efter fred. Samhörighet. Försoning. En gemensam framtid. En längtan efter ett paradis som gått förlorat.

Woodstockfestivalen har inte upprepats, trots ett försök nyligen, men fortfarande är musik- och konstfestivaler platser där människor möts till gemenskap och samvaro för att mötas inför en längtan och en insikt om att livet är så mycket mera och så mycket större när vi lever det tillsammans. Framtiden tillhör oss fortfarande och vi är med och formar den som medmänniskor och medskapare.  

Det behövs en by för att fostra ett barn, sägs det. Och visst är det så. När vi tänker efter kan vi alla räkna upp personer som påverkat oss och satt spår i våra liv.

De är många, de människor som varit med och format oss. Goda föredömen. Andliga förebilder. Människor som genom sitt sätt att tänka, tala och leva påverkat oss. De har lärt oss färdigheter vi haft nytta av i livet, gett oss nya tankar, glädje och inspiration. 

Min slöjdlärare till exempel, lärde mig tålamod. Träet ska sandpappras och slipas noggrant, instruerade han, ännu ett par gånger till innan det är dags att måla. Och när du målar ska du låta färgen göra jobbet, ta mera färg i penseln när du brett ut färgen. Och när du målat klart så drar du ännu lätt med penseln för att skapa en fin och jämn yta. Sen låter du det torka.

Det var många och långa instruktioner för en ung elev. Inte helt lätt. Men när läraren visade hur det skulle göras, då förstod jag.

Eller min pappa som lärde mig att balansera kraft och precision genom att lära mig klyva ved. Inte vara rädd för yxan. Sikta på vedkärnan, höj yxan och låta den göra jobbet. Inte försöka klyva träet med egen kraft. Istället låta yxan göra det, genom sin tyngd och sin skarpa egg. Inte var det enkelt, men genom att se på hur han gjorde lärde jag mig grunderna. Och så småningom började jag få den rätta känslan i kroppen för att kunna göra det själv.  

Min professor lärde mig att läsa Bibeln på ett nytt sätt, att bli fascinerad av dess berättelser och människor. Läs dem, inte främst som försök till objektiva beskrivningar, utan som berättelser om Guds och människans samspel, om hur Gud verkar i historien. Söndagsskolans något förenklade, sedelärande glansbildsberättelser blev mångdimensionella, ständigt aktuella skildringar av livet i all dess skönhet och skörhet. Bibelns enskilda – och ibland svårförståeliga – berättelser flöt ihop till en enda stor skildring om Guds kärlek och omsorg om människorna och skapelsen.

Vem lärde mig be? Vem lärde mig att tron är tillit och förtröstan på en kärleksfull Gud; inte moralism och föreställningar som krymper livet och Gud. Vem lärde mig att människor ber på sitt eget sätt, med sin egen tystnad, sina egna formuleringar. Eller att vi kan be genom de böner som upptecknats i Bibeln och använts i den judiska och kristna gudstjänsten i hundratals, ja tusentals år.

Jag tror jag lärde mig be genom att lyssna. På min mamma och andra runtomkring mig. På troende i församlingens gudstjänst. De som utgöt sina hjärtan inför Gud, som vågade utelämna sig själva så att vi andra hörde det och kunde känna igen oss i deras böner. Också när jag själv inte orkar be, kan jag vila i de böner som betts av andra före mig, i Psaltaren i Bibeln, i bönerna i kyrkans gudstjänst, i böner som beds just nu, av troende i någon del av världen.

Kvällsböner, morgonböner, bordsböner, tacksamhetens böner, böner om beskydd, böner om Guds vägledning. Att be är att ha någon att tacka för livet, för godheten, för skönheten. Att be är att ha någon att gråta inför och söka tröst hos, när vi skräckslaget bevittnar grymheterna i vår värld. Att be är att söka trygghet och tillit hos Gud när mera vapen och mera våld presenteras som lösningar på krig och konflikter. Att be är att se andras behov och själv våga bli en som hjälper.

Text: Jani Edström