Skillnaden mellan er och mig är att ni använder Bibeln för att förstå vad kärlek innebär, medan jag använder kärleken för att förstå Bibelns budskap. Orden (i min översättning) är ett citat från en skämtteckning där Jesus står vänd mot några nutida lärjungar som var och en håller i en stor Bibel. Teckningen är tydligen en kommentar på olika sätt att använda och tolka Bibeln.
Jag postade teckningen på min Facebooksida och fick värdefulla svar och kommentarer. Rätt snart var samtalet inne på relationen mellan kärlek och sanning. Hur hör de ihop?
Relationen mellan sanning och kärlek är fascinerande. De tycks hela tiden existera i en sorts växelverkan, hos Gud, i Bibeln, i mänskliga relationer. Bägge är bärande teman hos Paulus, tänk bara på Kärlekens lov i 1 Kor. 13. Också modernare teologer och författare har tagit sig an temat. Påve Benedikt XVI skrev encyklikan Kärlek i sanning (2009). Samma år utkom Kärlekens teologi av teologen Werner G. Jeanrond, vars tankar också kan skönjas i Björn Vikströms bok Kärlekens mångfald (2017).
En del av oss lägger olika tonvikt på kärlek och sanning. Vissa betonar sanningen först och kärleken sedan. Man menar ungefär att utan sanning blir kärleken otydlig, flummig. Sanningens uppgift är att på något sätt ge stadga åt kärleken. Andra ser kärleken som den övergripande principen och menar att i kärleken är sanningen redan är närvarande.
Hur vi uppfattar relationen mellan sanning och kärlek sker inte alltid medvetet. Ofta kommer det fram i hur vi reagerar på olika saker, bedömer andra eller behandlar varandra. Säkert har det också att göra med vilken andlig tradition vi kommer ifrån, vilken sorts undervisning vi tagit del av och vilka livserfarenheter vi har. Förr eller senare handlar det om hur vi definierar och gestaltar sanning och kärlek.
Betonandet av sanningen på bekostnad av kärleken är grymt och respektlöst. Många som upplevt detta har vänt tron och kanske till och med Gud ryggen. Frågan som kvarstår, var det värt det? Att betona kärlek på bekostnad av sanningen då, är det ens möjligt? Kan kärleken skymma sanningen? Finns det en risk att Guds kärlek överbetonas?
Om kärleken är en livshållning tar den sig uttryck i relationer, i konkreta situation. Kärleken må vara tålig och mild men den är inte ryggradslös. Kärleken kanske uthärdar allt, men accepterar inte allt. Kärleken förutsätter både respekt och självrespekt. Den kanske bär allt, men viker sig inte för sanningen. Kärleken tål sanningen, den behöver sanningen. Liksom sanningen befriar oss till att älska, befriar kärleken oss till att vara äkta och ärliga (Joh. 8:32).
Kärleken kommer till uttryck i Guds relation till sin skapelse och mänskligheten, till Israels folk i Bibeln och den syns i hur Jesus bemöter människor omkring sig. Guds högsta önskan är att få leva i en sann och kärleksfull relation med människan. Guds självutgivande kärlek har genom Jesus Kristus besegrat döden, det onda, synden och lögnen (Joh. 3:16).
Kanske kan man säga att sanning och kärlek är evigt förbundna, att de hålls ihop av att Gud är kärlek och att Jesus, Guds son, är sanningen? (Joh. 14:6). Kan man säga att kärlek är livets djupaste sanning? Att kärleken gör oss sanna? Kärlek och sanning är inte varandras motsatser, de behöver varandra, de är varandras förutsättningar. Eller som Paulus säger: Kärleken gläds med sanningen (1 Kor. 13:6)
Text: Jani Edström