Månad: juni 2019

I december 1999 utkom Naomi Klens bok No Logo, som beskriver reklam och varumärken och deras påverkan på människor. Boken handlade om hur varumärken kan få konsumenter att förändra sitt beteende och köpa fysiska produkter, allt från sportskor till mobiltelefoner. No Logo gjorde oss uppmärksamma på de stora varumärkesjättarnas upprätthållande av så kallade sweatshop-fabriker i Asien där människor betalade ett högt pris för våra logoförsedda skor, t-tröjor eller elektronik.

Shoshand Zuboffs bok The Age of Surveillance Capitalism är en lika omvälvande uppdatering av hur kapitalismen gått vidare, från att brutalt skörda naturresurser till att skörda människan, den mänskliga naturen, det mänskliga beteendet. Övervakningskapitalismen (surveillance capitalism) riskerar att ödelägga vår mänskliga natur liksom råvarukapitalismen ödelagt regnskogar och floder. I korthet strävar övervakningskapitalismen efter att få så mycket kunskap om oss och vårt beteende att den kan styra oss dit den vill. Är vi beredda på det?  

Ett worst case scenario kan leda till att vi i slutändan inte längre kommer att ha några privata rum eller egna drömmar. Vår identitet kommer att formas så i grunden att vi styrs mot länkar att följa och produkter att köpa. Vårt beteende blir allt mer förutsägbart. Kunskapen att förutsäga vårt beteende är det stora säljmotivet som gör att de tre stora IT-jättarna Facebook, Microsoft och Google har blivit så stora som de är idag. Amazon är på väg åt samma håll, medan Apple, som ännu är beroende av att sälja fysiska produkter, inte är där än.   

Var och en som följt utvecklingen ser hur gränserna för vad som är acceptabelt beteende för ett företag har förskjutits på ett aggressivt sätt. När det intelligenta hemmet började planeras var den stora frågan hur människans privatliv skulle kunna skyddas då hemmets funktioner styrdes utifrån eller med röstcensorer. Numera är frågan snarare hur företagen ska kunna samla så mycket information som möjligt från oss och våra hem. Idag inbjuder vi företagen till att ta sig in i vårt privatliv. Det som tidigare varit heligt ger vi ifrån oss frivilligt när vi byter ”privat” mot ”bekvämt”.

Google inledde utvecklingen. Don’t be evil (Var inte ond) hette det då, så länge målgruppen för informationen var vi, användarna. Google samlade information från hela världen, kategoriserade kunskapen och samlade ihop alla sökningar för att skapa en helhet. Sedan kom den så kallade dotcom-krisen och Google kunde plötsligt inte använda den stora mängd information man samlat in. Men det fanns andra som var intresserade av denna information. Plötsligt hade användarna (vi) blivit produkter.

Ingenting är gratis. Om vi inte betalar för en produkt så är det vi som är produkten. Och inte bara produkten. Vi blir själva råvaran ur vilken man utvinner det begärliga ”guldet”, vårt beteende. Det mänskliga beteendet kan nu ses i realtid och blir en naturtillgång för att tjäna pengar. Google och andra inte bara följer beteendet – sökningar – utan kan förutse ett visst beteende och därav utläsa känslor och tankar och erbjuda tjänster och reklam. Steget från att förutse till att styra människors beteende är därefter inte långt. Någon som spelat pokémon i stadsmiljö? Då vet du att det är lätt att styra människors beteende. Inte tvinga, men styra så att det upplevs som frivilligt.  

Men vi upplever oss inte styrda, vi gör ju fria val, eller hur? På tal om val har det visat sig att dessa data, detta beteendeöverskott, är särskilt effektiva när det gäller politik och val. Presidentvalet i USA 2016, Brexit-omröstningen i Storbritannien och varför inte vårens riksdagsval, när Sannfinländarnas popularitet sköt i höjden strax innan valet, är händelser som visar hur opinioner kan påverkas.  

Zuboffs bok på mer än 600 innehåller givetvis oerhört mycket mer än vad som ryms i en kort recension. Den viktigaste insikten för mig är hur Zuboff visar hur det gick till när människans beteende blev råmaterial för kommersiella intressen, när annonsörerna blev viktigare än användarna och hur ordet beroendeframkallande blev något positivt. För det är vad många av oss är, beroende av att vara uppkopplade till vår egen some-bubbla, där vi trivs med likasinnade, hålls kvar genom texter som provocerar och framkallar ilska och säljer vår integritet för ett bekvämt liv. Vi ser hur metoder och mål vävs samman så att det ena inte kan skiljas från det andra. Hur svårt det är illustrerades väl när Facebooks grundare Mark Zuckerberg utfrågades i den amerikanska kongressen om sitt företags verksamhet. 

Var och en får själv reflektera över hur sociala medier påverkar livet, våra val och våra sociala relationer. Inte minst har vi anledning att fundera på övervakningskapitalismens metoder och mål. Visserligen har IT-jättarna själva inga politiska anspråk (kinesiska Huawei kan vara undantaget) men köparnas goda intentioner finns det inga garantier för.  

Plötsligt ser jag en teologisk dimension i allt detta. Vilken gud är det som är allvetande, som skapar oss, som känner oss utan och innan, som vi ger tillträde till det allra mest privata, som känner våra behov och hör våra böner innan vi vet vad vi ska be om (Innan de ropar ska jag svara, Jes. 65:24)? Vilken gud ger vi nyckeln till vårt liv och kartan för vår framtid? Vilken gud erbjuder oss en framtid och ett hopp, förlåtelse och nåd? Vem ger oss glädje, tillhörighet och gemenskap? Vem säger sanningen om oss själva och tröstar oss när vi inte orkar höra den? Vem äger vår själ? Och till vilket pris?

Text: Jani Edström

Skillnaden mellan er och mig är att ni använder Bibeln för att förstå vad kärlek innebär, medan jag använder kärleken för att förstå Bibelns budskap. Orden (i min översättning) är ett citat från en skämtteckning där Jesus står vänd mot några nutida lärjungar som var och en håller i en stor Bibel. Teckningen är tydligen en kommentar på olika sätt att använda och tolka Bibeln.

Jag postade teckningen på min Facebooksida och fick värdefulla svar och kommentarer. Rätt snart var samtalet inne på relationen mellan kärlek och sanning. Hur hör de ihop?

Relationen mellan sanning och kärlek är fascinerande. De tycks hela tiden existera i en sorts växelverkan, hos Gud, i Bibeln, i mänskliga relationer. Bägge är bärande teman hos Paulus, tänk bara på Kärlekens lov i 1 Kor. 13. Också modernare teologer och författare har tagit sig an temat. Påve Benedikt XVI skrev encyklikan Kärlek i sanning (2009). Samma år utkom Kärlekens teologi av teologen Werner G. Jeanrond, vars tankar också kan skönjas i Björn Vikströms bok Kärlekens mångfald (2017).

En del av oss lägger olika tonvikt på kärlek och sanning. Vissa betonar sanningen först och kärleken sedan. Man menar ungefär att utan sanning blir kärleken otydlig, flummig. Sanningens uppgift är att på något sätt ge stadga åt kärleken. Andra ser kärleken som den övergripande principen och menar att i kärleken är sanningen redan är närvarande.

Hur vi uppfattar relationen mellan sanning och kärlek sker inte alltid medvetet. Ofta kommer det fram i hur vi reagerar på olika saker, bedömer andra eller behandlar varandra. Säkert har det också att göra med vilken andlig tradition vi kommer ifrån, vilken sorts undervisning vi tagit del av och vilka livserfarenheter vi har. Förr eller senare handlar det om hur vi definierar och gestaltar sanning och kärlek.

Betonandet av sanningen på bekostnad av kärleken är grymt och respektlöst. Många som upplevt detta har vänt tron och kanske till och med Gud ryggen. Frågan som kvarstår, var det värt det?  Att betona kärlek på bekostnad av sanningen då, är det ens möjligt? Kan kärleken skymma sanningen? Finns det en risk att Guds kärlek överbetonas?

Om kärleken är en livshållning tar den sig uttryck i relationer, i konkreta situation. Kärleken må vara tålig och mild men den är inte ryggradslös. Kärleken kanske uthärdar allt, men accepterar inte allt. Kärleken förutsätter både respekt och självrespekt. Den kanske bär allt, men viker sig inte för sanningen. Kärleken tål sanningen, den behöver sanningen. Liksom sanningen befriar oss till att älska, befriar kärleken oss till att vara äkta och ärliga (Joh. 8:32).

Kärleken kommer till uttryck i Guds relation till sin skapelse och mänskligheten, till Israels folk i Bibeln och den syns i hur Jesus bemöter människor omkring sig. Guds högsta önskan är att få leva i en sann och kärleksfull relation med människan. Guds självutgivande kärlek har genom Jesus Kristus besegrat döden, det onda, synden och lögnen (Joh. 3:16).  

Kanske kan man säga att sanning och kärlek är evigt förbundna, att de hålls ihop av att Gud är kärlek och att Jesus, Guds son, är sanningen? (Joh. 14:6). Kan man säga att kärlek är livets djupaste sanning? Att kärleken gör oss sanna? Kärlek och sanning är inte varandras motsatser, de behöver varandra, de är varandras förutsättningar. Eller som Paulus säger: Kärleken gläds med sanningen (1 Kor. 13:6)

Text: Jani Edström