Predikan i Betel, 26.5.2019. Jani Edström
Jer. 29:11-14
Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från.
Ef. 3:14-21
Jag vill falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.
Joh. 16:23-33
Jesus sade till sina lärjungar:
”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det
skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni
skall få, så att er glädje blir
fullkomlig. Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte
längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den
dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern
för er, ty Fadern själv älskar er
eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från
Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.”
Lärjungarna sade: ”Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att
du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer
från Gud.” Jesus svarade: ”Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni
skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte
ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha
frid i mig. I världen får ni lida, men var
inte oroliga, jag har besegrat världen.”
*****
Dagens tre bibeltexter säger oss något om vad bön är. Den första texten visar oss att bön handlar om trygghet och tillit (Jer. 29). Den andra visar oss att bön är tillbedjan (Ef. 3:14) och den tredje handlar om att bön är en relation, ett pågående samtal, en dialog med Gud.
Bön som tillit, bön om trygghet
Den första texten idag handlar om Guds mål och intentioner för människan: Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. Gud vill alltid det goda för människorna. Gud vill alltid det goda för dig. Gud är den som tar emot våra böner. Han erbjuder en livslång bönegaranti, ett löfte om att alltid lyssna på våra böner, oberoende om vi ber med ord eller med ordlösa suckar, känslor.
Människor vill känna sig trygga och leva i fred. När vi känner oss osäkra söker vi efter något som kan ge oss trygghet och stabilitet i livet. Bön har i alla tider varit ett sätt att söka trygghet hos något, någon större än oss själva. Föräldrar ber aftonbön med sina barn för att barnet ska kunna somna lugnt och tryggt. Många vuxna berättar om tryggheten de fick uppleva i den trygga barnabönen, Gud som haver eller andra böner.
Idag ber många trots att de inte uppfattar sig religiösa eller ens tror på en gud. Vad kommer först Gud eller bön? Många har kanske lärt sig att människan tolkade naturfenomen som uttryck för gudomliga krafter och försökte blidka gudarna med offer och böner. För den moderna sekulariserade människan verkar bönen tycks vara mera grundläggande är tron på Gud. När vi inte kan kontrollera det som sker vänder vi oss till något utanför oss själva som kan ge oss trygghet. Ibland kan en bön ut i det okända bli till hjälp och tröst.
”Även om jag inte är religiös ber jag varje kväll för att brexit inte blir verklighet för britterna”, konstaterade riksdagsman Pertti Salolainen i Hbl, 14.3.2019. Denna typ av ”bön utan gudstro” verkar bli allt vanligare idag. Den illustrerar människans existentiella situation, vår upplevelse att inte själva kunna kontrollera det som sker. På samma gång visar det på en sorts hoppfullhet, att det kanske finns en lösning, som visserligen står utanför vår kontroll, men som vi kan önska, hoppas på, be för. Salolainen, med sin sekulära bön, gör det som många av oss troende glömmer – att be för, istället för att förargas, eller i värsta fall ge upp.
Bön som tillbedjan och tacksamhet
(Tack till fader Mikael Sundkvists som skrivit om Johannes av Sinais tankar om bön)
Den andra texten handlar om tillbedjan. Tillbedjan handlar om att vi vänder blicken från oss själva mot Gud. Paulus utbrister: ”Jag vill falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.” Tillbedjan handlar om ödmjukhet. Jag inser att Gud är Gud och att jag inte är Gud. Men mitt liv, min existens har sin grund i Gud. Allt är en gåva. Nära tillbedjan ligger tacksamheten. Allt som finns till, finns till utan mig, utan min förtjänst. Jag är bara mottagare och förvaltare. Jag får ta emot livets gåva och möjligheter ur Guds hand.
Bönen är porten till den parallella dimension av varje troendes verklighet, det som vi brukar kalla att leva det fördolda livet med Kristus. När vi lever detta liv kan får vi frimodigt be för allt. Att be är att vara med och skapa Guds rike där allt är möjligt, menar fader Mikael, och lyfter fram en munk från 600-talet, Johannes av Sinai som ger rådet att bönen skall bestå av tre delar, tacksamheten, ångern, och slutligen att be om något.
Vi börjar ofta med att be om något. Gud, hjälp mig att… gör så att… och om vi sedan för bönesvar, om det gick som vi önskade, tackar vi Gud för det. Men enligt Johannes bör alltså ordningen vara den omvända. Det som många av oss börjar med, det vi kanske anser vara själva idén med att be, det placerar han till sist: Tacka, ångra dig, och, om du ännu har något ärende, nämn dina behov – så verkar Johannes förstå det.
Räknar Johannes då inte med att det finns något att tacka för? Alldeles säkert gör han det. Men för Johannes och många andra kristna förebilder är bönesvaret inte det viktigaste. I den nattvardsbön som bes i den östliga, ortodoxa kyrkan, uttrycks tacksamhet för skapelsen och tacksamhet för det nya livet i Kristus, för att vi inte bara blivit skänkta livet på jorden utan också himmelriket.
”Du förde oss fram ur intet så att vi finns till, du reste oss upp när vi fallit och upphörde inte att göra allt förrän du fört oss upp till himlen och skänkt oss det rike som skall komma. För allt detta tackar vi dig och din enfödde Son och din Helige Ande – för allt vi vet och allt vi inte vet, för både uppenbara och fördolda välgärningar du har bevisat oss.”
Om vi vill följa Johannes råd om bönens rätta ordning bör vi säkert öva oss i att tacka. Öva oss att i denna flyktiga tillvaro upptäcka en djupare och oföränderlig grund som är Gud; öva oss att i den tid som flyr urskilja den befrielse av tid och rum som kyrkan bekänner genom sin bekännelse av Guds människoblivande, av att han blev tid och rum.
Kyrkans tacksamhet står på en stadigare grund än livets ombytlighet. Svårast är kanske att vara tacksam när livet drabbar oss med sjukdom, död, motgångar och nöd, eller när vi ser andra ha framgång och vi själva misslyckas. Men vi kan öva oss i tacksamhet. Vi kan tacka Gud för andras framgångar, då denna övning i tacksamhet driver ut avunden i oss och gör vår kärlek mera äkta.
Inte alldeles enkla råd. Men de visar på tacksamhetens betydelse, dess omvandlande kraft, och hur vi kan tillägna sig den uppmaning Paulus ger i Första Thessalonikerbrevet: ”be ständigt och tacka hela tiden Gud.”
Bön som en pågående relation, samtal.
Jesus säger i dagens evangelietext ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Det verkar här som om Jesus ger oss tillåtelse att börja med den begärande bönen som Johannes placerar sist. Kanske för att Jesus vet att bönen om något kommer lättast till oss, kanske för att visa att Gud vill oss väl, att Gud vill ge oss glädje, en fullkomligt glädje. Parallellerna till texten i Jeremia är tydliga. Gud vill ge människan välgång, framtid och hopp.
Men är det inte riskabelt att Jesus säger vad ni än ber Fadern om i mitt namn, det ska jag ge er. Låter som om vi har obegränsade möjligheter, att vi har ”hit the jackpot”. Och så har det ibland tolkats. Tryck på böneknappen så ramlar det ut en massa bönesvar, ofta i materiell form. Och i förlängningen blir då framgång, rikedom och hälsa tecken på att Gud är med dig, att du gör något rätt.
Men som i allt handlar det också här om balans. Jesus vill med sina ord uppmuntra lärjungarna till att se Guds möjlighet. Hittills har ni inte bett om något. Tänk om ni skulle vända blicken från misströstan, självupptagenhet, oro för framtiden. Tänk om ni nu skulle börja be med glädje och förtrösta och se vad som händer. Så att er glädje ska bli fullkomlig.
Men bön är inte magi, ”gör så här så går det så där”. När Jesus lovar bönesvar är det inte något vi kan utnyttja och vända mot honom: Jesus, du sa ju att… varför händer ingenting. Jesus är ingen böneautomat. Jesus är vår Frälsare, vår mästare och vän, men Jesus är också Guds son, den som har all makt i himmel och på jord, den för vilken alla knän ska böjas, den som ska komma i härlighet, den som en dag ska komma tillbaka för att etablera Guds rike på jorden.
Gud är den som hör våra böner. Alltid. Överallt. Villkorslöst. I den stora Bönboken Psaltaren inleds ofta bönerna med att bedjaren/psalmförfattaren utgjuter sitt hjärta inför Gud. ”Jag är betryckt och behöver din hjälp, Gud”, kan man sammanfatta många böner i Psaltaren. ”Det är viktigt att ge utlopp för sina känslor”, konstaterade en ung man när vi samtalade om bön. I bönen får vi göra just detta, utgjuta våra känslor.
Psalmisten, som psalmförfattarna kallas, är inte beroende av bönesvar, men han vill ha bekräftelse på att Gud lyssnar, bryr sig om, ger trygghet, och en gång kommer att skipa rättvisa. Psaltarens böner avslutas ofta med just denna förtröstan om att Gud kommer att gripa in. Och detta innan bedjaren fått svar på sin bön. Bönesvaret består i att bedjaren har fått en inre trygghet, en förvissning om Guds trofasthet.
Det största bönesvaret är inte ett tecken på att bönen ”fungerar”, eller på att Gud råkar vara extra generös och god just den dagen, eller att på vi är ”goda bedjare” och ber ”rätt”. Bönesvar handlar om något helt annat, om vår livstolkning som troende. Det som jag uppfattar som bönesvar kan en annan se som en tillfällighet. Om jag ber om Guds beskydd inför en resa och kommer helskinnad fram, tackar jag Gud (om jag kommer ihåg). Om lägerdeltagare ber om vackert väder och solen skiner, får de också tacka Gud och glädjas över det, trots att också meteorologen förutspått solsken.
Att tro på Jesus kan verka rätt märkligt. Om vi får bönesvar får vi tacka Gud. Om vi inte får bönesvar som vi tänkt, får vi ändå tacka Gud. Bön och tacksamhet är inte knutna till konjunkturer och bönesvar, utan till Guds nåd och kärlek.
Tre unga män utmanade en gång en kung med att inte tillbe kungens heliga stoder. Kungen hotade bränna upp dem i en het ugn om de inte böjde sina knän och tillbad. Männen svarade: Vår Gud kan rädda oss från eldens lågor, men om han inte gör det, kommer vi ändå inte att tillbe dina falska gudar. Vår tro är inte beroende av hur det går för oss, utan på vem vi tror på. Vi litar och tro, men om inte så litar vi och tror i alla fall. Ibland blir bön en trotsig tillit under svåra omständigheter.
Som kristna har vi förmånen att både be och tro. Vi uppmanas att be ständigt och jämnt. Vi kan använda egna ord, andras ord. Vi kan be i tystnaden, i bullret, i musiken, i rörelsen. Inget hindrar oss från att be. Varje dag får vi befinna oss i bönens ”flow”. Herrens bön, Jesusbönen eller sinnesrobönen kan bli våra dagliga följeslagare. Ibland orkar vi bara med miniböner som ”Herre Jesus hjälp”. Ibland hinner vi bara med ”Tack Gud”. Men redan dessa böner öppnar upp våra sinnen mot Gud. Så att vår glädje får bli fullkomlig.
Amen.