Kärlek och sanning

”Skillnaden mellan er och mig är att ni använder Bibeln för att förstå vad kärlek innebär, medan jag använder kärleken för att förstå Bibelns budskap.” Orden (i min översättning) är ett citat från en skämtteckning där Jesus står vänd mot sina lärjungar som var och en håller i en stor Bibel. Teckningen är tydligen en kommentar på olika sätt att använda Bibeln.

Jag postade teckningen på min fb-sida och fick värdefulla svar och kommentarer. Rätt snart var vi inne på relationen mellan kärlek och sanning. Hur hör de ihop?

För mig är relationen mellan sanning och kärlek är otroligt fascinerande. De existerar hela tiden i växelverkan, hos Gud, i Bibeln. Bägge är bärande teman hos Paulus och behandlas också i påve Benedikt XVI:s bok Kärlek i sanning (2009). Ingendera lyckas gå till botten med saken, trots goda försök.

Jag har märkt att en del av oss gärna betonar sanningen först och kärleken sedan. Utan sanning blir kärlek bara flum, liksom. Sanningens uppgift verkar vara att ge stadga åt kärleken, som om kärleken inte skulle kunna stå på egna ben. Andra människor ser kärleken som den övergripande principen, i vilken sanningen är redan är närvarande, innesluten.

Hur vi uppfattar relationen mellan sanning och kärlek sker inte alltid medvetet, utan kommer fram i hur vi reagerar på olika saker, behandlar varandra eller bedömer andra. Säkert har det också att göra med vilken sorts undervisning vi tagit del av.

Betonandet av sanningen kan bli kärlekslöst, det har många upplevt och vänt troende, tron och kanske Gud ryggen. Min fråga är om betonandet av kärleken, Guds oändliga, kan skymma sanningen? Vad är risken?

Kan man säga att sanning och kärlek är evigt förbundna, att de hålls ihop av att Gud är kärlek och att Jesus är sanningen? Kan man säga att kärlek är sanning? Att kärleken gör oss sanna?

Text: Jani Edström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *