Hemlängtan – nostalgi, utopi eller något helt annat?
Hemlängtan. Känn på ordet. Eller egentligen orden. Hem och Längtan. Föreställ dig då att du är hemma. I ditt kök eller vardagsrum eller sovrum. Längtar du hem? Tja. Du är redan hemma. Varför skulle du då längta hem? Möjligen längtar du efter att hemmet skulle få sig ett ansiktslyft. Kanske vill du få kökstaket målat, eller sovrumsväggarna tapetserade. Eller nu inredning i vardagsrummet. Men hem längtar du inte till om du redan är hemma. Eller?
Vilka människor är det som längtar hem? Och vad är det som driver deras hemlängtan?
Den som är på resa brukar förr eller senare få hemlängtan. Tidigare, när jag reste rätt mycket utomlands inom ramen för mitt jobb på Ekumeniska Rådet fick jag den värsta hemlängtan strax innan jag skulle åka iväg. Särskilt om det var tidigt på morgonen och resten av familjen sov när jag åkte.
Borta bra, men hemma bäst, säger en del. Men det beror förstås på hur man har det där hemma.
Den som bor utomlands brukar också få hemlängtan. Men när man bott några år i ett annat land börjar man så småningom kanske kalla det landet sitt hemland också. Många känner sig hemma i flera länder och kulturer numera. De har ett hem att längta till oberoende i vilket land de befinner sig.
Är man hemlös, utan fast bostad, längtar man hem. Eller snarare, man längtar efter ett hem, ett eget hem, någonstans att bo, en plats man kallar sin, där man lägger sig för natten, vaknar på morgonen, äter sin frukost, dit man bjuder sina vänner, där man irriterar sig över att det behöver städas igen och gläds över att vara.
I fjol fanns det 7 112 hemlösa i Finland. Av dessa lever 6 615 ensamma och 497 i familj. Över hälften av Finlands hemlösa bor i Helsingfors. 84 procent av alla hemlösa i Finland lever inte på gatan. Eller åtminstone inte hela tiden. Istället bor de tillfälligt hos bekanta eller släktingar. Många unga upplever inte att de är hemlösa. De tänker att de bor tillfälligt hos vänner. Men i verkligheten är de hemlösa. Många tror att vi inte har hemlösa för att de inte syns på gatan.
Är man hemlös längtar man inte hem, då längtar man efter ett hem.
Men dagens tematik Gud folks hemlängtan handlar inte i första hand om ett folk som saknar hem. En kristen är inte hemlös. Men var är då vårt hem? Var är vi hemma? Var har församlingen sin tillhörighet?
Jag tror att många av oss har uppenbara problem med dagens tema Gud folks hemlängtan. Vi är inte hemlösa. Vi har ett hem. Vi bor här, vi har det tryggt och gott här. Vad är det då vi ska längta till?
Vid första anblicken finns det två saker som vi kristna längtar efter. Det ena är en sorts nostalgisk längtan efter något fantastiskt, underbart som gått förlorat. Det andra är längtan efter något som ännu inte kommit, en harmonisk, tidlös, tyngdlös tillvara där allt är bra, en sorts utopi.
Nostalgi kommer från grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande och betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.
En utopi är ett tänkt idealsamhälle. Utopin ligger nära uppfattningen om paradiset, en idealiserad plats vars existens är positiv, harmonisk och tidlös och där bara fred, välstånd och lycka finns.
Det är mycket i den kristna tron och förkunnelsen som har gjort att vi lärt oss att nöja oss med nostalgi och utopi.
Nostalgin för oss till det förlorade paradiset, till Guds ursprungliga dröm om tillvaron som slogs i kras när synd, död och ondska kom in i världen. Allt var gott, konstaterar Gud efter att han skapat, ordnat och frambragt ett myller av liv. Växter, djur, fåglarna på himlen, fiskarna i vattnet, människorna. Och trädgården, platsen för det otvungna mötet mellan människan och Gud.
Utopin igen för tankarna till ”landet bortom”. Det är det vi vanligen kallar himlen, en föreställning om ett kommande paradis som i mångas föreställningsvärld saknar form och substans eftersom det handlar om vad ”inget öga har sett eller inget öra har hört”. För andra igen har det väldigt mycket form och substans, när bilderna tolkats mer eller mindre bokstavligt. Tänk på Uppenbarelsebokens rika bildspråk för det ofattbara. Uttryck som vi möter i psalmer och sånger. Gator av guld, den stora vita skaran, evig lovsång inför Lammets tron, harpoklangen. En stad som kommer ner från himlen. En tillvaro i Guds gemenskap. En plats i ”Abrahams sköte”.
Men är det här allt kristen tro har att erbjuda, längtan efter ett mytomspunnet paradis med livets träd, goda frukter, talande djur, en Gud som varje kväll går en rond i trädgården för att glädjas över allt han skapat. Människor som njuter av livets goda.
Eller längtan till ett överjordiskt paradis, ett ”hemland där sol ej dalar”, där trädgården bytts ut till ”en stad ovan molnen”, en stad med gator av guld, läkande träd och livgivande vattenströmmar.
Med de här båda perspektiven låter det som vår kristna tro bjuder på väldigt mycket verklighetsflykt. Antingen till det förgångna eller till framtiden. Vad hände med här och nu?
Vad hände med Jesu förkunnelse om Guds rike? En tid, en plats, ett nu där Guds vilja sker, där Guds ursprungliga vision för världen och mänskligheten tar form. Där Guds fred, rättvisa, kärlek och omsorg blir påtagliga. Inte i en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat paradis. Inte heller i utopisk, ouppnåelig, framtidsdröm. Utan något som blir till här och nu genom Jesus Kristus.
Ord är verkliga och ibland litet vilseledande. När Jesus talar om himmelriket tror vi lätt att han talar om en tillvaro som inte finns på jorden. Men för Jesus och evangelisterna är Guds rike och himmelriket eller himlens rike samma sak. Istället för att uttala Guds namn, vilket var och är förbjudet för en rättrogen jude, sa man ”himlen”. Som i engelskans uttryck som Heaven knows eller Thank Heaven.
Ett annat uttryck som gjort många kristna världsfrånvända är uttrycket: Att leva i världen, men inte av världen. Så klart vi lever här i världen, här på jorden, men vi ska inte vara rotade i tankar och värderingar som inte ingår i Guds plan. Jesus ber ju att Guds vilja ska ske ”på jorden som i himlen”.
Men tillbaka till hemmet. Guds folks hemlängtan är inte att längta tillbaka till det som en gång har varit. Inte heller handlar Guds folks hemlängtan i första hand längta sig bort från jorden till en tillvaro ”ovan där”. Det vi däremot kan se utifrån Bibelns texter, är att det kommer att finnas vissa likheter mellan trädgårdens paradis och Guds stad som kommer ned från himlen. Men det får vi ta en annan gång.
Guds folks hemlängtan handlar inte främst om att finna sitt hem i en speciell plats eller tid. Guds folks hemlängtan handlar främst om att finna sitt hem hos Gud. Gud som uppenbarat sig genom sin Son Jesus Kristus.
Vad är ett hem? Hem är motsats till ”borta”. Hem är igenkännande i motsats till främlingskap. Hem är trygghet. Hem är identitet. Hem är att få vara sig själv. Hem är att vara älskad. Hem är att bli sedd och hörd. Hem är frihet och ansvar. Hem innebär gästfrihet, ett hem till vilket man kan bjuda vänner och bekanta.
Hem är frihet – i motsats till fångenskap. När Israels barn levde i fångenskap och flyktingskap uppmanades de att göra sig hemmastadda där, att planera, plantera, bygga och bo. I ett främmande land? hur kunde det gå till? För att Gud genom profeten uppmanade dem till det. Gud var deras hem, när de var på flykt och inte hade platsen, landet, som sitt hem. Det var också i fångenskapen som folket samlade berättelserna om sitt hem, om sin historia, om sin identitet, om sin relation till sin Gud. Berättelser som finns i det vi kallar Bibelns gamla testamente.
Hur vad det med Jesus? Var kände han sig hemma? Människosonen har ingen plats att vila sitt huvud, sa Jesus ibland om sig själv. Ändå var Jesus inte hemlös. Han fick bo hos gästfria människor, vänner och bekanta. Han hade sitt hem bland människorna, de svaga, sjuka, utslagna. Dessa är min familj berättade han för sin mor och sina syskon som en gång kom för att hämta hem honom.
Kanske finns det någon som undrar: När ska han säga något om himlen, det eviga livet, vad som händer efter döden? Ok det kommer här. Och här tar jag gärna hjälp av biskop emeritus Erik Vikström som formulerar tankar kring detta i en kolumn i Kyrkpressen för en dryg vecka sedan.
Vem skulle vilja längta till en steril ”himmel”, en uppsamlingsplats och ändstation som mynnar ut i en tidlös, tråkig och skrämmande ”evighet”? undrar biskop Erik, jag och många andra. Annat är det med det ”paradis” där Jesus lovade möta rövaren på korset. ”Denna räddande hamn är ingen ändstation utan bara en rastplats hos Gud på vägen mot vår kroppsliga uppståndelse och skapelsens befrielse och förvandling”, konstaterar Vikström.
Det som många av oss trott är slutmålet är egentligen bara en etapp på vägen hem. Undra på att det uppstått begreppsförvirring bland många kristna.
Istället, menar biskop Erik, borde vi med Bibelns språk tala om: (citat) ”denna tidsålder” med den nuvarande himlen och den nuvarande jorden, samt om den ”kommande tidsåldern” med nya himlar och en jord där rättfärdighet bor. Gränsen utgörs av Jesu återkomst vid denna tidsålders slut. Och redan nu flyter den kommande tidsålderns krafter in i vår tro och vår längtan” (citat slut).
En ny jord där rättfärdighet bor. Guds rike, himmelriket. Det rike som Jesus förkunnar, lever och dör för. Och som hans uppståndelse bekräftar att en gång ska bli verklighet. Allt som Jesus säger och gör pekar framåt mot rättfärdighetens rike. Men inte bara en gång i framtiden. Också redan här och nu. Därför kallar han lärjungar, därför bildas en församling, därför bygger han sin kyrka. Som ett tecken för världen, att Guds rike redan är här. Och vi kallas att fortsätta det som Jesus började, att bereda jordmånen, att skapa gudomliga avtryck i vår egen tid, låta Guds fred och rättvisa tar plats i våra liv. På jorden så som i himlen.
Guds folks hemlängtan är inte nostalgi, inte heller är det utopi. Istället är det att i Jesu efterföljd, tjäna honom och våra medmänniskor och med glädje och framtidstro se framåt, hoppfullt, mot den dag då Guds rike kommer i alla sin härlighet.
Hem, det är där jag lägger mig ner för att vila. Där Gud är, där är mitt hem. För jag vill, sager Jesus, att där jag är, där ska ni också vara. Gud är vårt hem. Gud är överallt. Mitt hem är här.
Text: Jani Edström. Predikan i Betelkyrkan, 12.5.2019