Den gode herden

Första läsningen

Hes. 34:11-16

Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser dit de skingrades den dag då moln och töcken rådde. Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land. På Israels berg, i dess dalar och bebodda trakter skall jag valla dem. På ett gott bete skall jag driva dem i vall. Deras ängar skall vara på Israels höga berg. Där skall de få komma till ro på härliga ängar. Saftigt bete skall de finna på Israels berg. Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Andra läsningen

1 Petr. 2:21-25

Också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår. Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.

Evangelium

Joh. 10:11-16

Jesus säger: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.”

Jesus – den gode herden

En av de tidigaste bilderna jag har av Jesus från Nasaret, som kyrkan bekänner som Gud och Frälsare, är bilden av herden. Kanske var det genom någon bibelberättelse om den gode herden jag hörde som barn. Kanske var det hemma eller i söndagsskolan. Jag minns i alla fall att vi ibland kunde få en söndagsskoltidning som hette Den gode herden. Jag minns också att namnet Den gode herden inte kändes särskilt coolt eller tilltalande. Det lät litet mesigt, litet gammaldags. Men det var innan jag hade träffat på några får.

Min bror Beni gjorde civiltjänst på Östensö skolhem. Där fick han ta hand om fåren. Jag hälsade på ibland och såg hur fåren betedde sig. Jag fick mata dem, känna på deras feta, litet raspiga ull. Höra hur de kommunicerade med varandra. Lägga märke till deras för mig helt ologiska flockbeteende, deras envishet och skygghet för främlingar. Smarta var dom också på sitt sätt. Litet som i filmerna om fåret Shaun, Shaun the Sheep. Där får vi ett omvänt perspektiv, för där är det herden eller bonden som framställs som dum och korkad, som inte har en aning vad som händer i fårens värld. Skön tankeväckande underhållning för den som vill. Som illustration till dagens texter.

När Jesus kallar sig för den gode herden är det många saker som händer på en gång. Han anknyter till en företeelse, en näring, som alla kände till och var beroende av. Får fanns litet överallt. De betade ofta fritt, i större eller mindre flockar, på kullar och ängar nära städer och byar. Av fåren tog man ull och kött för sina egna behov. Får, felfria får, offrades dagligen i templet och togs sedan bland annat till mat för prästerna och deras familjer.

Men fåren kunde man inte lämna vind för våg. De kunde gå vilse eller bli byte för rovdjur eller tjuvar. Därför behövde de herdar, fårvaktare. Herdarna hörde inte till de populäraste i samhället. De sov ju utomhus, luktade värre än scouter efter två veckor ute i det fria och hade rykte om sig att vara oärliga och opålitliga. Så när Jesus kallar sig den gode herden bryter han – igen en gång – mot den traditionella, nedvärderande, synen på en grupp människor. Jesus rehabiliterar herdens rykte. Också herden är värd sin lön och har en familj att försörja. Också en herde kan vara pålitlig och god. Evangelisten Lukas visar att herdar till och med kan vara pålitliga vittnen till världsomvälvande händelser, som den på julnatten när Frälsaren föds. Herdarna är vittnen, herdarna ger förstahandsinformation, just den information som dagens mediekritiker efterlyser. Innan webbtrollen tar över och skapar fake news.

Jesus presenterar sig som den gode herden åt två olika håll. Jesus är ansvarstagande och ärlig i förhållande till fårens ägare. Herden räknar in fåren varje kväll, rapporterar till ägaren om något särskilt har hänt, om det fötts lamm, om något får skadat sig eller gått vilse. Men han är också full av omsorg och ansvar för fåren. Han erbjuder dem mat och trygghet och en plats att vila på. ”Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten…din käpp och stav gör mig trygg.” (Ps 23).

Texten säger – kanske utan att mena det från början – också något om människan och djurhållningen, människans relation till skapelsen och det skapade, människan och ett ansvarsfullt förvaltarskap. Får – och alla andra djur för den delen – är inte ting som man kan behandla hur som helst, de är levande, kännande, sociala varelser. Kanske var det inte djurhållning som evangelisten Johannes hade som främsta orsak för att ta med den här berättelsen i sitt evangelium. Men i ljuset av hur människan i dag exploaterar djur, hur vi fjärmat oss från djuren och hur djur ofta inte ses som levande, kännande varelser, utan som främst verkar finnas till för människornas grillfester, så får texten en ny dimension.

Den gode herdens personliga engagemang i fåren, i form av ansvar och omsorg, står i bjärt kontrast till de herdar som inte bryr sig, som exploaterar och stjäl och som flyr när fara hotar. Vill man utgående från texten göra en jämförelse till olika typer av djurhushållning, från ekologiska småbruk till industriella avrättningsanstalter, är det fritt fram.

Men så är texten också en liknelse. Jesus är liksom en herde, människorna är liksom får, som bortsprungna får säger Petrus i en av dagens texter. Får som nu vänt åter till sin herde och vårdare. Får som hittat hem igen. På grund av Jesus, vägvisare, herden. Jag är porten till fårahuset. Jag är grinden in till fåren, säger Jesus. Den som går in genom mig ska bli räddad (Joh. 10).

Får är svårflirtade, de går inte att tvinga till lydnad. Hela Bibeln, särskilt profetlitteraturen, är fyllda med berättelser om hur en frustrerad, älskande Gud febrilt försöker få sina får, människorna, att förstå hur älskade de är och hur gott det skulle göra dem om de skulle förstå det. Istället strövar fåren iväg för att hitta ännu grönare gräs på andra sidan, eller så springer de mot bättre vetande bort från den kallande, lockande rösten, vilse i vildmarken.  

Jesus talar om en återupprättad relation mellan herde och får, ett igenkännande, en vänskap, kärlek, respekt och lydnad. Hans lyssnare smålog. De visste ju precis vad han talade om. För de visste hur får beter sig, ibland handlar de envist mot bättre vetande. Ibland vägrar fåren stint att lyda. Men folket kände också till berättelserna om profeterna, de goda herdarna, som under många generationer kallade folket tillbaka till Gud. Tillbaka från de onda herdarna, kungar och härskare som sålde sig och Guds ideal till förmån för ett liv i lyx och överflöd. Vilket till sist resulterade i ett delat, försvagat land, till fångenskap och slaveri. Men Guds längtan efter kärlek och gemenskap med sitt tog aldrig slut. Kärleken, liksom vattnet, hittar alltid nya vägar.  

Det var alltså inte bara fåren, folket, som envist gick vilse gång på gång. De hade också dåliga herdar, dåliga ledare. Jesus som den gode herden är också en berättelse om gott ledarskap. Numera duggar kurser i ledarskap tätt på företagssidorna. Olika ledarskapsmodeller presenteras som ultimata framgångsrecept för allt från upstartföretag till gamla sävliga etablerade koncerner. Dåligt ledarskap har fått ta på sig skulden från allt från Nokias fall till urholkandet av den amerikanska demokratin. Att folk lär välja de ledare de är förtjänta av tröstar föga när katastrofen är ett faktum.

Jesus framställer sitt ledarskap i motsats till det vi i Finland brukar kalla ”management by perkele”, ett djävulskt ledarskap. Den typen av chefskap handlar om makt och missbruk av makt, om utskällning i stället för utvärdering, om osynliggörande istället för beaktande, om nedtryckande istället för upplyftande, om chefens sanningar istället för de anställdas potential och berättelser.

Jesu ledarskap – management by God – handlar om att se, höra och iaktta, så att var och en kan komma till sin rätt och bli tagen på allvar. Jesus ledarskap handlar om att bygga upp en ömsesidig relation, inte att låta alla försöka klara sig på egen hand, i någon sorts postsocialdarwinistisk anda. Jesus ledarskap handlar om kommunikation och lyhördhet. Han lockar istället för att tvinga, han använder käpp och stav som vapen mot faror och vilda djur, inte mot fåren. Han söker upp dem som gått vilse, istället för att tänka ”skyll dig själv, tack för att du använde dig av din valfrihet”. Jesus tar hand om de svaga, de vilsna, utan att blunda för de starka. Var och en får den omvårdnad de behöver.

Hesekiel säger i dagens text: Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Och så småningom har vi hamnat in i en reflektion om församlingen. Ett heligt folk, en försonad mångfald, ett enat folk på väg, en gemenskap på väg mot samma mål, följande samma herde. Javisst, men också församlingen som en fårskock av människor med olika viljor, med olika behov och olika läten. Svåra att få ordning på, bångstyriga och oberäkneliga.

Ibland behöver någon bli upphittad igen. Någon som gått vilse i sin egen sorg eller bitterhet. Någon som inte på länge har blivit sedd och hörd. Vilse i sökandet efter sig själv eller efter ett grönare gräs. Vilse i tankar och grubblerier. Vilse i relationer, i optimerandet av möjligheter. Eller annars bara så vilsen…

Ibland behöver någon bli omplåstrad efter att skadat sig efter ett fall eller blivit riven av vargar, människor utan nåd, ett arbetsliv eller ett samhälle utan förbarmande. Och ibland när vi är mätta och trygga behöver vi bara få lyssna på herdens röst, som gläder, tröstar och ger hopp.

Då kanske orden når oss om en herde och en hjord. Då kanske vi lystrar till och känner igen herdens röst. Den röst som vi alltid burit inom oss som ett eko av Guds kallelse, herdens lockrop. Jag är din herde, ingenting skall fattas dig. Jag för dig i vall på gröna ängar, jag låter dig vila vid lugna vatten. Jag ger dig ny kraft, jag leder dig på rätta vägar, mitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal behöver du frukta något ont, ty jag är med dig, min käpp och min stav gör dig trygg.

Jag är din herde, ingenting ska fattas dig.

Amen.

Text: Jani Edström. Predikan 5.5.2019.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *