Kärlek och sanning

”Skillnaden mellan er och mig är att ni använder Bibeln för att förstå vad kärlek innebär, medan jag använder kärleken för att förstå Bibelns budskap.” Orden (i min översättning) är ett citat från en skämtteckning där Jesus står vänd mot sina lärjungar som var och en håller i en stor Bibel. Teckningen är tydligen en kommentar på olika sätt att använda Bibeln.

Jag postade teckningen på min fb-sida och fick värdefulla svar och kommentarer. Rätt snart var vi inne på relationen mellan kärlek och sanning. Hur hör de ihop?

För mig är relationen mellan sanning och kärlek är otroligt fascinerande. De existerar hela tiden i växelverkan, hos Gud, i Bibeln. Bägge är bärande teman hos Paulus och behandlas också i påve Benedikt XVI:s bok Kärlek i sanning (2009). Ingendera lyckas gå till botten med saken, trots goda försök.

Jag har märkt att en del av oss gärna betonar sanningen först och kärleken sedan. Utan sanning blir kärlek bara flum, liksom. Sanningens uppgift verkar vara att ge stadga åt kärleken, som om kärleken inte skulle kunna stå på egna ben. Andra människor ser kärleken som den övergripande principen, i vilken sanningen är redan är närvarande, innesluten.

Hur vi uppfattar relationen mellan sanning och kärlek sker inte alltid medvetet, utan kommer fram i hur vi reagerar på olika saker, behandlar varandra eller bedömer andra. Säkert har det också att göra med vilken sorts undervisning vi tagit del av.

Betonandet av sanningen kan bli kärlekslöst, det har många upplevt och vänt troende, tron och kanske Gud ryggen. Min fråga är om betonandet av kärleken, Guds oändliga, kan skymma sanningen? Vad är risken?

Kan man säga att sanning och kärlek är evigt förbundna, att de hålls ihop av att Gud är kärlek och att Jesus är sanningen? Kan man säga att kärlek är sanning? Att kärleken gör oss sanna?

Text: Jani Edström

Varför läsa Bibeln i gudstjänsten?

En orsak till att vi läser bibeltexter i gudstjänsten är för att påminna oss om att vi är en del av Guds stora berättelse. Vi är delar av en symfoni, en oavslutad symfoni. Kyrkans och församlingens uppgift är att vara med och komponera, formulera slutet av den sista satsen av symfonin.

Det är den del som inleds när församlingen blir till och får uppdraget att gå ut i hela världen och vittna om den uppståndne Frälsaren Jesus Kristus. Gud kallar oss att vara uppståndelsens folk, ett annorlunda folk, med rötter i den berättelse som inleds när Gud i kärlek skapar människan till sin likhet och avbild med ansvar för den underbara skapelsen.

Text: Jani Edström

Att leva gränslöst

Tankar inför fjärde söndagen efter påsk som handlar om en kristens dubbla medborgarskap.

Jesus är gränslös. Efter sin uppståndelse rör sig Jesus obehindrat genom tid och rum. Hans uppståndelsekropp känner inga gränser. Himmel och jord förenas i Jesus. I honom finns båda dimensionerna, han är och han ska komma. Jesus övervinner döden, synden och ondskan när Gud uppväcker honom från de döda. Jesus introducerar och ger oss en försmak av Guds rike genom sitt liv, sina ord och handlingar. Idag inbjuder han oss att följa honom in i den värld (skapelsen) Gud har skapat att för lovsjunga honom. Han kallar oss också ut i den värld (samhällen, länder) som kämpar med orättvisor, krig och konflikter. Genom Jesus har himlen landat på jorden, så en dag nya himlar och en ny jord ska bli verklighet. Genom Jesus får vi leva samtidigt både i himlen och på jorden. Ledda av den heliga Anden får vi leva som medborgare i det himmelska riket redan här i världen.

Text: Jani Edström

Guds folks hemlängtan


Hemlängtan – nostalgi, utopi eller något helt annat?

Hemlängtan. Känn på ordet. Eller egentligen orden. Hem och Längtan. Föreställ dig då att du är hemma. I ditt kök eller vardagsrum eller sovrum. Längtar du hem? Tja. Du är redan hemma. Varför skulle du då längta hem? Möjligen längtar du efter att hemmet skulle få sig ett ansiktslyft. Kanske vill du få kökstaket målat, eller sovrumsväggarna tapetserade. Eller nu inredning i vardagsrummet. Men hem längtar du inte till om du redan är hemma. Eller?

Vilka människor är det som längtar hem? Och vad är det som driver deras hemlängtan?

Den som är på resa brukar förr eller senare få hemlängtan. Tidigare, när jag reste rätt mycket utomlands inom ramen för mitt jobb på Ekumeniska Rådet fick jag den värsta hemlängtan strax innan jag skulle åka iväg. Särskilt om det var tidigt på morgonen och resten av familjen sov när jag åkte.

Borta bra, men hemma bäst, säger en del. Men det beror förstås på hur man har det där hemma.

Den som bor utomlands brukar också få hemlängtan. Men när man bott några år i ett annat land börjar man så småningom kanske kalla det landet sitt hemland också. Många känner sig hemma i flera länder och kulturer numera. De har ett hem att längta till oberoende i vilket land de befinner sig. 

Är man hemlös, utan fast bostad, längtar man hem. Eller snarare, man längtar efter ett hem, ett eget hem, någonstans att bo, en plats man kallar sin, där man lägger sig för natten, vaknar på morgonen, äter sin frukost, dit man bjuder sina vänner, där man irriterar sig över att det behöver städas igen och gläds över att vara.

I fjol fanns det 7 112 hemlösa i Finland. Av dessa lever 6 615 ensamma och 497 i familj. Över hälften av Finlands hemlösa bor i Helsingfors. 84 procent av alla hemlösa i Finland lever inte på gatan. Eller åtminstone inte hela tiden. Istället bor de tillfälligt hos bekanta eller släktingar. Många unga upplever inte att de är hemlösa. De tänker att de bor tillfälligt hos vänner. Men i verkligheten är de hemlösa. Många tror att vi inte har hemlösa för att de inte syns på gatan.

Är man hemlös längtar man inte hem, då längtar man efter ett hem.

Men dagens tematik Gud folks hemlängtan handlar inte i första hand om ett folk som saknar hem. En kristen är inte hemlös. Men var är då vårt hem? Var är vi hemma? Var har församlingen sin tillhörighet?

Jag tror att många av oss har uppenbara problem med dagens tema Gud folks hemlängtan. Vi är inte hemlösa. Vi har ett hem. Vi bor här, vi har det tryggt och gott här. Vad är det då vi ska längta till?

Vid första anblicken finns det två saker som vi kristna längtar efter. Det ena är en sorts nostalgisk längtan efter något fantastiskt, underbart som gått förlorat. Det andra är längtan efter något som ännu inte kommit, en harmonisk, tidlös, tyngdlös tillvara där allt är bra, en sorts utopi.

Nostalgi kommer från grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande och betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.

En utopi är ett tänkt idealsamhälle. Utopin ligger nära uppfattningen om paradiset, en idealiserad plats vars existens är positiv, harmonisk och tidlös och där bara fred, välstånd och lycka finns.

Det är mycket i den kristna tron och förkunnelsen som har gjort att vi lärt oss att nöja oss med nostalgi och utopi.

Nostalgin för oss till det förlorade paradiset, till Guds ursprungliga dröm om tillvaron som slogs i kras när synd, död och ondska kom in i världen. Allt var gott, konstaterar Gud efter att han skapat, ordnat och frambragt ett myller av liv. Växter, djur, fåglarna på himlen, fiskarna i vattnet, människorna. Och trädgården, platsen för det otvungna mötet mellan människan och Gud. 

Utopin igen för tankarna till ”landet bortom”. Det är det vi vanligen kallar himlen, en föreställning om ett kommande paradis som i mångas föreställningsvärld saknar form och substans eftersom det handlar om vad ”inget öga har sett eller inget öra har hört”. För andra igen har det väldigt mycket form och substans, när bilderna tolkats mer eller mindre bokstavligt. Tänk på Uppenbarelsebokens rika bildspråk för det ofattbara. Uttryck som vi möter i psalmer och sånger. Gator av guld, den stora vita skaran, evig lovsång inför Lammets tron, harpoklangen. En stad som kommer ner från himlen. En tillvaro i Guds gemenskap. En plats i ”Abrahams sköte”.

Men är det här allt kristen tro har att erbjuda, längtan efter ett mytomspunnet paradis med livets träd, goda frukter, talande djur, en Gud som varje kväll går en rond i trädgården för att glädjas över allt han skapat. Människor som njuter av livets goda.

Eller längtan till ett överjordiskt paradis, ett ”hemland där sol ej dalar”, där trädgården bytts ut till ”en stad ovan molnen”, en stad med gator av guld, läkande träd och livgivande vattenströmmar.

Med de här båda perspektiven låter det som vår kristna tro bjuder på väldigt mycket verklighetsflykt. Antingen till det förgångna eller till framtiden. Vad hände med här och nu?

Vad hände med Jesu förkunnelse om Guds rike? En tid, en plats, ett nu där Guds vilja sker, där Guds ursprungliga vision för världen och mänskligheten tar form. Där Guds fred, rättvisa, kärlek och omsorg blir påtagliga. Inte i en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat paradis. Inte heller i utopisk, ouppnåelig, framtidsdröm. Utan något som blir till här och nu genom Jesus Kristus.

Ord är verkliga och ibland litet vilseledande. När Jesus talar om himmelriket tror vi lätt att han talar om en tillvaro som inte finns på jorden. Men för Jesus och evangelisterna är Guds rike och himmelriket eller himlens rike samma sak. Istället för att uttala Guds namn, vilket var och är förbjudet för en rättrogen jude, sa man ”himlen”. Som i engelskans uttryck som Heaven knows eller Thank Heaven.  

Ett annat uttryck som gjort många kristna världsfrånvända är uttrycket: Att leva i världen, men inte av världen. Så klart vi lever här i världen, här på jorden, men vi ska inte vara rotade i tankar och värderingar som inte ingår i Guds plan. Jesus ber ju att Guds vilja ska ske ”på jorden som i himlen”. 

Men tillbaka till hemmet. Guds folks hemlängtan är inte att längta tillbaka till det som en gång har varit. Inte heller handlar Guds folks hemlängtan i första hand längta sig bort från jorden till en tillvaro ”ovan där”. Det vi däremot kan se utifrån Bibelns texter, är att det kommer att finnas vissa likheter mellan trädgårdens paradis och Guds stad som kommer ned från himlen. Men det får vi ta en annan gång.

Guds folks hemlängtan handlar inte främst om att finna sitt hem i en speciell plats eller tid. Guds folks hemlängtan handlar främst om att finna sitt hem hos Gud. Gud som uppenbarat sig genom sin Son Jesus Kristus.

Vad är ett hem? Hem är motsats till ”borta”. Hem är igenkännande i motsats till främlingskap. Hem är trygghet. Hem är identitet. Hem är att få vara sig själv. Hem är att vara älskad. Hem är att bli sedd och hörd. Hem är frihet och ansvar. Hem innebär gästfrihet, ett hem till vilket man kan bjuda vänner och bekanta.  

Hem är frihet – i motsats till fångenskap. När Israels barn levde i fångenskap och flyktingskap uppmanades de att göra sig hemmastadda där, att planera, plantera, bygga och bo. I ett främmande land? hur kunde det gå till? För att Gud genom profeten uppmanade dem till det. Gud var deras hem, när de var på flykt och inte hade platsen, landet, som sitt hem. Det var också i fångenskapen som folket samlade berättelserna om sitt hem, om sin historia, om sin identitet, om sin relation till sin Gud. Berättelser som finns i det vi kallar Bibelns gamla testamente.

Hur vad det med Jesus? Var kände han sig hemma? Människosonen har ingen plats att vila sitt huvud, sa Jesus ibland om sig själv. Ändå var Jesus inte hemlös. Han fick bo hos gästfria människor, vänner och bekanta. Han hade sitt hem bland människorna, de svaga, sjuka, utslagna. Dessa är min familj berättade han för sin mor och sina syskon som en gång kom för att hämta hem honom.

Kanske finns det någon som undrar: När ska han säga något om himlen, det eviga livet, vad som händer efter döden? Ok det kommer här. Och här tar jag gärna hjälp av biskop emeritus Erik Vikström som formulerar tankar kring detta i en kolumn i Kyrkpressen för en dryg vecka sedan.

Vem skulle vilja längta till en steril ”himmel”, en uppsamlingsplats och ändstation som mynnar ut i en tidlös, tråkig och skrämmande ”evighet”? undrar biskop Erik, jag och många andra. Annat är det med det ”paradis” där Jesus lovade möta rövaren på korset. ”Denna räddande hamn är ingen ändstation utan bara en rastplats hos Gud på vägen mot vår kroppsliga uppståndelse och skapelsens befrielse och förvandling”, konstaterar Vikström.

Det som många av oss trott är slutmålet är egentligen bara en etapp på vägen hem. Undra på att det uppstått begreppsförvirring bland många kristna.

Istället, menar biskop Erik, borde vi med Bibelns språk tala om: (citat) ”denna tidsålder” med den nuvarande himlen och den nuvarande jorden, samt om den ”kommande tidsåldern” med nya himlar och en jord där rättfärdighet bor. Gränsen utgörs av Jesu återkomst vid denna tidsålders slut. Och redan nu flyter den kommande tidsålderns krafter in i vår tro och vår längtan” (citat slut).

En ny jord där rättfärdighet bor. Guds rike, himmelriket. Det rike som Jesus förkunnar, lever och dör för. Och som hans uppståndelse bekräftar att en gång ska bli verklighet. Allt som Jesus säger och gör pekar framåt mot rättfärdighetens rike. Men inte bara en gång i framtiden. Också redan här och nu. Därför kallar han lärjungar, därför bildas en församling, därför bygger han sin kyrka. Som ett tecken för världen, att Guds rike redan är här. Och vi kallas att fortsätta det som Jesus började, att bereda jordmånen, att skapa gudomliga avtryck i vår egen tid, låta Guds fred och rättvisa tar plats i våra liv. På jorden så som i himlen.

Guds folks hemlängtan är inte nostalgi, inte heller är det utopi. Istället är det att i Jesu efterföljd, tjäna honom och våra medmänniskor och med glädje och framtidstro se framåt, hoppfullt, mot den dag då Guds rike kommer i alla sin härlighet. 

Hem, det är där jag lägger mig ner för att vila. Där Gud är, där är mitt hem. För jag vill, sager Jesus, att där jag är, där ska ni också vara. Gud är vårt hem. Gud är överallt. Mitt hem är här.

Text: Jani Edström. Predikan i Betelkyrkan, 12.5.2019

Den gode herden

Första läsningen

Hes. 34:11-16

Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser dit de skingrades den dag då moln och töcken rådde. Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land. På Israels berg, i dess dalar och bebodda trakter skall jag valla dem. På ett gott bete skall jag driva dem i vall. Deras ängar skall vara på Israels höga berg. Där skall de få komma till ro på härliga ängar. Saftigt bete skall de finna på Israels berg. Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Andra läsningen

1 Petr. 2:21-25

Också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår. Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.

Evangelium

Joh. 10:11-16

Jesus säger: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.”

Jesus – den gode herden

En av de tidigaste bilderna jag har av Jesus från Nasaret, som kyrkan bekänner som Gud och Frälsare, är bilden av herden. Kanske var det genom någon bibelberättelse om den gode herden jag hörde som barn. Kanske var det hemma eller i söndagsskolan. Jag minns i alla fall att vi ibland kunde få en söndagsskoltidning som hette Den gode herden. Jag minns också att namnet Den gode herden inte kändes särskilt coolt eller tilltalande. Det lät litet mesigt, litet gammaldags. Men det var innan jag hade träffat på några får.

Min bror Beni gjorde civiltjänst på Östensö skolhem. Där fick han ta hand om fåren. Jag hälsade på ibland och såg hur fåren betedde sig. Jag fick mata dem, känna på deras feta, litet raspiga ull. Höra hur de kommunicerade med varandra. Lägga märke till deras för mig helt ologiska flockbeteende, deras envishet och skygghet för främlingar. Smarta var dom också på sitt sätt. Litet som i filmerna om fåret Shaun, Shaun the Sheep. Där får vi ett omvänt perspektiv, för där är det herden eller bonden som framställs som dum och korkad, som inte har en aning vad som händer i fårens värld. Skön tankeväckande underhållning för den som vill. Som illustration till dagens texter.

När Jesus kallar sig för den gode herden är det många saker som händer på en gång. Han anknyter till en företeelse, en näring, som alla kände till och var beroende av. Får fanns litet överallt. De betade ofta fritt, i större eller mindre flockar, på kullar och ängar nära städer och byar. Av fåren tog man ull och kött för sina egna behov. Får, felfria får, offrades dagligen i templet och togs sedan bland annat till mat för prästerna och deras familjer.

Men fåren kunde man inte lämna vind för våg. De kunde gå vilse eller bli byte för rovdjur eller tjuvar. Därför behövde de herdar, fårvaktare. Herdarna hörde inte till de populäraste i samhället. De sov ju utomhus, luktade värre än scouter efter två veckor ute i det fria och hade rykte om sig att vara oärliga och opålitliga. Så när Jesus kallar sig den gode herden bryter han – igen en gång – mot den traditionella, nedvärderande, synen på en grupp människor. Jesus rehabiliterar herdens rykte. Också herden är värd sin lön och har en familj att försörja. Också en herde kan vara pålitlig och god. Evangelisten Lukas visar att herdar till och med kan vara pålitliga vittnen till världsomvälvande händelser, som den på julnatten när Frälsaren föds. Herdarna är vittnen, herdarna ger förstahandsinformation, just den information som dagens mediekritiker efterlyser. Innan webbtrollen tar över och skapar fake news.

Jesus presenterar sig som den gode herden åt två olika håll. Jesus är ansvarstagande och ärlig i förhållande till fårens ägare. Herden räknar in fåren varje kväll, rapporterar till ägaren om något särskilt har hänt, om det fötts lamm, om något får skadat sig eller gått vilse. Men han är också full av omsorg och ansvar för fåren. Han erbjuder dem mat och trygghet och en plats att vila på. ”Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten…din käpp och stav gör mig trygg.” (Ps 23).

Texten säger – kanske utan att mena det från början – också något om människan och djurhållningen, människans relation till skapelsen och det skapade, människan och ett ansvarsfullt förvaltarskap. Får – och alla andra djur för den delen – är inte ting som man kan behandla hur som helst, de är levande, kännande, sociala varelser. Kanske var det inte djurhållning som evangelisten Johannes hade som främsta orsak för att ta med den här berättelsen i sitt evangelium. Men i ljuset av hur människan i dag exploaterar djur, hur vi fjärmat oss från djuren och hur djur ofta inte ses som levande, kännande varelser, utan som främst verkar finnas till för människornas grillfester, så får texten en ny dimension.

Den gode herdens personliga engagemang i fåren, i form av ansvar och omsorg, står i bjärt kontrast till de herdar som inte bryr sig, som exploaterar och stjäl och som flyr när fara hotar. Vill man utgående från texten göra en jämförelse till olika typer av djurhushållning, från ekologiska småbruk till industriella avrättningsanstalter, är det fritt fram.

Men så är texten också en liknelse. Jesus är liksom en herde, människorna är liksom får, som bortsprungna får säger Petrus i en av dagens texter. Får som nu vänt åter till sin herde och vårdare. Får som hittat hem igen. På grund av Jesus, vägvisare, herden. Jag är porten till fårahuset. Jag är grinden in till fåren, säger Jesus. Den som går in genom mig ska bli räddad (Joh. 10).

Får är svårflirtade, de går inte att tvinga till lydnad. Hela Bibeln, särskilt profetlitteraturen, är fyllda med berättelser om hur en frustrerad, älskande Gud febrilt försöker få sina får, människorna, att förstå hur älskade de är och hur gott det skulle göra dem om de skulle förstå det. Istället strövar fåren iväg för att hitta ännu grönare gräs på andra sidan, eller så springer de mot bättre vetande bort från den kallande, lockande rösten, vilse i vildmarken.  

Jesus talar om en återupprättad relation mellan herde och får, ett igenkännande, en vänskap, kärlek, respekt och lydnad. Hans lyssnare smålog. De visste ju precis vad han talade om. För de visste hur får beter sig, ibland handlar de envist mot bättre vetande. Ibland vägrar fåren stint att lyda. Men folket kände också till berättelserna om profeterna, de goda herdarna, som under många generationer kallade folket tillbaka till Gud. Tillbaka från de onda herdarna, kungar och härskare som sålde sig och Guds ideal till förmån för ett liv i lyx och överflöd. Vilket till sist resulterade i ett delat, försvagat land, till fångenskap och slaveri. Men Guds längtan efter kärlek och gemenskap med sitt tog aldrig slut. Kärleken, liksom vattnet, hittar alltid nya vägar.  

Det var alltså inte bara fåren, folket, som envist gick vilse gång på gång. De hade också dåliga herdar, dåliga ledare. Jesus som den gode herden är också en berättelse om gott ledarskap. Numera duggar kurser i ledarskap tätt på företagssidorna. Olika ledarskapsmodeller presenteras som ultimata framgångsrecept för allt från upstartföretag till gamla sävliga etablerade koncerner. Dåligt ledarskap har fått ta på sig skulden från allt från Nokias fall till urholkandet av den amerikanska demokratin. Att folk lär välja de ledare de är förtjänta av tröstar föga när katastrofen är ett faktum.

Jesus framställer sitt ledarskap i motsats till det vi i Finland brukar kalla ”management by perkele”, ett djävulskt ledarskap. Den typen av chefskap handlar om makt och missbruk av makt, om utskällning i stället för utvärdering, om osynliggörande istället för beaktande, om nedtryckande istället för upplyftande, om chefens sanningar istället för de anställdas potential och berättelser.

Jesu ledarskap – management by God – handlar om att se, höra och iaktta, så att var och en kan komma till sin rätt och bli tagen på allvar. Jesus ledarskap handlar om att bygga upp en ömsesidig relation, inte att låta alla försöka klara sig på egen hand, i någon sorts postsocialdarwinistisk anda. Jesus ledarskap handlar om kommunikation och lyhördhet. Han lockar istället för att tvinga, han använder käpp och stav som vapen mot faror och vilda djur, inte mot fåren. Han söker upp dem som gått vilse, istället för att tänka ”skyll dig själv, tack för att du använde dig av din valfrihet”. Jesus tar hand om de svaga, de vilsna, utan att blunda för de starka. Var och en får den omvårdnad de behöver.

Hesekiel säger i dagens text: Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Och så småningom har vi hamnat in i en reflektion om församlingen. Ett heligt folk, en försonad mångfald, ett enat folk på väg, en gemenskap på väg mot samma mål, följande samma herde. Javisst, men också församlingen som en fårskock av människor med olika viljor, med olika behov och olika läten. Svåra att få ordning på, bångstyriga och oberäkneliga.

Ibland behöver någon bli upphittad igen. Någon som gått vilse i sin egen sorg eller bitterhet. Någon som inte på länge har blivit sedd och hörd. Vilse i sökandet efter sig själv eller efter ett grönare gräs. Vilse i tankar och grubblerier. Vilse i relationer, i optimerandet av möjligheter. Eller annars bara så vilsen…

Ibland behöver någon bli omplåstrad efter att skadat sig efter ett fall eller blivit riven av vargar, människor utan nåd, ett arbetsliv eller ett samhälle utan förbarmande. Och ibland när vi är mätta och trygga behöver vi bara få lyssna på herdens röst, som gläder, tröstar och ger hopp.

Då kanske orden når oss om en herde och en hjord. Då kanske vi lystrar till och känner igen herdens röst. Den röst som vi alltid burit inom oss som ett eko av Guds kallelse, herdens lockrop. Jag är din herde, ingenting skall fattas dig. Jag för dig i vall på gröna ängar, jag låter dig vila vid lugna vatten. Jag ger dig ny kraft, jag leder dig på rätta vägar, mitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal behöver du frukta något ont, ty jag är med dig, min käpp och min stav gör dig trygg.

Jag är din herde, ingenting ska fattas dig.

Amen.

Text: Jani Edström. Predikan 5.5.2019.