Månad: maj 2019

Finlands unga herrlandslag i ishockey vann nyligen VM-guld. Det var en osannolik bravad enligt så gott som alla förhandsbedömare. Det skulle inte vara möjligt, att några unga orutinerade gossar skulle vinna över världsstjärnor som till vardags spelar i världens tuffaste hockeyliga, National Hockey League (NHL) i Kanada.

Hur var det då möjligt? Analyserna och svaren duggade tätt dagarna efter den legendariska VM-finalen.

Mikael Lindfelt, dekanus vid Åbo Akademi, filosof och sportanalytiker konstaterar kyligt att allt som skrivs om sport handlar om förhandsbedömningar eller efterkonstruktioner. Ett lag som på förhand inte förutspåddes några större chanser till framgång blev hjälteförklarade över en natt. Det är resultatet som räknas, hur man når dit har mindre betydelse. Men bakom framgången hittar vi några grundläggande saker. Det är saker som är viktiga överallt och jämnt, inte bara för ett guldlag och inte bara inom idrotten.

Målvakten Kevin Lankinen som storspelade genom hela turneringen talar om drömmen. Under hela turneringen föreställde han sig att det var möjligt att vinna och jobbade hårt för att nå dit.

Lagkaptenen Marko Anttila föregick med gott exempel när han gav allt hela tiden. Plötsligt var han, en spelare som inte precis gjort sig känd som målgörare, matchhjälte och VM-hjälte med flera mål i de viktigaste matcherna. Alla omdömen om honom talar om ödmjukhet, en som sätter ”laget framför jaget” som sportkommentatorn Kaj Kunnas uttryckte det.

Och visst var det lagspelet som var kännetecknande för Lejonens framgång. Till och med så att sportjournalisterna hade svårt med att försöka personifiera framgången. Ingen tvekan att många individuella prestationer var avgörande, men kanske just avsaknandet av stjärnor gjorde att alla gav allt för laget. Får se om ett lag kan vinna sportens bragdmedalj i slutet av året.

Bakom lagbygget fanns givetvis arkitekten och coachen Jukka Jalonen. När andra coachar stod som statyer och tuggade tuggummi i sina illasittande Guccikostymer stod Jalonen bland spelarna i båset och delade ut uppmuntran och råd under matcherna. Bara Jalonen och spelarna vet vad som skett bakom kulisserna, men ett par saker kan vi vara säkra på. För det första hade Jalonen en fungerande spelidé och för det andra lyckades han få spelarna att hålla sig till den. Jalonen trodde på spelarna som litade på sin coach. Dessutom, kanske det viktigaste av allt, ser han människan bakom hockeyskjortan.  

Nu är inte detta den enda ishockeyframgången i år. Juniorlandslaget U-20 vann sitt VM och damlandslaget vann VM-silver. Moraliskt blev det guld då det avgörande målet dömdes bort genom ett mycket kontroversiellt domarbeslut. Allt det här visar på vikten av stora satsningar tidigt.

Parallellerna mellan hockey, livet och kyrkan/församlingen är intressanta. VM-guldet visar tydligt på vad som är viktigt också i livet i övrigt. Vad kan vi lära för livet av ett VM-guld? Vad kan vi lära oss när det gäller att vara församling? Också församlingen är ett lagspel. Alla spelare har sin givna plats. Alla kedjor ska få speltid så att ingen blir utmattad. Att följa coachens spelupplägg är grunden. Alla kan leda med sitt eget exempel och inspirera andra att också göra sitt yttersta.

Allra tydligast framträder i alla fall en sak, nämligen glädjen över att göra det tillsammans. Gemenskapen, tillhörigheten och sammanhållningen är kanske de största orsakerna till framgång, men det är också saker som gör att vi orkar ta motgångar och förluster. Tillsammans är vi starka, när vi sätter laget för jaget.

Text: Jani Edström

Predikan i Betel, 26.5.2019. Jani Edström

Jer. 29:11-14

Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. När ni söker mig skall ni finna mig. Ja, om ni helhjärtat söker efter mig skall jag låta er finna mig, säger Herren. Jag skall vända ert öde och samla in er från alla de folk och alla de platser till vilka jag har fördrivit er, säger Herren. Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från.

Ef. 3:14-21

Jag vill falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn. Måtte han i sin härlighets rikedom ge kraft och styrka åt er inre människa genom sin ande, så att Kristus genom tron kan bo i era hjärtan med kärlek. Stå fasta och var stadigt rotade i honom, så att ni tillsammans med alla de heliga förmår fatta bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek som är väldigare än all kunskap, tills hela Guds fullhet uppfyller er. Han som verkar i oss med sin kraft och förmår göra långt mer än vi kan begära eller tänka, hans är härligheten genom kyrkan och genom Kristus Jesus, i alla släktled i evigheters evighet, amen.

Joh. 16:23-33

Jesus sade till sina lärjungar:
”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern.” Lärjungarna sade: ”Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud.” Jesus svarade: ”Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.”

*****

Dagens tre bibeltexter säger oss något om vad bön är. Den första texten visar oss att bön handlar om trygghet och tillit (Jer. 29). Den andra visar oss att bön är tillbedjan (Ef. 3:14) och den tredje handlar om att bön är en relation, ett pågående samtal, en dialog med Gud.

Bön som tillit, bön om trygghet

Den första texten idag handlar om Guds mål och intentioner för människan: Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren: välgång, inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp. När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er. Gud vill alltid det goda för människorna. Gud vill alltid det goda för dig. Gud är den som tar emot våra böner. Han erbjuder en livslång bönegaranti, ett löfte om att alltid lyssna på våra böner, oberoende om vi ber med ord eller med ordlösa suckar, känslor.

Människor vill känna sig trygga och leva i fred. När vi känner oss osäkra söker vi efter något som kan ge oss trygghet och stabilitet i livet. Bön har i alla tider varit ett sätt att söka trygghet hos något, någon större än oss själva. Föräldrar ber aftonbön med sina barn för att barnet ska kunna somna lugnt och tryggt. Många vuxna berättar om tryggheten de fick uppleva i den trygga barnabönen, Gud som haver eller andra böner.

Idag ber många trots att de inte uppfattar sig religiösa eller ens tror på en gud. Vad kommer först Gud eller bön? Många har kanske lärt sig att människan tolkade naturfenomen som uttryck för gudomliga krafter och försökte blidka gudarna med offer och böner. För den moderna sekulariserade människan verkar bönen tycks vara mera grundläggande är tron på Gud. När vi inte kan kontrollera det som sker vänder vi oss till något utanför oss själva som kan ge oss trygghet. Ibland kan en bön ut i det okända bli till hjälp och tröst. 

”Även om jag inte är religiös ber jag varje kväll för att brexit inte blir verklighet för britterna”, konstaterade riksdagsman Pertti Salolainen i Hbl, 14.3.2019. Denna typ av ”bön utan gudstro” verkar bli allt vanligare idag. Den illustrerar människans existentiella situation, vår upplevelse att inte själva kunna kontrollera det som sker. På samma gång visar det på en sorts hoppfullhet, att det kanske finns en lösning, som visserligen står utanför vår kontroll, men som vi kan önska, hoppas på, be för. Salolainen, med sin sekulära bön, gör det som många av oss troende glömmer – att be för, istället för att förargas, eller i värsta fall ge upp.

Bön som tillbedjan och tacksamhet

(Tack till fader Mikael Sundkvists som skrivit om Johannes av Sinais tankar om bön)

Den andra texten handlar om tillbedjan. Tillbedjan handlar om att vi vänder blicken från oss själva mot Gud. Paulus utbrister: ”Jag vill falla på knä för Fadern, efter vilken allt vad fader heter i himlen och på jorden har sitt namn.” Tillbedjan handlar om ödmjukhet. Jag inser att Gud är Gud och att jag inte är Gud. Men mitt liv, min existens har sin grund i Gud. Allt är en gåva. Nära tillbedjan ligger tacksamheten. Allt som finns till, finns till utan mig, utan min förtjänst. Jag är bara mottagare och förvaltare. Jag får ta emot livets gåva och möjligheter ur Guds hand.

Bönen är porten till den parallella dimension av varje troendes verklighet, det som vi brukar kalla att leva det fördolda livet med Kristus. När vi lever detta liv kan får vi frimodigt be för allt. Att be är att vara med och skapa Guds rike där allt är möjligt, menar fader Mikael, och lyfter fram en munk från 600-talet, Johannes av Sinai som ger rådet att bönen skall bestå av tre delar, tacksamheten, ångern, och slutligen att be om något.

Vi börjar ofta med att be om något. Gud, hjälp mig att… gör så att… och om vi sedan för bönesvar, om det gick som vi önskade, tackar vi Gud för det. Men enligt Johannes bör alltså ordningen vara den omvända. Det som många av oss börjar med, det vi kanske anser vara själva idén med att be, det placerar han till sist: Tacka, ångra dig, och, om du ännu har något ärende, nämn dina behov – så verkar Johannes förstå det.

Räknar Johannes då inte med att det finns något att tacka för? Alldeles säkert gör han det. Men för Johannes och många andra kristna förebilder är bönesvaret inte det viktigaste. I den nattvardsbön som bes i den östliga, ortodoxa kyrkan, uttrycks tacksamhet för skapelsen och tacksamhet för det nya livet i Kristus, för att vi inte bara blivit skänkta livet på jorden utan också himmelriket.

”Du förde oss fram ur intet så att vi finns till, du reste oss upp när vi fallit och upphörde inte att göra allt förrän du fört oss upp till himlen och skänkt oss det rike som skall komma. För allt detta tackar vi dig och din enfödde Son och din Helige Ande – för allt vi vet och allt vi inte vet, för både uppenbara och fördolda välgärningar du har bevisat oss.”

Om vi vill följa Johannes råd om bönens rätta ordning bör vi säkert öva oss i att tacka. Öva oss att i denna flyktiga tillvaro upptäcka en djupare och oföränderlig grund som är Gud; öva oss att i den tid som flyr urskilja den befrielse av tid och rum som kyrkan bekänner genom sin bekännelse av Guds människoblivande, av att han blev tid och rum.

Kyrkans tacksamhet står på en stadigare grund än livets ombytlighet. Svårast är kanske att vara tacksam när livet drabbar oss med sjukdom, död, motgångar och nöd, eller när vi ser andra ha framgång och vi själva misslyckas. Men vi kan öva oss i tacksamhet. Vi kan tacka Gud för andras framgångar, då denna övning i tacksamhet driver ut avunden i oss och gör vår kärlek mera äkta.

Inte alldeles enkla råd. Men de visar på tacksamhetens betydelse, dess omvandlande kraft, och hur vi kan tillägna sig den uppmaning Paulus ger i Första Thessalonikerbrevet: ”be ständigt och tacka hela tiden Gud.”

Bön som en pågående relation, samtal.

Jesus säger i dagens evangelietext ”Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig. Det verkar här som om Jesus ger oss tillåtelse att börja med den begärande bönen som Johannes placerar sist. Kanske för att Jesus vet att bönen om något kommer lättast till oss, kanske för att visa att Gud vill oss väl, att Gud vill ge oss glädje, en fullkomligt glädje. Parallellerna till texten i Jeremia är tydliga. Gud vill ge människan välgång, framtid och hopp.

Men är det inte riskabelt att Jesus säger vad ni än ber Fadern om i mitt namn, det ska jag ge er. Låter som om vi har obegränsade möjligheter, att vi har ”hit the jackpot”. Och så har det ibland tolkats. Tryck på böneknappen så ramlar det ut en massa bönesvar, ofta i materiell form. Och i förlängningen blir då framgång, rikedom och hälsa tecken på att Gud är med dig, att du gör något rätt.

Men som i allt handlar det också här om balans. Jesus vill med sina ord uppmuntra lärjungarna till att se Guds möjlighet. Hittills har ni inte bett om något. Tänk om ni skulle vända blicken från misströstan, självupptagenhet, oro för framtiden. Tänk om ni nu skulle börja be med glädje och förtrösta och se vad som händer. Så att er glädje ska bli fullkomlig.  

Men bön är inte magi, ”gör så här så går det så där”. När Jesus lovar bönesvar är det inte något vi kan utnyttja och vända mot honom: Jesus, du sa ju att… varför händer ingenting. Jesus är ingen böneautomat. Jesus är vår Frälsare, vår mästare och vän, men Jesus är också Guds son, den som har all makt i himmel och på jord, den för vilken alla knän ska böjas, den som ska komma i härlighet, den som en dag ska komma tillbaka för att etablera Guds rike på jorden.

Gud är den som hör våra böner. Alltid. Överallt. Villkorslöst. I den stora Bönboken Psaltaren inleds ofta bönerna med att bedjaren/psalmförfattaren utgjuter sitt hjärta inför Gud. ”Jag är betryckt och behöver din hjälp, Gud”, kan man sammanfatta många böner i Psaltaren. ”Det är viktigt att ge utlopp för sina känslor”, konstaterade en ung man när vi samtalade om bön. I bönen får vi göra just detta, utgjuta våra känslor.

Psalmisten, som psalmförfattarna kallas, är inte beroende av bönesvar, men han vill ha bekräftelse på att Gud lyssnar, bryr sig om, ger trygghet, och en gång kommer att skipa rättvisa. Psaltarens böner avslutas ofta med just denna förtröstan om att Gud kommer att gripa in. Och detta innan bedjaren fått svar på sin bön. Bönesvaret består i att bedjaren har fått en inre trygghet, en förvissning om Guds trofasthet.

Det största bönesvaret är inte ett tecken på att bönen ”fungerar”, eller på att Gud råkar vara extra generös och god just den dagen, eller att på vi är ”goda bedjare” och ber ”rätt”. Bönesvar handlar om något helt annat, om vår livstolkning som troende. Det som jag uppfattar som bönesvar kan en annan se som en tillfällighet. Om jag ber om Guds beskydd inför en resa och kommer helskinnad fram, tackar jag Gud (om jag kommer ihåg). Om lägerdeltagare ber om vackert väder och solen skiner, får de också tacka Gud och glädjas över det, trots att också meteorologen förutspått solsken.

Att tro på Jesus kan verka rätt märkligt. Om vi får bönesvar får vi tacka Gud. Om vi inte får bönesvar som vi tänkt, får vi ändå tacka Gud. Bön och tacksamhet är inte knutna till konjunkturer och bönesvar, utan till Guds nåd och kärlek.

Tre unga män utmanade en gång en kung med att inte tillbe kungens heliga stoder. Kungen hotade bränna upp dem i en het ugn om de inte böjde sina knän och tillbad. Männen svarade: Vår Gud kan rädda oss från eldens lågor, men om han inte gör det, kommer vi ändå inte att tillbe dina falska gudar. Vår tro är inte beroende av hur det går för oss, utan på vem vi tror på. Vi litar och tro, men om inte så litar vi och tror i alla fall. Ibland blir bön en trotsig tillit under svåra omständigheter.

Som kristna har vi förmånen att både be och tro. Vi uppmanas att be ständigt och jämnt. Vi kan använda egna ord, andras ord. Vi kan be i tystnaden, i bullret, i musiken, i rörelsen. Inget hindrar oss från att be. Varje dag får vi befinna oss i bönens ”flow”. Herrens bön, Jesusbönen eller sinnesrobönen kan bli våra dagliga följeslagare. Ibland orkar vi bara med miniböner som ”Herre Jesus hjälp”. Ibland hinner vi bara med ”Tack Gud”. Men redan dessa böner öppnar upp våra sinnen mot Gud. Så att vår glädje får bli fullkomlig.

Amen.

”Skillnaden mellan er och mig är att ni använder Bibeln för att förstå vad kärlek innebär, medan jag använder kärleken för att förstå Bibelns budskap.” Orden (i min översättning) är ett citat från en skämtteckning där Jesus står vänd mot sina lärjungar som var och en håller i en stor Bibel. Teckningen är tydligen en kommentar på olika sätt att använda Bibeln.

Jag postade teckningen på min fb-sida och fick värdefulla svar och kommentarer. Rätt snart var vi inne på relationen mellan kärlek och sanning. Hur hör de ihop?

För mig är relationen mellan sanning och kärlek är otroligt fascinerande. De existerar hela tiden i växelverkan, hos Gud, i Bibeln. Bägge är bärande teman hos Paulus och behandlas också i påve Benedikt XVI:s bok Kärlek i sanning (2009). Ingendera lyckas gå till botten med saken, trots goda försök.

Jag har märkt att en del av oss gärna betonar sanningen först och kärleken sedan. Utan sanning blir kärlek bara flum, liksom. Sanningens uppgift verkar vara att ge stadga åt kärleken, som om kärleken inte skulle kunna stå på egna ben. Andra människor ser kärleken som den övergripande principen, i vilken sanningen är redan är närvarande, innesluten.

Hur vi uppfattar relationen mellan sanning och kärlek sker inte alltid medvetet, utan kommer fram i hur vi reagerar på olika saker, behandlar varandra eller bedömer andra. Säkert har det också att göra med vilken sorts undervisning vi tagit del av.

Betonandet av sanningen kan bli kärlekslöst, det har många upplevt och vänt troende, tron och kanske Gud ryggen. Min fråga är om betonandet av kärleken, Guds oändliga, kan skymma sanningen? Vad är risken?

Kan man säga att sanning och kärlek är evigt förbundna, att de hålls ihop av att Gud är kärlek och att Jesus är sanningen? Kan man säga att kärlek är sanning? Att kärleken gör oss sanna?

Text: Jani Edström

En orsak till att vi läser bibeltexter i gudstjänsten är för att påminna oss om att vi är en del av Guds stora berättelse. Vi är delar av en symfoni, en oavslutad symfoni. Kyrkans och församlingens uppgift är att vara med och komponera, formulera slutet av den sista satsen av symfonin.

Det är den del som inleds när församlingen blir till och får uppdraget att gå ut i hela världen och vittna om den uppståndne Frälsaren Jesus Kristus. Gud kallar oss att vara uppståndelsens folk, ett annorlunda folk, med rötter i den berättelse som inleds när Gud i kärlek skapar människan till sin likhet och avbild med ansvar för den underbara skapelsen.

Text: Jani Edström

Tankar inför fjärde söndagen efter påsk som handlar om en kristens dubbla medborgarskap.

Jesus är gränslös. Efter sin uppståndelse rör sig Jesus obehindrat genom tid och rum. Hans uppståndelsekropp känner inga gränser. Himmel och jord förenas i Jesus. I honom finns båda dimensionerna, han är och han ska komma. Jesus övervinner döden, synden och ondskan när Gud uppväcker honom från de döda. Jesus introducerar och ger oss en försmak av Guds rike genom sitt liv, sina ord och handlingar. Idag inbjuder han oss att följa honom in i den värld (skapelsen) Gud har skapat att för lovsjunga honom. Han kallar oss också ut i den värld (samhällen, länder) som kämpar med orättvisor, krig och konflikter. Genom Jesus har himlen landat på jorden, så en dag nya himlar och en ny jord ska bli verklighet. Genom Jesus får vi leva samtidigt både i himlen och på jorden. Ledda av den heliga Anden får vi leva som medborgare i det himmelska riket redan här i världen.

Text: Jani Edström

Hemlängtan – nostalgi, utopi eller något helt annat?

Hemlängtan. Känn på ordet. Eller egentligen orden. Hem och Längtan. Föreställ dig då att du är hemma. I ditt kök eller vardagsrum eller sovrum. Längtar du hem? Tja. Du är redan hemma. Varför skulle du då längta hem? Möjligen längtar du efter att hemmet skulle få sig ett ansiktslyft. Kanske vill du få kökstaket målat, eller sovrumsväggarna tapetserade. Eller nu inredning i vardagsrummet. Men hem längtar du inte till om du redan är hemma. Eller?

Vilka människor är det som längtar hem? Och vad är det som driver deras hemlängtan?

Den som är på resa brukar förr eller senare få hemlängtan. Tidigare, när jag reste rätt mycket utomlands inom ramen för mitt jobb på Ekumeniska Rådet fick jag den värsta hemlängtan strax innan jag skulle åka iväg. Särskilt om det var tidigt på morgonen och resten av familjen sov när jag åkte.

Borta bra, men hemma bäst, säger en del. Men det beror förstås på hur man har det där hemma.

Den som bor utomlands brukar också få hemlängtan. Men när man bott några år i ett annat land börjar man så småningom kanske kalla det landet sitt hemland också. Många känner sig hemma i flera länder och kulturer numera. De har ett hem att längta till oberoende i vilket land de befinner sig. 

Är man hemlös, utan fast bostad, längtar man hem. Eller snarare, man längtar efter ett hem, ett eget hem, någonstans att bo, en plats man kallar sin, där man lägger sig för natten, vaknar på morgonen, äter sin frukost, dit man bjuder sina vänner, där man irriterar sig över att det behöver städas igen och gläds över att vara.

I fjol fanns det 7 112 hemlösa i Finland. Av dessa lever 6 615 ensamma och 497 i familj. Över hälften av Finlands hemlösa bor i Helsingfors. 84 procent av alla hemlösa i Finland lever inte på gatan. Eller åtminstone inte hela tiden. Istället bor de tillfälligt hos bekanta eller släktingar. Många unga upplever inte att de är hemlösa. De tänker att de bor tillfälligt hos vänner. Men i verkligheten är de hemlösa. Många tror att vi inte har hemlösa för att de inte syns på gatan.

Är man hemlös längtar man inte hem, då längtar man efter ett hem.

Men dagens tematik Gud folks hemlängtan handlar inte i första hand om ett folk som saknar hem. En kristen är inte hemlös. Men var är då vårt hem? Var är vi hemma? Var har församlingen sin tillhörighet?

Jag tror att många av oss har uppenbara problem med dagens tema Gud folks hemlängtan. Vi är inte hemlösa. Vi har ett hem. Vi bor här, vi har det tryggt och gott här. Vad är det då vi ska längta till?

Vid första anblicken finns det två saker som vi kristna längtar efter. Det ena är en sorts nostalgisk längtan efter något fantastiskt, underbart som gått förlorat. Det andra är längtan efter något som ännu inte kommit, en harmonisk, tidlös, tyngdlös tillvara där allt är bra, en sorts utopi.

Nostalgi kommer från grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande och betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.

En utopi är ett tänkt idealsamhälle. Utopin ligger nära uppfattningen om paradiset, en idealiserad plats vars existens är positiv, harmonisk och tidlös och där bara fred, välstånd och lycka finns.

Det är mycket i den kristna tron och förkunnelsen som har gjort att vi lärt oss att nöja oss med nostalgi och utopi.

Nostalgin för oss till det förlorade paradiset, till Guds ursprungliga dröm om tillvaron som slogs i kras när synd, död och ondska kom in i världen. Allt var gott, konstaterar Gud efter att han skapat, ordnat och frambragt ett myller av liv. Växter, djur, fåglarna på himlen, fiskarna i vattnet, människorna. Och trädgården, platsen för det otvungna mötet mellan människan och Gud. 

Utopin igen för tankarna till ”landet bortom”. Det är det vi vanligen kallar himlen, en föreställning om ett kommande paradis som i mångas föreställningsvärld saknar form och substans eftersom det handlar om vad ”inget öga har sett eller inget öra har hört”. För andra igen har det väldigt mycket form och substans, när bilderna tolkats mer eller mindre bokstavligt. Tänk på Uppenbarelsebokens rika bildspråk för det ofattbara. Uttryck som vi möter i psalmer och sånger. Gator av guld, den stora vita skaran, evig lovsång inför Lammets tron, harpoklangen. En stad som kommer ner från himlen. En tillvaro i Guds gemenskap. En plats i ”Abrahams sköte”.

Men är det här allt kristen tro har att erbjuda, längtan efter ett mytomspunnet paradis med livets träd, goda frukter, talande djur, en Gud som varje kväll går en rond i trädgården för att glädjas över allt han skapat. Människor som njuter av livets goda.

Eller längtan till ett överjordiskt paradis, ett ”hemland där sol ej dalar”, där trädgården bytts ut till ”en stad ovan molnen”, en stad med gator av guld, läkande träd och livgivande vattenströmmar.

Med de här båda perspektiven låter det som vår kristna tro bjuder på väldigt mycket verklighetsflykt. Antingen till det förgångna eller till framtiden. Vad hände med här och nu?

Vad hände med Jesu förkunnelse om Guds rike? En tid, en plats, ett nu där Guds vilja sker, där Guds ursprungliga vision för världen och mänskligheten tar form. Där Guds fred, rättvisa, kärlek och omsorg blir påtagliga. Inte i en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat paradis. Inte heller i utopisk, ouppnåelig, framtidsdröm. Utan något som blir till här och nu genom Jesus Kristus.

Ord är verkliga och ibland litet vilseledande. När Jesus talar om himmelriket tror vi lätt att han talar om en tillvaro som inte finns på jorden. Men för Jesus och evangelisterna är Guds rike och himmelriket eller himlens rike samma sak. Istället för att uttala Guds namn, vilket var och är förbjudet för en rättrogen jude, sa man ”himlen”. Som i engelskans uttryck som Heaven knows eller Thank Heaven.  

Ett annat uttryck som gjort många kristna världsfrånvända är uttrycket: Att leva i världen, men inte av världen. Så klart vi lever här i världen, här på jorden, men vi ska inte vara rotade i tankar och värderingar som inte ingår i Guds plan. Jesus ber ju att Guds vilja ska ske ”på jorden som i himlen”. 

Men tillbaka till hemmet. Guds folks hemlängtan är inte att längta tillbaka till det som en gång har varit. Inte heller handlar Guds folks hemlängtan i första hand längta sig bort från jorden till en tillvaro ”ovan där”. Det vi däremot kan se utifrån Bibelns texter, är att det kommer att finnas vissa likheter mellan trädgårdens paradis och Guds stad som kommer ned från himlen. Men det får vi ta en annan gång.

Guds folks hemlängtan handlar inte främst om att finna sitt hem i en speciell plats eller tid. Guds folks hemlängtan handlar främst om att finna sitt hem hos Gud. Gud som uppenbarat sig genom sin Son Jesus Kristus.

Vad är ett hem? Hem är motsats till ”borta”. Hem är igenkännande i motsats till främlingskap. Hem är trygghet. Hem är identitet. Hem är att få vara sig själv. Hem är att vara älskad. Hem är att bli sedd och hörd. Hem är frihet och ansvar. Hem innebär gästfrihet, ett hem till vilket man kan bjuda vänner och bekanta.  

Hem är frihet – i motsats till fångenskap. När Israels barn levde i fångenskap och flyktingskap uppmanades de att göra sig hemmastadda där, att planera, plantera, bygga och bo. I ett främmande land? hur kunde det gå till? För att Gud genom profeten uppmanade dem till det. Gud var deras hem, när de var på flykt och inte hade platsen, landet, som sitt hem. Det var också i fångenskapen som folket samlade berättelserna om sitt hem, om sin historia, om sin identitet, om sin relation till sin Gud. Berättelser som finns i det vi kallar Bibelns gamla testamente.

Hur vad det med Jesus? Var kände han sig hemma? Människosonen har ingen plats att vila sitt huvud, sa Jesus ibland om sig själv. Ändå var Jesus inte hemlös. Han fick bo hos gästfria människor, vänner och bekanta. Han hade sitt hem bland människorna, de svaga, sjuka, utslagna. Dessa är min familj berättade han för sin mor och sina syskon som en gång kom för att hämta hem honom.

Kanske finns det någon som undrar: När ska han säga något om himlen, det eviga livet, vad som händer efter döden? Ok det kommer här. Och här tar jag gärna hjälp av biskop emeritus Erik Vikström som formulerar tankar kring detta i en kolumn i Kyrkpressen för en dryg vecka sedan.

Vem skulle vilja längta till en steril ”himmel”, en uppsamlingsplats och ändstation som mynnar ut i en tidlös, tråkig och skrämmande ”evighet”? undrar biskop Erik, jag och många andra. Annat är det med det ”paradis” där Jesus lovade möta rövaren på korset. ”Denna räddande hamn är ingen ändstation utan bara en rastplats hos Gud på vägen mot vår kroppsliga uppståndelse och skapelsens befrielse och förvandling”, konstaterar Vikström.

Det som många av oss trott är slutmålet är egentligen bara en etapp på vägen hem. Undra på att det uppstått begreppsförvirring bland många kristna.

Istället, menar biskop Erik, borde vi med Bibelns språk tala om: (citat) ”denna tidsålder” med den nuvarande himlen och den nuvarande jorden, samt om den ”kommande tidsåldern” med nya himlar och en jord där rättfärdighet bor. Gränsen utgörs av Jesu återkomst vid denna tidsålders slut. Och redan nu flyter den kommande tidsålderns krafter in i vår tro och vår längtan” (citat slut).

En ny jord där rättfärdighet bor. Guds rike, himmelriket. Det rike som Jesus förkunnar, lever och dör för. Och som hans uppståndelse bekräftar att en gång ska bli verklighet. Allt som Jesus säger och gör pekar framåt mot rättfärdighetens rike. Men inte bara en gång i framtiden. Också redan här och nu. Därför kallar han lärjungar, därför bildas en församling, därför bygger han sin kyrka. Som ett tecken för världen, att Guds rike redan är här. Och vi kallas att fortsätta det som Jesus började, att bereda jordmånen, att skapa gudomliga avtryck i vår egen tid, låta Guds fred och rättvisa tar plats i våra liv. På jorden så som i himlen.

Guds folks hemlängtan är inte nostalgi, inte heller är det utopi. Istället är det att i Jesu efterföljd, tjäna honom och våra medmänniskor och med glädje och framtidstro se framåt, hoppfullt, mot den dag då Guds rike kommer i alla sin härlighet. 

Hem, det är där jag lägger mig ner för att vila. Där Gud är, där är mitt hem. För jag vill, sager Jesus, att där jag är, där ska ni också vara. Gud är vårt hem. Gud är överallt. Mitt hem är här.

Text: Jani Edström. Predikan i Betelkyrkan, 12.5.2019

Första läsningen

Hes. 34:11-16

Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser dit de skingrades den dag då moln och töcken rådde. Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land. På Israels berg, i dess dalar och bebodda trakter skall jag valla dem. På ett gott bete skall jag driva dem i vall. Deras ängar skall vara på Israels höga berg. Där skall de få komma till ro på härliga ängar. Saftigt bete skall de finna på Israels berg. Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Andra läsningen

1 Petr. 2:21-25

Också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår. Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.

Evangelium

Joh. 10:11-16

Jesus säger: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.”

Jesus – den gode herden

En av de tidigaste bilderna jag har av Jesus från Nasaret, som kyrkan bekänner som Gud och Frälsare, är bilden av herden. Kanske var det genom någon bibelberättelse om den gode herden jag hörde som barn. Kanske var det hemma eller i söndagsskolan. Jag minns i alla fall att vi ibland kunde få en söndagsskoltidning som hette Den gode herden. Jag minns också att namnet Den gode herden inte kändes särskilt coolt eller tilltalande. Det lät litet mesigt, litet gammaldags. Men det var innan jag hade träffat på några får.

Min bror Beni gjorde civiltjänst på Östensö skolhem. Där fick han ta hand om fåren. Jag hälsade på ibland och såg hur fåren betedde sig. Jag fick mata dem, känna på deras feta, litet raspiga ull. Höra hur de kommunicerade med varandra. Lägga märke till deras för mig helt ologiska flockbeteende, deras envishet och skygghet för främlingar. Smarta var dom också på sitt sätt. Litet som i filmerna om fåret Shaun, Shaun the Sheep. Där får vi ett omvänt perspektiv, för där är det herden eller bonden som framställs som dum och korkad, som inte har en aning vad som händer i fårens värld. Skön tankeväckande underhållning för den som vill. Som illustration till dagens texter.

När Jesus kallar sig för den gode herden är det många saker som händer på en gång. Han anknyter till en företeelse, en näring, som alla kände till och var beroende av. Får fanns litet överallt. De betade ofta fritt, i större eller mindre flockar, på kullar och ängar nära städer och byar. Av fåren tog man ull och kött för sina egna behov. Får, felfria får, offrades dagligen i templet och togs sedan bland annat till mat för prästerna och deras familjer.

Men fåren kunde man inte lämna vind för våg. De kunde gå vilse eller bli byte för rovdjur eller tjuvar. Därför behövde de herdar, fårvaktare. Herdarna hörde inte till de populäraste i samhället. De sov ju utomhus, luktade värre än scouter efter två veckor ute i det fria och hade rykte om sig att vara oärliga och opålitliga. Så när Jesus kallar sig den gode herden bryter han – igen en gång – mot den traditionella, nedvärderande, synen på en grupp människor. Jesus rehabiliterar herdens rykte. Också herden är värd sin lön och har en familj att försörja. Också en herde kan vara pålitlig och god. Evangelisten Lukas visar att herdar till och med kan vara pålitliga vittnen till världsomvälvande händelser, som den på julnatten när Frälsaren föds. Herdarna är vittnen, herdarna ger förstahandsinformation, just den information som dagens mediekritiker efterlyser. Innan webbtrollen tar över och skapar fake news.

Jesus presenterar sig som den gode herden åt två olika håll. Jesus är ansvarstagande och ärlig i förhållande till fårens ägare. Herden räknar in fåren varje kväll, rapporterar till ägaren om något särskilt har hänt, om det fötts lamm, om något får skadat sig eller gått vilse. Men han är också full av omsorg och ansvar för fåren. Han erbjuder dem mat och trygghet och en plats att vila på. ”Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten…din käpp och stav gör mig trygg.” (Ps 23).

Texten säger – kanske utan att mena det från början – också något om människan och djurhållningen, människans relation till skapelsen och det skapade, människan och ett ansvarsfullt förvaltarskap. Får – och alla andra djur för den delen – är inte ting som man kan behandla hur som helst, de är levande, kännande, sociala varelser. Kanske var det inte djurhållning som evangelisten Johannes hade som främsta orsak för att ta med den här berättelsen i sitt evangelium. Men i ljuset av hur människan i dag exploaterar djur, hur vi fjärmat oss från djuren och hur djur ofta inte ses som levande, kännande varelser, utan som främst verkar finnas till för människornas grillfester, så får texten en ny dimension.

Den gode herdens personliga engagemang i fåren, i form av ansvar och omsorg, står i bjärt kontrast till de herdar som inte bryr sig, som exploaterar och stjäl och som flyr när fara hotar. Vill man utgående från texten göra en jämförelse till olika typer av djurhushållning, från ekologiska småbruk till industriella avrättningsanstalter, är det fritt fram.

Men så är texten också en liknelse. Jesus är liksom en herde, människorna är liksom får, som bortsprungna får säger Petrus i en av dagens texter. Får som nu vänt åter till sin herde och vårdare. Får som hittat hem igen. På grund av Jesus, vägvisare, herden. Jag är porten till fårahuset. Jag är grinden in till fåren, säger Jesus. Den som går in genom mig ska bli räddad (Joh. 10).

Får är svårflirtade, de går inte att tvinga till lydnad. Hela Bibeln, särskilt profetlitteraturen, är fyllda med berättelser om hur en frustrerad, älskande Gud febrilt försöker få sina får, människorna, att förstå hur älskade de är och hur gott det skulle göra dem om de skulle förstå det. Istället strövar fåren iväg för att hitta ännu grönare gräs på andra sidan, eller så springer de mot bättre vetande bort från den kallande, lockande rösten, vilse i vildmarken.  

Jesus talar om en återupprättad relation mellan herde och får, ett igenkännande, en vänskap, kärlek, respekt och lydnad. Hans lyssnare smålog. De visste ju precis vad han talade om. För de visste hur får beter sig, ibland handlar de envist mot bättre vetande. Ibland vägrar fåren stint att lyda. Men folket kände också till berättelserna om profeterna, de goda herdarna, som under många generationer kallade folket tillbaka till Gud. Tillbaka från de onda herdarna, kungar och härskare som sålde sig och Guds ideal till förmån för ett liv i lyx och överflöd. Vilket till sist resulterade i ett delat, försvagat land, till fångenskap och slaveri. Men Guds längtan efter kärlek och gemenskap med sitt tog aldrig slut. Kärleken, liksom vattnet, hittar alltid nya vägar.  

Det var alltså inte bara fåren, folket, som envist gick vilse gång på gång. De hade också dåliga herdar, dåliga ledare. Jesus som den gode herden är också en berättelse om gott ledarskap. Numera duggar kurser i ledarskap tätt på företagssidorna. Olika ledarskapsmodeller presenteras som ultimata framgångsrecept för allt från upstartföretag till gamla sävliga etablerade koncerner. Dåligt ledarskap har fått ta på sig skulden från allt från Nokias fall till urholkandet av den amerikanska demokratin. Att folk lär välja de ledare de är förtjänta av tröstar föga när katastrofen är ett faktum.

Jesus framställer sitt ledarskap i motsats till det vi i Finland brukar kalla ”management by perkele”, ett djävulskt ledarskap. Den typen av chefskap handlar om makt och missbruk av makt, om utskällning i stället för utvärdering, om osynliggörande istället för beaktande, om nedtryckande istället för upplyftande, om chefens sanningar istället för de anställdas potential och berättelser.

Jesu ledarskap – management by God – handlar om att se, höra och iaktta, så att var och en kan komma till sin rätt och bli tagen på allvar. Jesus ledarskap handlar om att bygga upp en ömsesidig relation, inte att låta alla försöka klara sig på egen hand, i någon sorts postsocialdarwinistisk anda. Jesus ledarskap handlar om kommunikation och lyhördhet. Han lockar istället för att tvinga, han använder käpp och stav som vapen mot faror och vilda djur, inte mot fåren. Han söker upp dem som gått vilse, istället för att tänka ”skyll dig själv, tack för att du använde dig av din valfrihet”. Jesus tar hand om de svaga, de vilsna, utan att blunda för de starka. Var och en får den omvårdnad de behöver.

Hesekiel säger i dagens text: Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Och så småningom har vi hamnat in i en reflektion om församlingen. Ett heligt folk, en försonad mångfald, ett enat folk på väg, en gemenskap på väg mot samma mål, följande samma herde. Javisst, men också församlingen som en fårskock av människor med olika viljor, med olika behov och olika läten. Svåra att få ordning på, bångstyriga och oberäkneliga.

Ibland behöver någon bli upphittad igen. Någon som gått vilse i sin egen sorg eller bitterhet. Någon som inte på länge har blivit sedd och hörd. Vilse i sökandet efter sig själv eller efter ett grönare gräs. Vilse i tankar och grubblerier. Vilse i relationer, i optimerandet av möjligheter. Eller annars bara så vilsen…

Ibland behöver någon bli omplåstrad efter att skadat sig efter ett fall eller blivit riven av vargar, människor utan nåd, ett arbetsliv eller ett samhälle utan förbarmande. Och ibland när vi är mätta och trygga behöver vi bara få lyssna på herdens röst, som gläder, tröstar och ger hopp.

Då kanske orden når oss om en herde och en hjord. Då kanske vi lystrar till och känner igen herdens röst. Den röst som vi alltid burit inom oss som ett eko av Guds kallelse, herdens lockrop. Jag är din herde, ingenting skall fattas dig. Jag för dig i vall på gröna ängar, jag låter dig vila vid lugna vatten. Jag ger dig ny kraft, jag leder dig på rätta vägar, mitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal behöver du frukta något ont, ty jag är med dig, min käpp och min stav gör dig trygg.

Jag är din herde, ingenting ska fattas dig.

Amen.

Text: Jani Edström. Predikan 5.5.2019.