Försoning

F

Försoning är ett centralt tema i den kristna tron, och ett genomgående tema i Bibeln och kyrkans historia. Litet märkligt då att kyrkorna inte har enats kring någon enhetlig systematiserad försoningslära. Det kunde man kanske ha förväntat sig när kyrkan bemödat sig om att utforma en trosbekännelse som läses varje söndag världen över. Med försoningen är det annorlunda, här finns det ingen för alla tider formulerad och bindande försoningslära. Med det sagt ska vi ändå konstatera att de olika betoningar och tyngdpunkter om försoningen som möter oss i Bibeln också finns hos dagens kyrka, i lära och förkunnelse.

I Gamla testamentet, 3 Mos. 16, berättas om hur Israels barn skulle offra en bock till försoning för folkets synder medan en annan bock sändes ut i ödemarken med folkets synd efter att prästen lagt båda händerna på bockens huvud och över den bekänt israeliternas alla skulder och brott. Det är härifrån vi har fått ordet syndabock. Inom judendomen firas fortfarande den stora försoningsdagen, Yom Kippur, varje år som en påminnelse om detta.

Också i Nya testamentet möter vi återkommande försoningstemat. Evangeliernas berättelser visar hur allt som skett tidigare leder fram till den punkt i historien där Guds försoning blir verklighet. Det sker genom Jesus Kristus dör på korset och uppstår från de döda. De nytestamentliga breven belyser detta på olika sätt ur olika synvinklar. Jesu Kristi försoningsdöd är en engångshändelse som inte behöver upprepas och som gäller hela mänskligheten för all framtid. Kristus har genom sin död övervunnit djävulen, synden och döden. Kristus har tagit sin synd på sig för människans skull. Kristi död är ett uttryck för Guds oändliga kärlek till människan. Kristus är den som tagit straffet på sig för mänsklighetens skull.

Vi hittar ingen klar och tydligt formulerad försoningslära i Bibeln. Däremot visar Bibeln på försoningens sammanhang eller narrativ. Försoningen är en del av Guds plan för mänskligheten som missat målet, som använt sin fria vilja att gå sin egen väg, som gjort uppror mot Gud och det goda. Allvaret i detta understryks av att Gud i sin kärlek sänder sin ende Son för att rädda världen. 

Inte heller hos kyrkofäderna finns någon utpräglad, entydig lära om försoningen. Olika betoningar och tyngdpunkter lever sida vid sida. Det mest framträdande perspektivet är i alla fall den så kallade klassiska synen på försoningen som lyfter fram att Kristus har besegrat ondska och död. Den klassiska försoningsläran brukar också kallas Christus Victor (Kristus Segraren).

Först på 1000-talet utformade Anselm av Canterbury den objektiva eller juridiska försoningsläran som kommit att dominera i den västliga kyrkan. Enligt Anselm kräver Guds rättfärdighet att den som syndar får ett straff. När människorna inte klarar av att uppfylla Guds krav på rättfärdighet, förtjänar de att straffas, men eftersom Gud också älskar människorna vill han inte utdöma straff. Här uppstår alltså en konflikt mellan Guds kompromisslösa rättfärdighet och oändliga kärlek. Lösningen blir då att Gud blir människa genom Jesus Kristus och tar på sig straffet. Här ses tydligt den juridiska straffsymboliken. Uttrycket objektiv försoningslära kommer av att Gud är försoningens objekt, vilket innebär att det är Guds vrede som ska försonas.

Den subjektiva försoningsläran formulerades på 1100-talet av Pierre Abélard. Nu är inte Gud objekt i försoningen, utan subjekt, den som handlar och ser till att försoning blir möjlig. Gud blir inte människa för att ta på sig ett straff i första hand, utan för att bevisa sin oändliga kärlek till människorna. Det som hindrar människan att närma sig Gud är inte att Gud är arg och vill straffa människorna, utan deras egen ovilja att omvända sig.

Idag är den objektiva eller juridiska försoningsläran fortfarande vanligast i kyrkorna i väst, medan östkyrkorna har en mera klassisk försoningslära vilket hörs i de ortodoxas påskhälsning: Kristus är uppstånden från de döda, med döden besegrade han döden och åt dem som vilar i gravarna gav han liv! Kyrkorna har som sagt aldrig fattat något gemensamt beslut om försoningsläran, vilket kan tyckas märkligt med tanke på hur central försoningstanken är i den kristna tron. I Sverige omfattade kyrkoledaren P.P. Waldenström den subjektiva försoningsläran vilket ledde till en splittring med Svenska kyrkan och att Svenska Missionsförbundet bildades. Idag är det enligt uppgift många präster i Svenska kyrkan som lutar mera åt den subjektiva försoningsläran.

N.T Wright, en av de ledande nytestamentliga forskarna i modern tid menar att en ensidig och renodlad betoning av ett perspektiv i försoningen kan leda fel. Under ett samtal med andra professorer blev han uppmärksamgjord på att många studenter som formats av den juridiska försoningsläran kämpar med sin tro när de uppfattar Johannes 3:16 så här: Så hatade Gud världen att han dödade sin ende son, trots att det står Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.

När klimatuppvärmning och nya hotbilder tornar upp sig kan den klassiska försoningsläran med sitt kosmiska perspektiv vara en god utgångspunkt när vi presenterar försoningen. Gud är suverän och håller hela världen i sin hand. För den som blivit utsatt för (sexuella) trakasserier, våld eller mobbning kan den subjektiva försoningsläran fungera bättre än den juridiska som kan uppfattas våldsam och grym. 

Att känna till försoningens många dimensioner kan alltså vara till hjälp i mötet med unga, i missionsarbete och evangelisation. Hur presenterar vi försoningen för människor som söker gemenskap med Gud? Betonar vi Guds oändliga kärlek, Guds vrede över synden, eller Gud som besegrat ondska och död. Var vi lägger betoningen gör oss inte till mer eller mindre kristna, men kan ha betydelse för vår egen gudsrelation och hur vi presenterar evangeliet för andra.

Text: Jani Edström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *