Notre Dame, en av världens viktigaste kyrkor och en del av vårt världsarv har förstörts i en brand. Nyheten om katastrofen nådde oss under Stilla veckans måndag, en tid när kristenheten reflekterar över Jesus Kristi vandring mot korset, döden.
Stilla veckan firas i ljuset av påsken och uppståndelsen. Döden och förgängelsen får inte sista ordet. Från Paris når oss också budskapet om ett trotsigt hopp som övergår allt förstånd:
När Notre Dame stod i lågor samlades folk för att sjunga psalmer.
Påskens mysterium är överväldigande. Påsken går aldrig att greppa helt. Så oerhörd är kraften när det nya livet bryter in. Så stor är glädjen över att döden är besegrad att vår verklighets dimensioner inte räcker till. Det går inte att beskriva. Därför blir uppståndelsens språk ofta bildspråk.
Nya testamentets författare är ständigt upptagna med att försöka beskriva och förstå det oerhörda som hände med Jesus. I detta förståelsearbete bygger de på ”skrifterna”, texter, motiv och föreställningar i den judiska tradition som beskrivs i Gamla testamentet.
Vi tror att Jesus dog och uppstod enligt skrifterna och profeternas vittnesbörd. Också Jesus själv hänvisar till Mose undervisning, profeterna och psalmerna när han efter sin uppståndelse samtalar med två lärjungar på vägen till Emmaus (Luk 24:44-49).
Jag vill här lyfta fram några motiv och uttryck som vi kan begrunda och fördjupa oss i när vi tänker på och mediterar över påskens budskap. Bibelns bildspråk är både kraftfullt, hoppingivande och frigörande. Bibeln målar upp hoppets bilder med ord och berättelser, mera sällan i form av exakta utsagor, eftersom det handlar om saker som ”inget öga har sett eller öra har hört” (1 Kor. 2:9).
Den som inte har ett eget bibellexikon kan till exempel konsultera uppslagsfunktionen på www.bibeln.se. Det bästa sättet är som alltid att gå till Bibeln och upptäcka ”skrifterna” på nytt genom påskens evangelium som handlar om befrielse, seger, glädje och nyskapande.
Jesus övervinner döden. När Jesus dör och uppstår är dödens makt bruten. För människan innebär det att fienden döden inte får sista ordet. Hoppet om uppståndelsen lyser starkare än rädslan för döden. För skapelsen innebär det att förstörelsemakter som krig, exploatering, klimatuppvärmning inte avgår med segern. Kristi uppståndelses kraft skapar ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Pet 2:13).
Jesus är kung. Som ”Davids son” uppfyller Jesus förväntningarna på den Messias som en gång skulle ta plats på tronen efter att kungariket smulats sönder. Som ”Guds son” är Jesus Kristus herre över hela skapelsen som längtar efter sin befrielse. Därför, när de första kristna bekänner Jesus som herre och kung sker det alltid mot bakgrund av de maktanspråk som den romerska kejsaren kom med. Jesus är Herre. Alltså, Caesar är det inte, mammon är det inte, bara Jesus (Fil. 2:9-10).
Jesus är översteprästen. Han är större än prästen Aron som förrättade offer under Israels barns ökenvandring. Kristus är både förrättare och offer. Han jämförs med Melkisedek (rättfärdighetens kung) och liksom Melkisedek är Jesus både kung och präst (Heb. 8:12). På så sätt fullkomnar han Guds förbund med Israel med ett evigt förbund med hela mänskligheten.
Jesus är försoningsoffret. Jesus är det yttersta tecknet på Guds kärlek (Joh. 3:16). ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son…” När Jesu blod utgjuts renas tillvaron från synd så att Guds rike kan bryta in. Efter detta äger döden, synden och ondskan inte längre någon slutgiltig makt.
Jesus är det nya templet. Jesus talar om sig själv som templet som ska rivas ner och efter tre dagar byggas upp igen (Joh.2:19). Templet är platsen för Guds närvaro och härlighet, en plats för gudsmöte. Genom Jesus är Guds närvaro och bönen inte begränsade till en speciell tid eller plats. Templet som platsen för gudsmöte har sin förebild i Eden, i tabernaklet i öknen, i Salomos tempel, och sin fortsättning i kyrkan och varje troende, som är den heliga Andens tempel. Nära detta ligger tanken om att Jesus Kristus är Guds härlighet. Guds härlighet som en gång fanns i templet har genom Jesus blivit synlig igen (Joh. 1:4).
Jesus är uppstånden som den förste av de avlidna (1 Kor 15:20). I detta grundar sig kyrkans tro på kroppens uppståndelse. Alla ska vi få nytt liv genom Kristus. Hur detta liv kommer att se ut vet vi inte men ”Gud ger det den gestalt han har bestämt”.
Jesus upprättar ett nytt förbund. Förbundsmotivet möter vi genom hela Gamla testamentet, från Eden, Noa, Abraham, Israels folk till profeternas löften. Profeten Jeremia talar om ett nytt förbund mellan Gud och hans folk. När Jesus samlar sina lärjungar till den sista måltiden blir detta det nya förbundet genom mitt blod till syndernas förlåtelse. Varje gång vi firar nattvard, Herrens måltid, blir vi delaktiga av detta förbund (Luk. 22:20).
Påskens mysterium visar att Gud genom Jesus Kristus, Messias, skapar något nytt. Evangelierna visar på att en ny verklighet, Guds rike, bryter in med Jesus. Hans liv, undervisning, tecken, under, hans kritik av orättvisor och uppmaning till fredlighet visar hur livet i Guds rike tar sig nya uttryck. Endast genom Jesu död och uppståndelse blir detta möjligt.
Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden!
Text: Jani Edström
F
Försoning är ett centralt tema i den kristna tron, och ett genomgående tema i Bibeln och kyrkans historia. Litet märkligt då att kyrkorna inte har enats kring någon enhetlig systematiserad försoningslära. Det kunde man kanske ha förväntat sig när kyrkan bemödat sig om att utforma en trosbekännelse som läses varje söndag världen över. Med försoningen är det annorlunda, här finns det ingen för alla tider formulerad och bindande försoningslära. Med det sagt ska vi ändå konstatera att de olika betoningar och tyngdpunkter om försoningen som möter oss i Bibeln också finns hos dagens kyrka, i lära och förkunnelse.
I Gamla testamentet, 3 Mos. 16, berättas om hur Israels barn skulle offra en bock till försoning för folkets synder medan en annan bock sändes ut i ödemarken med folkets synd efter att prästen lagt båda händerna på bockens huvud och över den bekänt israeliternas alla skulder och brott. Det är härifrån vi har fått ordet syndabock. Inom judendomen firas fortfarande den stora försoningsdagen, Yom Kippur, varje år som en påminnelse om detta.
Också i Nya testamentet möter vi återkommande försoningstemat. Evangeliernas berättelser visar hur allt som skett tidigare leder fram till den punkt i historien där Guds försoning blir verklighet. Det sker genom Jesus Kristus dör på korset och uppstår från de döda. De nytestamentliga breven belyser detta på olika sätt ur olika synvinklar. Jesu Kristi försoningsdöd är en engångshändelse som inte behöver upprepas och som gäller hela mänskligheten för all framtid. Kristus har genom sin död övervunnit djävulen, synden och döden. Kristus har tagit sin synd på sig för människans skull. Kristi död är ett uttryck för Guds oändliga kärlek till människan. Kristus är den som tagit straffet på sig för mänsklighetens skull.
Vi hittar ingen klar och tydligt formulerad försoningslära i Bibeln. Däremot visar Bibeln på försoningens sammanhang eller narrativ. Försoningen är en del av Guds plan för mänskligheten som missat målet, som använt sin fria vilja att gå sin egen väg, som gjort uppror mot Gud och det goda. Allvaret i detta understryks av att Gud i sin kärlek sänder sin ende Son för att rädda världen.
Inte heller hos kyrkofäderna finns någon utpräglad, entydig lära om försoningen. Olika betoningar och tyngdpunkter lever sida vid sida. Det mest framträdande perspektivet är i alla fall den så kallade klassiska synen på försoningen som lyfter fram att Kristus har besegrat ondska och död. Den klassiska försoningsläran brukar också kallas Christus Victor (Kristus Segraren).
Först på 1000-talet utformade Anselm av Canterbury den objektiva eller juridiska försoningsläran som kommit att dominera i den västliga kyrkan. Enligt Anselm kräver Guds rättfärdighet att den som syndar får ett straff. När människorna inte klarar av att uppfylla Guds krav på rättfärdighet, förtjänar de att straffas, men eftersom Gud också älskar människorna vill han inte utdöma straff. Här uppstår alltså en konflikt mellan Guds kompromisslösa rättfärdighet och oändliga kärlek. Lösningen blir då att Gud blir människa genom Jesus Kristus och tar på sig straffet. Här ses tydligt den juridiska straffsymboliken. Uttrycket objektiv försoningslära kommer av att Gud är försoningens objekt, vilket innebär att det är Guds vrede som ska försonas.
Den subjektiva försoningsläran formulerades på 1100-talet av Pierre Abélard. Nu är inte Gud objekt i försoningen, utan subjekt, den som handlar och ser till att försoning blir möjlig. Gud blir inte människa för att ta på sig ett straff i första hand, utan för att bevisa sin oändliga kärlek till människorna. Det som hindrar människan att närma sig Gud är inte att Gud är arg och vill straffa människorna, utan deras egen ovilja att omvända sig.
Idag är den objektiva eller juridiska försoningsläran fortfarande vanligast i kyrkorna i väst, medan östkyrkorna har en mera klassisk försoningslära vilket hörs i de ortodoxas påskhälsning: Kristus är uppstånden från de döda, med döden besegrade han döden och åt dem som vilar i gravarna gav han liv! Kyrkorna har som sagt aldrig fattat något gemensamt beslut om försoningsläran, vilket kan tyckas märkligt med tanke på hur central försoningstanken är i den kristna tron. I Sverige omfattade kyrkoledaren P.P. Waldenström den subjektiva försoningsläran vilket ledde till en splittring med Svenska kyrkan och att Svenska Missionsförbundet bildades. Idag är det enligt uppgift många präster i Svenska kyrkan som lutar mera åt den subjektiva försoningsläran.
N.T Wright, en av de ledande nytestamentliga forskarna i modern tid menar att en ensidig och renodlad betoning av ett perspektiv i försoningen kan leda fel. Under ett samtal med andra professorer blev han uppmärksamgjord på att många studenter som formats av den juridiska försoningsläran kämpar med sin tro när de uppfattar Johannes 3:16 så här: Så hatade Gud världen att han dödade sin ende son, trots att det står Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.
När klimatuppvärmning och nya hotbilder tornar upp sig kan den klassiska försoningsläran med sitt kosmiska perspektiv vara en god utgångspunkt när vi presenterar försoningen. Gud är suverän och håller hela världen i sin hand. För den som blivit utsatt för (sexuella) trakasserier, våld eller mobbning kan den subjektiva försoningsläran fungera bättre än den juridiska som kan uppfattas våldsam och grym.
Att känna till försoningens många dimensioner kan alltså vara till hjälp i mötet med unga, i missionsarbete och evangelisation. Hur presenterar vi försoningen för människor som söker gemenskap med Gud? Betonar vi Guds oändliga kärlek, Guds vrede över synden, eller Gud som besegrat ondska och död. Var vi lägger betoningen gör oss inte till mer eller mindre kristna, men kan ha betydelse för vår egen gudsrelation och hur vi presenterar evangeliet för andra.
Text: Jani Edström
Lidandets söndag
1 Mos. 22:1–13
En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.”
Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: ”Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.” Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. ”Far”, sade Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Isak sade: ”Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?” – ”Min son”, sade Abraham, ”Gud utser åt sig det får som skall offras.” Så gick de båda tillsammans.
När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” – ”Ja”, svarade Abraham, ”här är jag.” Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.” När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son.
Luk. 13:31–35
Några fariseer kom till Jesus och sade till honom: ”Skynda dig i väg härifrån. Herodes vill döda dig.” Han svarade: ”Hälsa den räven att i dag och i morgon driver jag ut demoner och gör de sjuka friska, och på tredje dagen är jag vid målet. Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare, ty en profet får inte mista livet någon annanstans än i Jerusalem.
Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert hus. Jag säger er: ni kommer inte att se mig förrän på den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”
****
Guds kärlek och mänskligt lidande – Hur går det ihop?
Det enklaste svaret är naturligtvis: Det går inte ihop. Men det svaret löser inte problemet. Det är ju också därför den här frågan ställs hela tiden.
De bibliska författarna försöker lösa problematiken med att ibland hänföra allt, både ont och gott till Gud. Vi läser att en ond ande från Gud gav sig på Saul, som fann tröst genom Davids musik. Ibland hänförs det onda till en motpart, en åklagare, en satan, en djävul. Och så är kampen mellan de onda och det goda igång.
Så länge det onda och det goda har en yttre orsak går människan fri. Job utsätts för en gudomlig/djävulsk konspiration. Låt oss se hur mycket han tål, säger åklagaren till Gud, som går med i spelet. Job lider, men får inget svar på varför. Men han får ett möte med en Gud.
Sedan när det onda och det goda förläggs inuti människan själv då blir det ännu mycket svårare att komma undan frågan om det ondas problem.
Teodiképroblemet brukar det kallas, det ondas problem, det oskyldiga lidandet. Det lidande för vilket vi känner vanmakt och hjälplöshet. Det lidande som drabbar oskyldiga, som ingen gjort sig förtjänt av. Det lidande som vi inte kan förklara.
När jag läser texten om hur Abraham uppmanas att offra Isak, för att bevisa sin lydnad inför Gud, är det just så här jag känner det. Varför ska Isak eller något annat barn för den delen offras på någon grym Guds eller grym människas altare.
Varför ska barn lida? Hur kan Gud? Varför måste Abraham?
Men tänk om berättelsen om Abraham inte är en berättelse om en grym Gud och en lydig pappa och en oskyldig son. Tänk om berättelsen ursprungligen är, vilket många bibelforskare hävdar, en berättelse om att inte offra sina barn. Tänk om berättelsen är en signal till Israel det utvalda folket att inte offra sina barn på guden Moloks altare. Att Gud inte kräver människooffer, inte då, inte nu, inte någonsin.
Tänk om berättelsen idag, sedd genom korsets perspektiv, innebär att det finns en som har dött en gång för alla, en som har vunnit över döden och ondskan. Just för att ingen människa ska behöva dö, behöva offras på någon guds altare.
Barn ska inte offras på någons altare.
Allt oftare hör och läser vi om hur barn utsätts för övergrepp. Barnarbetare i coltan- och nickelgruvor gräver fram ädla metaller för våra datorer och mobiltelefoner. Barnarbetare i mattfabriker, klädfabriker, bilfabriker, verkstäder jobbar i omänskliga förhållanden, allt för att pressa ner priserna på produkter vi vill köpa billigt.
I staden Pia Minara i Afghanistan bor Mohammed, 10 år. Han rengör bildelar med fotogen på en bilverkstad. Han arbetar sex dagar i veckan för 50 Afgs (ca en euro/dag) för att hjälpa till med familjens försörjning. De har inte rinnande vatten hemma, så han använder det mesta av pengarna till att tvätta av sig jobbsmutsen på ett ”hamam”, eller offentligt bad. – Jag vill gå till skolan, säger Mohammed. Men det är inte möjligt, eftersom hans mamma inte klarar av att försörja sina fyra barn på sin lön som hembiträde. (Källa: UNICEF).
Den senaste tiden har vi läst om präster, popstjärnor, nära släktingar, styvpappor, ”vanliga människor”, och nu senast en förtroendevald i en församling som utsatt barn och unga för saker vi inte ens kan föreställa oss. Vuxna som kanske själva fått sin barndom förstörd av någon, och som bär på en skada som skadar andra. Vuxna med ett ansvar för dessa små. Varför ska barn tvingas vara sängkamrater till vuxna som inte vill tygla sina impulser? Varför ska barn…
Rent filosofiskt är det ändå lättare att förstå varför ondska finns och oskyldiga drabbas när det finns en eller flera orsaker. Människans snikenhet, jakten på snabba pengar, ett vinstintresse som inte känner några gränser och som leder till exploatering och förslavande av människor.
Varför finns det ondska i världen? För att det människor som begår onda handlingar. Och för att det finns människor som inte gör tillräckligt för att stoppa ondskan. För att det händer onda saker vi inte kan förklara.S
”Ondskans problem (fr. théodicée, grek. θεός, Gud, och δίκη díkē, rättvisa) uppstår när vi försöker förklara Gud kan vara både god och allsmäktig när det finns lidande som uppfattas som ett ont och är oförtjänt. Det vi försöker förstå är hur Gud samtidigt kan vara både allsmäktig och fullkomligt god samtidigt som det onda existerar.” (Wikipedia)
Fullständigt motsägelsefullt. Därför har många tänkare försökt lösa problemet med att förminska antingen Guds godhet eller Guds kärlek. Antingen kan Gud inte ingripa mot det onda eller så är Gud inte så kärleksfull som Bibeln påstår.
De flesta kristna tänkare idag skulle säga att lösningen (om det nu är en lösning) på teodicéproblemet är att det ligger inbäddat i problemet med den mänskliga friheten.
Guds ville skapa någon som var fri att älska honom, men också fri att förkasta honom, så att gemenskapen mellan Gud och människan inte skulle vara påtvingad, utan en handling av fri vilja och oegennyttig kärlek. Möjligheten att säga ja förutsätter alltså möjligheten att säga nej.
Människan valde enligt vår kristna tro att vända sig bort från Gud och följa egoismens och själviskhetens väg, vilket sedan ledde till att död och lidande kom in i världen.
Hela frälsningshistorien speglad genom Bibelns berättelser är sedan en berättelse om hur Gud i absolut respekt för människans fria vilja försöker föra människan tillbaka till den kärleksfulla gemenskapsrelation Gud från början hade tänkt sig och hoppats på.
Berättelsen om en episk trädgård, en enorm flytande räddningsark, en regnbåge, ett förbund med en kringvandrande nomad, ett befrielseuttåg ur slaveriet, ett löfte om landet där alla ska få bo i fred och trygghet, löftet om en Messias som ska rädda folket ur förtrycket, förbundet genom Jesu Kristi död och uppståndelse. Det nya förbundet som vi firar varje gång vi delar bröd och vin.
Villkoret: Fullständig lojalitet och kärlek till en Gud som i sin självutgivande kärlek är beredd att offra allt för att bli älskad. Undra på att Gud ofta kallas en svartsjuk Gud i Bibeln.
Men så har vi lidande som inte har någon synbar orsak. Naturkatastrofer som jordbävningar, cykloner, skogsbränder. Många av dessa orsakas som vi vet ofta av mänsklig påverkan och aktivitet. Dammar som byggs och rasar ihop så att byar och bosättningar svämmas över och människor tvingas flyr. Flygplan som konstrueras så sinnrikt att de blir svåra att flyga och bemästra, särskilt när piloterna inte blivit uppdaterade om det nya och inte lyckas räta upp planet. Skogsbränder som orsakats av missdåd eller oförsiktighet med eld.
Men alla katastrofer har inte en känd orsak.
I amerikanska försäkringsbrev listas olika farosituationer som man kan försäkra sig mot, men så finns det oförutsedda händelser man inte kan försäkra sig mot. Dessa benämns som ”Act of God”. Om blixten slår ner i ditt hus är det en ”Act of God”, om ett träd faller på ditt hus är den Act of God. Intressant att denna tekniska term bygger på en gudsbild som Jesus för länge sedan utrotat. Gud designar inte katastrofer.
När tornet i Siloam rasade och 18 personer omkom var Jesus tvungen att säga att det var en olyckshändelse, det var inte vara ett straff för någon synd de begått. När Jesus botar en man som fötts blind måste Jesus säga att varken mannen eller någon i hans familj har begått någon synd som gör att mannen är blind. Jesus botar inte bara sjukdom, han botar också från synd och skam, när han tar bort vanföreställningar om en ond Gud som sänder katastrofer och sjukdom.
Idag på lidandet söndag påminns vi om en Act of God som är så mycket större och så mycket vackrare och så mycket genomgripande än vi någonsin kunnat ana.
Denna Act of God antyds genom Jesus ord till staden Jerusalem. En stad som använt den gudagivna friheten till att inte lyssna på Guds tilltal genom profeterna. En stad som lyssnat till falska röster, som tagit sin tillflykt till kungar och makthavare som inte kunnat rädda dem.
Hur önskar jag inte att skulle kunna samla dina barn som en höna samlar sina kycklingar under sina vingar. Men ni har inte velat. Finns det något mera tragiskt än obesvarad kärlek?
Vi kommer inte att idag heller kunna lösa problemet med ondska och oskyldigt lidande. Men en sak får vi vara säkra på: Gud finns mitt i det värsta lidande vi kan föreställa oss. Och nu talar jag i tro, eftersom jag sällan kan se Gud i lidandet. Min egen tro räcker inte till. Därför vill jag tala ut den tro som vi som Guds barn, Kristi lärjungar och Andens kyrka får bekänna. Tron på Jesu Kristi död och uppståndelse.
Att utgöra Guds församling i världen är att i ljuset av Jesu Kristi död och uppståndelse få bevittna Acts of God, Guds gärningar varje dag.
Vi får tillhöra Guds församling, en kyrka som bekänner Jesu Kristi seger över ondska och död. En kyrka som själv gjort sig skyldig till ondska och övergrepp och måste ställas till svars för det. Men en kyrka som bärs upp av en gudomlig kärlek, ett gudomligt tålamod som aldrig tycks ta slut.
En kyrka som bärs upp av den Heliga Ande som bor i varje troende och bedjande människa. En kyrka som är kallad, inte att mota ont med ont, utan att övervinna det onda med det goda. En kyrka som trots sin splittring och sårbarhet ändå på något förunderligt sätt i bästa fall tar sig an de svaga, de utsatta, de oskyldigt drabbade. En kyrka som inte ruvar på hämnd för dem som gjort ont, men som vill ställa dessa till svars. En kyrka som allierar sig med Guds vackra skapelse i kampen mot förstörelsemakterna.
En kyrka som består av människor som ser och hör, lyssnar och analyserar för att bli ännu bättre på att göra Guds vilja. Människor som låter sig ledas av Anden i sina relationer till andra, som delar ut matpaket, som strävar efter en rättvisare värld. Som gör sitt bästa för att i ord och handling leva i enlighet med det kärleksbud som Kristus gett oss.
En kyrka som bekänner sig till en lidande Gud som finns i allt det mörkaste. En församling som bekänner sig till en segrande Gud som segrar över allt det mörkaste.
En kyrka som låter lovsången ljuda mitt i ondskans buller. En församling som låter kärleken bli till handling.
Vi tror på en Gud som löser lidandet problem med självutgivande kärlek. Som lider för att övervinna lidandet, som dör för att övervinna döden. Som tar på sig det värsta för att ge oss det bästa.
Mitt i det oförklarliga, ohyggliga lidandet står Kristus med oss. Han har själv lidit, dött och segrat för att ge oss en framtid och ett hopp. Vi är hans folk. Han tar oss under sitt beskydd. Inte ens döden kan hota oss, nu när Kristus har segrat över döden, en gång för alla.