Jesus – livets bröd

Joh. 6:1-15

Predikan på midfastosöndagen den 31 mars 2019

Jesus hade många följare. Att vara följare på den tiden betydde mycket mera än ett klick eller ett gillande på Facebook eller Instagram. De som följde Jesus tog sig till honom med hela sin kropp, hela sin varelse. Att följa Jesus var IRL (In Real Life), inte en pseudohändelse som man kunde ångra med ytterligare ett klick.

Människor följde honom för att han gjort tecken och under. Han hade bland annat botat sjuka. Allt det här som Jesus gjorde betydde något, inte bara för dem som blev botade, även om det för dem var livsavgörande, utan för hela folket, hela nationen. Tecken och under var något som hörde Guds rike till. Folk började ana att himmelriket hade landet, att Jesus kanske var en äkta Messias, i raden av många tidigare messiasgestalter som visat sig vara floppar, bedragare, eller dödats.

Idag vara Jesus trött, idag ville han dra sig tillbaka uppe på berget med sina lärjungar.

Berget är i Bibeln platsen för gudsmöte. Finländare drar ut i skogen när de söker stillhet och en känsla av en högre närvaro, men Jesus och lärjungarna satte sig upp på ett berg. Jesus behövde kanske be, samtala eller göra en avstämning om hur deras gemenskap hade utvecklats. Kanske ville Jesus bara få känna sig vanlig en stund, höra Petrus och Andreas tävla med Sebedaiospojkarna Jakob och Johannes om vem som hade fångat de största fiskarna. Men det skulle inte dröja länge innan de blev avbrutna.

Folket var på väg. Följarna närmade sig.

De var många. ”Var ska vi köpa bröd så att alla dessa ska få att äta”, frågade han Filippos som hade god lokalkännedom. Han ville sätta Filippos på prov, något som lärare ofta gjorde med sina lärjungar, för att få dem att praktisera den undervisning de fått. Filippos slog ut med armarna, han kunde ju räkna. Inte ens en månadslön skulle räcka för att få magarna att sluta knorra på så många människor. Det förstod ju var och en.

Under tiden hade lärjungen Andreas gått omkring bland människorna och hittat en pojke som hade med sig bröd och fisk. Han förde pojken till Jesus, men sa: ”Hur ska det här räcka till så många.” Fem bröd och två inlagda fiskar. Kanske hade han hoppats att om det fanns en person som tagit mat med sig, så kanske det fanns flera, men det såg mörkt ut.

Jesus visste vad som skulle göras, skriver Johannes och låter förstå att händelsen kommer att få ett lyckligt slut. Han ber människorna sätta sig, tar brödet och välsignar det, delar ut det. Först till dem som sitter närmast och sedan till hela folket. Och alla äter sig proppmätta (så står det faktiskt). Och inte nog med det. Det blir en massa mat över, som för att riktigt visa att det är lugnt, ingen fara. ”Samla ihop det som blir över”, säger Jesus. Han ville inte ha något matsvinn. Det som inte gick åt här kan folk ta med sig hem.

Fast ingen var på väg hem nu, inte efter det här.  Det mumlades bland folket, många blickar vändes mot Jesus och lärjungarna uppfattade ord som ”profeten”, ”messias”, ”vår kung”.

Jesus, vad har du gjort?

Nyss drog du dig undan dina följare som sett dina under och tecken och inte kunnat låta dig vara. Och nyss gjorde du ett under till som ger ännu mera bränsle åt messiasförväntningarna Som gör att folk kommer att vilja se dig som Profeten eller som kung Davis tronföljare.  

Följare eller efterföljare. Idag när vi befinner oss mitt i fastetiden ställs vi inför frågan: Är vi Jesu efterföljare eller bara hans följare?

Folket i berättelsen får beteckna följarna. De som nyfiket och förhoppningsfullt följer med för att se och höra vad som är på gång. Ännu ett klick, ännu en mental selfie. ”Jag var där när det hände”. Något att berätta vidare för barn och barnbarn.

Lärjungarna kommer att bli Jesu efterföljare. Nej, de är det inte ännu. Inte alla består provet den här dagen. En dag kommer de att bli efterföljare. Men först måste de gå med sin mästare till Jerusalem.

Lärjungarna kommer att drivas för vinden. En kommer att förråda honom, en annan att förneka honom. Alla kommer de att överge honom. Men en dag kommer de frimodigt och starkt att berätta om mästaren, profeten, kungen, som botade sjuka, skällde ut de snikna och makthungriga. Han som delade ut bröd åt alla. Som gav sig själv som Livets bröd till en mänsklighet som hungrar efter fred och försoning, en hoppfull framtid och ett liv i gemenskap med en Gud som håller sina löften.  

Men vi är inte där ännu. Johannes antyder visserligen vad som ska komma. Jesus är den som alla väntat på, den som alla följer. Men ännu har han inga efterföljare. Därför går han ensam upp på berget igen.

Fastan är en tid för stillhet och ensamhet, men också en tid att växa i förtröstan på Guds kraft och möjligheter. Så att också vi kan gå från att nyfiket följa Jesus, bli mättade av Livets bröd och sedan bli hans efterföljare. På riktigt.

Amen.  

Text: Jani Edström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *