Jesusbönen:Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig (syndare)
Det första många (icke-ortodoxa) lägger märke till när de kommer in i en ortodox kyrka är frånvaron av kyrkbänkar. Det andra är närvaron av ikoner. Det tredje är doften av rökelse. Allt detta har med bön att göra. Frånvaron av kyrkbänkar vittnar om att bön är en aktiv handling som för en ortodox också kan innebära att bokstavligen kasta sig ned inför Guds ansikte. Närvaron av ikoner innebär att kyrkans bön alltid utförs inför och tillsammans med den ”sky av vittnen” som helgonen representerar. Bön utförs här och nu, men bön är inte begränsad till tid och rum. Rökelsen symboliserar den väldoft som de heligas böner utgör när de stiger upp mot himlen. Allt detta påminns jag om när jag en regnig hösteftermiddag sitter tillsammans med fader Mikael Sundkvist och talar om bön. Sundkvist är präst i Helsingfors ortodoxa församling och bosatt i Vanda.
I ortodox liturgi upprepas regelbundet bönen ”Herre förbarma dig”. För en västerländsk protestantisk kristen kan det kännas främmande med denna ständiga upprepning. Vad uttrycker denna bön för en ortodox?
Bönen Herre förbarma dig riktas till Gud i liturgin och är församlingens svar på diakonens uppmaning till bön. Bönen motsvaras ungefär av kyriet i den västerländska liturgin men har en mera allmän prägel. Om utgångspunkten är att Herren ska förbarma sig och räkna mig som rättfärdig, då är det en hopplös och tjatig bön. Martin Luthers önskan var att finna en barmhärtig Gud, något som präglat den protestantiska kyrkan sedan dess. Om grundfrågorna är: ”Hur kan jag vara säker på att jag räknas som rättfärdig inför Gud, hur ska jag räcka till” då kan bönen bli ett uttryck för en desperat osäkerhet och vädjan efter barmhärtighet. De grekiska och syriska kyrkofäderna har inte detta juridiska perspektiv på frälsningen.
Kan du förklara närmare skillnaden mellan dess olika perspektiv?
Markus Asketen som levde på 400-talet menade att dopet visserligen driver ut all synd, men sedan måste människan leva så att Andens gåva kan realiseras hos henne. Ordet kharis (som vanligtvis översätts till nåd), handlar hos honom om Andens förvandlande kraft i en kristens människas liv, inte främst om benådning. Östkyrkan ser ur ett annat perspektiv än Luther. Ortodoxa närmar sig inte frälsningen från ett juridiskt perspektiv. Istället är det människans längtan efter frälsning och helhet som leder till den ständiga bönen: Herre förbarma dig, som uttrycker en relation, en pågående process. Östkyrkan har ett annat paradigm. Om man tar den västliga kyrkans frågeställningar och försöker lösa dem med östkyrkans paradigm fungerar det inte. Jesusbönen är inte en fråga eller begäran, utan en tillägnelse av att Kristi verklighet är närvarande. När människan visar vad hon vill kommer Gud henne till mötes.
När man läser av vad som kommit fram i de ekumeniska lärosamtalen kyrkorna emellan lägger man märke till att det finns någonting gemensamt mellan de ortodoxas gudomliggörande, Martin Luthers dagliga bot och bättring, John Wesleys tankar om helgelsen och Nya testamentets tal om Kristuslikhet. Hur är det med relationerna till den globala pingströrelsen?
Jo, det är riktigt, det finns många beröringspunkter till andra traditioner. Serafim av Sarov (1759–1833) menade att målet med det kristna livet är att förvärva den Helige Andes gåvor. Det finns hos oss, liksom det också finns hos pingströrelsen, en betoning av en karismatisk och erfarenhetsbetonad kristendom. Om Kristus ska bli närvarande i ditt liv så måste du arbeta på din frälsning. Synden och nåden är lika fräscha varje dag. Det finns ett andligt motstånd, en tröskel, för att be. Bön sker inte automatiskt. Människan måste vara aktiv i förhållande till Gud, visa vad hon vill, vem hon älskar. Dagligen.
Vem blir då frälst?
I hoppet är vi frälsta. I östkyrkan finns det ingen förhandsgaranti för frälsningen. Ingen är frälst förrän den yttersta domen. Ända dit finns det hopp. Därför ber vi också för de avlidna. Livet segrar över döden. Kyrkans budskap är nåd. Olemme ”armon asialla” var en slogan nyligen inom vissa lutherska församlingar. Budskapet ”du är benådad” behöver kompletteras. Kyrkan kan inte komprimera evangeliet endast till ”du är benådad”. Livet i Kristus handlar om en pågående omvändelse, ”kilvoittelu” på finska. Vi arbetar på vår frälsning. Bön är en åkallan av Guds förvandlande nåd eller ”armovoima” som förrförre ärkebiskopen Paavali uttryckte det.
Är det någon skillnad hur man ber och vad man ber om?
Det är viktigt hur man ber. Det finns alltid en risk att banalisera bönen. Gudsfruktan och bävan är kännetecknande för öst, något jag ibland kan sakna i den västliga kyrkliga traditionen. Gregorios Palamas på 1300-talet betonar den tysta bönen, ”Herre lys upp mitt mörker”, ber han. Jesusbönen har sin givna plats. Att be i Jesu namn har en stark ställning i östkyrkan. Denna bön är fullständig. Att kalla Jesus ”Herre” andefyllt. Det är en trosbekännelse när vi kallar Jesus ”Guds son”. Jesusbönen går från jublande bekännelse till en innerlig bön. Den kontemplativa bönen finns i alla kristna traditioner, både i öst och väst. När vi ber inbjuder vi Guds nåd att bota själen, inte om att bli rättfärdiggjorda. Bön är att bearbeta hjärtats åker. För säkerhet skull vill jag understryka att det inte råder något tvivel i östkyrkan om vem som frälser och vad frälsningen består av.
För en protestant som riktar sina böner till någon av personerna i Treenigheten kan ortodoxas böner till Maria, Gudsmodern, kännas främmande. Vad innebär bön till Gudsmodern och helgon för en ortodox?
Egentligen är det samma sak som när man ber en nu levande kristen om förbön, en person vars förböner man litar på. Kyrkan består av nu levande och redan hädangångna. Vi ber om förbön av dem som kyrkan upplever att vi kan lita på. Helgonen är ett uttryck för kyrkans verklighet, de är inte halvgudar. Det handlar inte om andedyrkan, spiritism. För andra avlidna ber vi. Men helgonen ber till Kristus för oss. Det är kärlekens och tillitens språk. Det handlar inte främst om dogmatik utan om kyrkans gemensamma erfarenhet. Min uppfattning är att ekumeniken skulle ta ett stort kliv framåt om också protestantiska kristna skulle läsa Ave Maria, ängeln Gabriels hälsning till den unga Maria: Var hälsad Guds moder, Herren är med dig. Mikael Agricola inkluderade bönen i sin Abckiria från 1543. I de traditioner där man vördar Maria som Guds moder, där bevaras Kristus också. Betecknande är att tanken om ”Gudsföderskan”, Theotokos, bekräftades på 400-talet vid ett kyrkomöte som handlade om kristologi. Gudsmodern lyfter fram det kvinnliga i kyrkan. Maria är en förebild också för män, inte minst genom sin tjänande attityd, ”jag är Herrens tjänarinna”.
Text: Jani Edström.
På grund av ett mänskligt misstag publicerades en icke-korrekturläst version av intervjun i tidningen Nyckeln. Detta är den korrekturlästa texten som skulle ha publicerats. Vi beklagar misstaget. Nyckelnredaktionen.