Jag blev ombedd att säga något om det kristna vittnesbördet. Det handlar väl om att vi delar vår tro mitt livet, tänkte jag, och slog upp en bibelberättelse i Apostlagärningarna kapitel 3 och 4.
”Vi kan inte tiga med vad vi sett och hört”, utbrister lärjungarna när de blivit förhörda av myndigheterna som inte vet vad de ska ta sig till med dessa entusiastiska typer (Apg. 4:20).
När Petrus och Johannes botar en 40 -årig lam man utanför templet blir det en ögonöppnare för folket som bevittnar händelsen. Vad händer? Nyfikenheten har väckts.
Reaktionen hos folket är glädje, hos myndigheterna misstänksamhet.
Allt detta ger lärjungarna en chans att berätta mera.
Resultatet av det som hänt, är att folket prisar Gud.
Lärjungarna har något att berätta om, de kan inte vara tysta.
Vad har du och jag sett, hört och upplevt som vi inte kan låta bli att berätta vidare? En hel del är jag övertygad om. Kanske din och min berättelse kan bli en ögonöppnare som skapar en nyfiken reaktion hos någon, vilket ger oss en chans att berätta mera. Och resultatet?
Det får vi lämna åt Gud. Vårt uppdrag är att berätta, ibland med ord, ibland med handlingar, ofta bäggedera.