”Även om jag inte är religiös ber jag varje kväll för att brexit inte blir verklighet för britterna”, säger riksdagsman Pertti Salolainen som har en gedigen erfarenhet av att följa med det brittiska samhället. (Hbl, 14.3.2019)
Denna typ av ”bön utan gudstro” verkar bli allt vanligare idag, vilket många undersökningar visar. Den illustrerar människans existentiella situation, upplevelsen att inte själv kunna kontrollera det som sker. På samma gång visar det på en sorts hoppfullhet, att det kanske finns en lösning, som visserligen står utanför ens kontroll, men som man kan önska, hoppas på, be för. Salolainen, med sin sekulära bön, gör det som många av oss troende glömmer, att be för, istället för att förargas, eller i värsta fall ge upp.
Som kristna har vi förmånen att både be och tro. Vi uppmanas att be ständigt och jämnt. Vi kan använda egna ord, andras ord. Vi kan be i tystnaden, i bullret, i musiken, i rörelsen. Inget hindrar oss från att be. Varje dag får vi befinna oss i bönens ”flow”. Herrens bön, Jesusbönen eller sinnesrobönen kan bli våra dagliga följeslagare. Ibland orkar vi bara med miniböner som ”Herre Jesus hjälp”. Ibland hinner vi bara med ”Tack Gud”. Men redan dessa böner öppnar upp våra sinnen mot Gud.
Bönen är porten till den parallella dimension av varje troendes verklighet, det som vi brukar kalla att leva det fördolda livet med Kristus. När vi lever detta liv kan får vi frimodigt be för allt, från varandra till stora politiska skeenden i världen. Att be är att vara med och skapa Guds rike där allt är möjligt.