Jag behövde en nästa

Medan turisterna ännu flockades kring Storkyrkan och bekantade sig med stekta muikkor vid salutorget återvände finländarna från sin lagstadgade semester.

Men fattigdomen tog inte semester. Marginaliseringen hade ingen sommarpaus. Hemlösheten tog ingen time-out.

Fattigdomen är inte vacker. Den luktar illa, gör människor illa. Den skapar inga helgon, men frågar uppkäftigt: Vem bryr du dig om? Och precis som Jesus frågar den: Vem är din nästa?

Men det finns också något annat som aldrig tar semester, Gud nåd och omsorg. Sällan har detta illustrerats så belysande som i berättelsen om den barmhärtige samariern.

Herrens nåd är ny varje morgon. Kärleken övervinner rädsla och hat. Varför kan vi säga det? För att Kristus har dött och uppstått och lever genom sin församling. För att den heliga Anden verkar i varje människa som ställer sig i Guds tjänst, till och med hos människor som ovetande går Guds ärenden när de visar omsorg om andra, ”dem som ingen vill se, dem som bara Gud orkar med”.

Kristus är den slagne, blödande vandraren. Han identifierar sig med den utsatta: ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta…”

Kristus är samariern, den som hjälper, trots att han själv är en utstött. Många gånger är det just de som själva har det tufft som har lägsta tröskeln att hjälpa andra.

Israels barn påminns om gästfrihet, för ni vet att ni själva har varit utstötta främlingar och slavar.

Kyrkan är en gemenskap av hjälpbehövande och hjälpande. Alla kan vi hjälpa, alla behöver vi hjälp.

Berättelsen som den barmhärtige samarierna är berättelsen om en församling som ser behoven utan att ha någon annan handlingsplan än Guds kärleksbud.

Är berättelsen om den barmhärtige samariern en berättelse om mig? Är det en berättelse som passar in på dig?

Må Gud hjälpa oss att det kan bli så.

Jani Edström

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *