Predikan i jazzgudstjänsten i Betaniakyrkan, Jakobstad 14.10.2018
Amos 7:10-15
Amasja, översteprästen i Betel, sände bud till kung Jerobeam av Israel: ”Amos uppviglar folket mot dig; riket tål inte hans profeterande. Han säger: Jerobeam skall dö för svärd, och Israel skall föras bort från sitt land.” Till Amos sade Amasja: ”Gå din väg, siare, försvinn till Juda – där kan du tjäna ditt bröd med att vara profet! Men här i Betel får du inte längre uppträda som profet, ty detta är konungens tempel, en rikshelgedom.” Amos svarade Amasja: ”Jag är inte profet. Jag tillhör inte det skrået, jag håller boskap och odlar fikon. Men Herren tog mig från min hjord och sade till mig: Träd fram som profet inför mitt folk Israel.”
*****
När Louis Armstrong steg av tåget i Chicago en disig morgon 1922 visste han inte mycket om framtiden. Ändå var han en profet. En musikens budbärare som skulle staka ut vägen för jazzmusiken för all framtid. Med den slitna kappsäcken i ena handen och trumpeten i den andra såg han ganska vilsen ut. Liksom många andra som begett sig till den stora staden för att söka lycka och framtid. Det enda unge Louis visste var I wanna play. I got something to say. So help me God.
Att var profet är inte lätt. I motsats till vad vi ofta tror är det profetens lott att INTE veta vad som kommer att hända. Att vara profet är utföra ett gudagivet uppdrag, utan att veta konsekvenserna, utan att alltid veta hur det går på slutet. Att vara profet är att gå mot strömmen. Det är säga saker ingen sagt förut. Att göra saker ingen gjort förut. Det är att vara obekväm, att utmana, att kastas mellan tro och tvivel. Är det här faktiskt det jag är kallad att göra. Är det här mitt livsuppdrag? Gud vad vill du? Överge mig inte!
Kanske var det så Amos kände sig när han nyss blivit utslängd ur templet, rikshelgedomen, när översteprästen Amasja förbjudit honom att vara profet. Men Amos finner sig snabbt i situationen. ”Jag är ingen yrkesprofet, bara fikonodlare. Men Gud har gett mig ett uppdrag inför Israels folk. Och dessutom är det Herrens tempel och inte kungens, Gud är vår kung”, tänker jag mig att Amos avslutar sin replik.
Jazzmusikens – liksom kyrkans – historia är fascinerande och mångfaldig. Jazzen uppstod i mötet mellan människor med olika kulturer, hudfärger, kön och ekonomisk ställning. Fattiga afroamerikaner mötte rika kreoler, blues mötte klassiskt. Urkänslan mötte teknisk briljans, instrument mötte röster. Resultatet blev musikens pingstunder – jazzen. För alla hörde de Anden tala på sitt eget musikaliska språk. Alla blev de kanaler och spåkrör – ja, Guds medskapare – för en musik som ingen tidigare kunnat drömma om. En musik med rottrådar i förtrycket och med hemortsrätt både i kyrkor och på krogar. En befrielsens musik för de förtryckta, ett evangelium för de fångna. Sedan dess har musik varit en profetisk kraft som medverkar till en förvandling av ett tudelat samhälle.
Liksom profeten Amos visste Louis Armstrong inte vart hans profetiska ton skulle föra honom. Han spelade för alla som ville lyssna. Han spelade för kungligheter för gangsterbossar, för förtryckare och förtryckta. Han profeterade I feel so black and blue för en vit publik. Han försökte skapa förståelse för utanförskapet, underhållare som han var.
Andra jazzprofeter tog arvet från Armstrong vidare. Kompositören Charles Mingus musik vibrerade av helig och rättmätig ilska över orättvisor och ojämlikhet. Sångerskan Abbey Lincoln gav sin röst åt medborgarrättsrörelsens kamp för de svartas lika rättigheter. Tillsammans med många andra lyfte de fram den profetiska vrede över ett samhälle som var uppdelat i svart och vitt, rikt och fattigt. Ett samhälle som sade Det enda som står i vägen för dina drömmar är du själv och samtidigt nekade svarta samma möjligheter som vita. Men i allt detta fanns också hoppet om en bättre framtid.
Många flydde till Kanaans land, Europa, där jazzmusikens profetiska budskap togs emot med glädje och förundran. Andra valde att stanna och ta fajten hemma, tvungna att städa och köra taxi mellan spelningarna för att dryga ut ekonomin, men drivna av musikens hetta och hoppet att kunna spela sig fram till en förändring då, en dag då ”inga barn längre ska bli bedömda på grund av sin hudfärg, utan på basen av sin karaktär”, då en dag en svart gospelsångerska ska välkomna den första svarta presidenten som fått folket att ropa: Yes we can.
Att vara profet är att se förändringen innan den skymtar vid horisonten. Att vara profet är att låta polyrytmik och dissonanser få höras när det tillrättalagda riskerar att linda in oss i en falsk trygghet. ”Allt är väl”, förkunnar Hananja den falske profeten när ljudet av fiendearméns vapenskrammel börjar höras vid horisonten. ”Allt är inte väl” förkunnar Jeremia istället. ”Vänd om till Gud, varken hästar eller vagnar, spjut eller svärd kan ge er verklig trygghet. Bara Gud kan ge er fred och trygghet”.
Bara Gud kan ge trygghet, befrielse och mening. Så kunde vi sammanfatta Duke Ellingtons övertygelse i de tre Sacred Concerts som han komponerade som en sorts testamente för att påminna jazzen om dess andliga rötter. Love is a four-letter word for Gud. Heaven my dream. Almighty God has those angels. The Shepherd who cares for his flock. Befrielsens budskap sammanfattar Ellington redan långt tidigare i en relativt okänd svit Jump for joy, där glädjen blir ett slag i förtryckets ansikte, där dansen blir den ultimata protesten, där sången och musiken uttrycker både förtvivlan och hopp, sorg och glädje, vrede och förväntan.
Så blir jazzmusiken en bild för en profetisk kyrka. En kyrka som vågar tala sanning och hopp i ansiktet på Mammons förtryckande strukturer. En kyrka som bekänner sig till en Gud som skapat världen men inte lämnat den åt sitt öde. En Gud som gett sitt ansikte till oss, som låter svagheten bli det starkaste vapnet i kampen mot ondskan. En Gud som genom Jesus Kristus visar på ett sant och trovärdigt sätt att leva. Som frälser och försonar. Som genom sin Ande leder och befriar. En Ande som verkar i allt och alla till Guds ära. En ande som finns i skapelsen, i musiken i församlingen, som en vind, en kraft som förenar, gläder och ger hopp.
Låt oss i profetiskt samförstånd se fram emot den dag då ”godhet och trofasthet möts, fred och rättvisa omfamnar varandra, då trofasthet spirar ur jorden och rättvisa blicka ner från himlen”.
I väntan på den dagen får vi leva profetiskt, leva som om Guds rike redan vore här i all sin kraft. Låta kärlek och omsorg bli ett utflöde av Guds godhet. Hjälpa varandra, ta oss an de utsatta, se dem som ingen annan ser, lyssna på dem som ingen annan hör. Fira gudstjänst. Tillbe Gud. Följa Jesus. Låta oss ledas av Anden. Dela bröd och vin. Och sjunga hoppets sånger, fyllda med gudomlig rytm, toner, ackord och skapande pauser. Allt till Guds ära!
Amen.