Jesus – Guds fred.

Text: Jani Edström, aftonandakt i Yle Vega, 17.12.2013

Jesus – Guds fred

Idag är det en dryg vecka sedan Nelson Mandela gick bort. I minneshögtiden efter honom deltog många av världens ledare tillsammans med Mandelas vänner, nära och kära. Minneshögtiden sågs i direktsändning av miljontals människor. Många tal hölls, och för en gångs skull kändes det inte som överord när talarna, en efter en, framhöll vad Mandela betytt för dem.

Han var en statsman, en stor ledare, en landsfader, en brobyggare, en god vän, en mentor, en fredens och försoningens man, ett föredöme för andra, en inspirationskälla, unik i sitt slag. Men också make och familjefar.

När jag tänker på Mandela tänker jag på två saker: tillit och tålamod. En stark tro på att rätten till slut kommer att bryta fram, och modet att arbeta för och vänta på att det ska ske. Men varken tillit eller tålamod var något självklart ens för Mandela.

Liksom många andra ledare som älskar friheten och sitt folk över allt annat, föll också Mandela för frestelsen att ta till våld när hans anhängare tappade tålamodet. Det är lätt att förstå. Alla tappar vi tålamodet ibland. I trafiken, i butikskön, i klassrummet, på jobbet, på sjukbädden, i politiken. Att vänta på något gott verkar alltid ta för lång tid. Mandela väntade i mer än 30 år på friheten för sitt folk.

Mose, som skulle leda ett helt folk till befrielse, tappade också tålamodet när han såg sitt folks lidande och en broder piskas. Kanske trodde Mose i sin vrede att han kunde ställa något till rätta genom att läxa upp och misshandla en slavdrivare. Mose hämnades sin broder. Slavdrivaren dog. Men folket var fortfarande fångar. Och Mose tvingades fly. Friheten var ännu långt borta. Tiden hade ännu inte kommit. Guds tid. Mose behövde lära sig tålamod och tillit för att kunna leda folket ur fångenskapen.

Också ledaren för de svartas medborgarrättsrörelse Martin Luther King tvekade. Skulle icke-våldet bära hela vägen? Skulle rörelsen nå sitt mål? Skulle drömmen bli verklighet? Borde han inte skaffa sig ett vapen för att skydda sig och sin familj. Han gjorde det, men ångrade sig och lämnade tillbaka vapnet. Han ville inte sätta tilliten till något annat än till Gud som gett honom befrielsens uppdrag.

En del försöker rycka till sig himmelriket med våld, säger Jesus. Kanske talar han om dem som inte orkar vänta, som inte räknar med Guds tid, Guds fred. Också hans lärjungar tappade tålamodet ibland och såg enbart kortsiktiga lösningar. Jesus såg längre. Han visade klart vilken väg som var hans. Och fortfarande inbjuder han oss att följa efter honom på den vägen.

Freden bär inga vapen, försoningen ruvar inte på hämnd. Friheten är inte bara för de förtryckta, befrielsen är inte bara för de slagna.

En bestående fred kan bara bli till när både de förtryckta och deras förtryckare blir fria. Den insikten gav ärkebiskop Desmond Tutu modet att leda den sydafrikanska försoningsprocessen. Plötsligt blev förlåtelsen en möjlighet, ja, det enda realistiska, en grund för en gemensam framtid.

Vårt uppdrag är att förlåta, säger Tarek som flytt undan kriget i Syrien. Tarek som sett kriget, förstörelsen och dödandet på nära håll vet vad som gäller, vad som är det enda vettiga.

Fredshälsningen möter oss i berättelsen genom några fåraherdar som lyssnade till fredssånger en natt på en äng utanför staden Betlehem. Hoppet om fred går som en röd tråd genom Bibeln, genom alla berättelser om krig och katastrofer. Mitt under fångenskap och värsta förtryck. En dag ska det bli fred, ingen fiendskap mellan människor, ingen fientlighet mellan människor och djur. Ni ska vara mitt folk och jag ska vara er Gud.

Bibelns shalom är mer än frånvaro av krig och dödande. Det handlar om ”den stora freden”, ett tillstånd av respekt, samarbete, välfärd och omsorg om allt skapat.  Shalom är både inre frid och yttre fred. Fred jorden, mellan människor, och fred med jorden, leva varsamt, på skapelsens villkor. Som i sin tur grundar sig på fred med Gud och oss själva.

Allt fler börjar inse att konflikter inte kan lösas med våld. Lösningen står att finna hos alla parter. Alla bär med sig något som kan leda framåt mot försoning. Att handla fredligt leder på sikt till fred. När vi sår fred så får vi också skörda fred.

”Ära i höjden åt Gud och på jorden fred” förkunnar änglarna på julnatten för herdar och får.  Änglarnas ord klingar ännu klart och nödvändigt. Som en uppmaning: ”Ge Gud äran så blir det fred på jorden.”

Jag hörde Nelson Mandela tala på världskyrkomötet i Harare för flera år sedan. Då var han president. Och han var tacksam. Tacksam till Gud. Tacksam till den kyrka som fostrat honom. Tacksam till kyrkorna över hela världen som fördömt apartheid som en synd mot Gud, skapelsen och medmänniskan. Kyrkorna som aldrig slutat arbeta och be om befrielse för Sydafrikas folk. Bilden av Mandela som efter sitt tal leende dansar med kören som sjunger Gud välsigna Afrika blir samtidigt en uppmaning till oss att aldrig ge upp. Tillit och tålamod bär frukt.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *