Predikan vid Humlefestivalen 9.8.2015. Jani Edström
Text: Joh. 9:1-7, 39-41
Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.
Och Jesus sade: ”Till en dom har jag kommit hit till världen, för att de som inte ser skall se och de som ser skall bli blinda.”
Några fariseer som var tillsammans med honom hörde detta och sade till honom: ”Är kanske vi också blinda?” Jesus svarade: ”Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd står kvar.”
****
Jag har flera synskadade vänner. Natalie spelar Bachs fugor till fulländning. Hon ser inte noterna på pappret. Istället hör hon tonerna och låter dem dansa fram på klaviaturen. Boris är massör. För flera år sedan masserade han bort ärrvävnad från mina stukade vrister så att de blev brukbara igen.
Nej, Jesus är förstås inte ute efter att skuldbelägga synskadade i den här berättelsen. Många blinda och synskadade är kanaler för Guds kärlek och omsorg. De ser ofta djupare än vad många seende gör.
För människorna kring Jesus var det självklart att fråga vems fel det var att mannen var blind. Frågan om vem som har syndat kommer ofta upp i någon form, när vi tycker att något är fel, när något inte är som vi tycker det borde vara. Att vara blind, funktionshindrad eller annorlunda är ju ingen synd.
Funktionshinder kan vara en utmaning för personen själv, familj, vänner. Det kan vara bittert och smärtsamt. Men det kan samtidigt vara lärorikt och öppna nya perspektiv. Det kan till och med vara en dold välsignelse. Men det är ingen synd. Det har vi Jesu ord på. Gudsavbilder är vi allihop, tillsammans och på vårt eget sätt.
Den här berättelsen handlar om en blind man som får sin syn. Men lika mycket handlar den om andlig blindhet och moraliskt synskadade. För Jesus var det inte svårt att bota en blind som ville få sin syn. Svårare var det att bota dem som var blinda men påstod sig se klart. Kanske vi också ibland tror oss se klart trots att vi egentligen är blinda.
Förr sa man till små barn så här: Se men inte röra, så ska snälla barnen göra. Det är förståeligt att mormor ville rädda kristallvasen från att åka i golvet eller att föräldrar ville förhindra olyckshändelser i souvenirbutiken. Men i Guds rike handlar det både om att se och att röra, att se och beröra, att se och vidröra. Det är det som den här berättelsen vill visa på. Det är det livet tillsammans med Jesus handlar om. Gör som barnen, se och rör. Känn på Guds kärlek, smaka på den, ta in den, ge den vidare, låt andra få känna på den.
Att vara kyrka handlar om att se och höra.
Det står i berättelsen att Jesus såg mannen. Han såg mannens behov. Mellan raderna anar vi oss till att Jesus också hörde mannen, tog del av hans livsberättelse. Som en läkare som har tid var Jesus intresserad av mannens hela liv, inte bara av hans ögon.
Som Jesu efterföljare är vi kallade att notera det som händer omkring oss. Finns det människor som behöver bli sedda? Finns det människor som behöver bli hörda? Finns det människor som inte har någon som bevakar deras människovärdighet? I så fall är saken klar, då är det kyrkans uppgift att finnas där.
Att vara kyrka handlar om att se och beröra.
Jesus var inte rädd för att röra vid människor, hur blinda, hur smutsiga, hur sjuka de än var i andras ögon. Det är som om själva beröringen skulle bära på helandet. I den här berättelsen gör Jesus en egen medicin av spott och jord. Kanske gör han det för att mannen ska ha något att fästa sin tro vid. Kanske gör han det för att visa att Guds barmhärtighetsgärningar har enkla beståndsdelar. Guds kärlek är jordnära. Guds omsorg kommer inte i fina förpackningar, Guds omsorg är dyrbar men kostar inte mycket. Av sig själv tar Jesus, blandar sitt spott med skapelsens jord och smörjer mannens ögon. Det enda mannen behöver göra är att gå till dammen och tvätta av sina ögon.
Hur svårt kan det vara för oss? Att röra vid någon. Vad är det som hindrar oss från att komma nära varandra och förmedla den heliga beröringen? Den du älskar vill du röra vid.
Att vara kyrka är att se och göra. Att vara kyrka är att se vad som händer omkring oss. Men det är också mycket mer än så. Men det är också att identifiera det onda som sker på olika nivåer i samhället. Att vara kyrka är att vara både en motståndsrörelse och en befriande gemenskap– samtidigt.
Som Jesus efterföljare får vi protestera mot det onda som sker och be Gud om kraft och fantasi att skapa mötesplatser där Guds rike får ta plats, där människor får mötas och bli helade. Att vara kyrka är att sjunga Guds lov, att ge Gud äran för allt det goda i värld och samtidigt stå emot det onda.
Kyrkan är en plats för helande. Om kyrkan inte är en plats för helande är den inte längre kyrka fullt ut. Kyrkan ska vara med och ge röst åt de svaga, de marginaliserade och utsatta. Kyrkan ska förkunna och praktisera helande, Jesu barmhärtighet. Det betyder inte att alla måste vara med överallt. Registrera allt, eller protestera mot allt. Men det betyder att vi inte har rätt att dra oss undan, att vi respekterar dem arbetar för att Guds barmhärtighet och kärlek ska bli synlig och tydlig på olika sätt, bland olika grupper av människor. Det är inte finare att be för sjuka än att jobba för rättvisa. Gud vill att kyrkan ska göra bådadera. Det är inte heligare eller mer värt att förkunna med ord än att ge mat åt dem som är hungriga. Jesus gjorde bådadera. Kristi kyrka är så mycket mer än mitt lilla uppdrag, så mycket större än min lilla församling. Men också ditt och mitt uppdrag och din och min församling är en del av kyrkan.
Att vara kyrka är att se och röra om.
När politikerna fattar beslut och säger till kyrkan Se men inte röra, blanda er inte i politiken, är det vår uppgift att visa på Guds vilja i världen. När ekonomer säger till kyrkan Se men inte röra, ni vet inget om ekonomi, är det vår uppgift att säga att människor och frihet inte kan värderas i pengar. När Europa bygger murar mot flyktingar är det kyrkans uppgift att visa gästfrihet. När vårt lands regering skär ner på bistånd och humanitär hjälp till de mest utsatta är det viktigt att säga ifrån och börja röra om.
När en folkvald politiker förklarar krig mot ett mångkulturellt samhälle, är det samtidigt en attack mot kyrkan. För kyrkan är till sin natur både mångkulturell, internationell och en gemenskap som kännetecknas av gästfrihet. I kyrkan i Finland är vi finnar och svenskar, britter och portugiser, ryssar och ester, kineser och burmeser, iranier och irakier, afghaner och algerier, kongoleser och angolaner och många, många, fler. Inte för att vår etniska bakgrund eller nationella tillhörighet är det viktigaste, utan för att mångfald hör ihop med Guds väsen och skapelse. Paulus säger att i Guds församling är vi inte judar eller greker, män eller kvinnor, slavar eller fria. Alla är vi ett i Kristus.
Guds rike är att se, höra, beröra och göra.
Här på Humlefestivalen har vi fått se mycket av detta hända. Vi har fått se varandra, lyssna på varandras berättelser. Vi har mött Guds tilltal och sjungit Guds lov. Vi har uppmuntrats och blivit helare.
Nu får vi alla tillsammans be Gud om seende ögon. Så att vi liksom Jesus kan se andra människors behov, vidröra och förmedla helande och hopp. Vi får också be om vishet att se orättfärdigheten och mod att tillsammans bygga en annan verklighet. Vi tror att Guds omsorg gäller alla och att vi i vårt land också bär ansvar för våra utsatta systrar och bröder. Därför har vi formulerat en text baserad på vår kristna övertygelse. Texten är inspirerad av en av våra förebilder Martin Luther King Jr. Den handlar om ett personligt val och vi kommer att skicka texten som postkort till vår regering. Så här lyder texten som också får avsluta dagens predikan.
Jag kommer aldrig att anpassa mig till ekonomiska omständigheter där det nödvändiga tas från många för att skapa lyx åt ett fåtal. Jag är villig att dra ner på min välfärd för att de som behöver bistånd skall få det. Jag är villig att låta de som är på flykt från sitt hemland få leva och bo i min närhet.
Rädda biståndet! Låt flyktingen komma!