Borra hål i mörkret

När jag var liten försökte jag borra hål i mörkret genom att titta ut genom fönsterrutan när det var beckmörkt ute. Men mörkret var som en ogenomtränglig vägg och jag kände mig litet rädd och ängslig över mörkret. När jag senare vågade bege mig ut i mörkret med min ficklampa var det mörka inte så kompakt längre. Jag kunde urskilja konturerna av hus, buskar och träd. Med ficklampan kunde jag lysa upp en stump av vägen framför mig.

Så känns det att leva. Jag vill så gärna se litet längre, men det går inte. Vi lever en liten bit i taget. Det är som i dataspelet Civilisation. När man står stilla händer ingenting, men så fort man sätter sig i rörelse börjar landskapet öppna sig, steg för steg.

Bibeln talar om Guds ord som en lykta för min fot. Ordet lyser upp stigen framför, avslöjar mörkret och vägleder mina steg.

Jesus talar om sig som världens ljus. Han kommer med hopp, befrielse och framtidstro. Jesus befriar från synd, skam och skuld. Han leder oss till Gud och uppmanar oss till ett annorlunda sätt att leva. Istället för att förbanna mörkret får vi tända ett ljus och avslöja mörkret. Jesus visar oss vem Gud är, full av nåd och sanning.

Nåd är gratis. Du får ta emot livet och Guds kärlek som gåvor att ge vidare. Du är älskad som du är. Den insikten lyser upp väger framför dig.
Jesus säger: Ni är världens ljus. Inte ”du”, utan ”ni”. Tillsammans är vi världens ljus. Tillsammans kan vi förändra, tillsammans kan vi avslöja mörkret och det som finns därute.

Sanningen lyser upp mörkret och gör oss fria. Sedan några månader tillbaka har sanningen lyckats slå hål på det mörker som omgett sexuella trakasserier mot kvinnor världen över. Deras metoo-berättelser har gjort dem starka. Det onda har dragits fram i ljuset. Skammen har lyfts av. Skulden har lagts på dem som gjort illa, för att de ska kunna ta ansvar för det som de gjort. Här finns den stora utmaningen. Att bekänna sin synd är att ta ansvar för sina handlingar för att kunna fortsätta leva. Därför finns syndabekännelsen med i gudstjänsten.

Att berätta och bekänna leder till befrielse, kunde den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu konstatera. Som ordförande i sannings- och försoningskommissionen fick han lyssna till dem som drabbats av rasåtskillnadspolitiken (apartheid), både offrens berättelser och förövarnas bekännelser. Ibland kunde det räcka med att berättelserna kom fram i ljuset och någon gjordes ansvarig för det onda för att försoningsprocessen skulle komma igång.

Ingen människa ska behöva leva i ensam, i mörker. Gud kallar oss att dela ljuset med varandra. Det här såg jag tydligt inför den första Tomasmässan jag medverkade i. Vi som skulle medverka i ljusprocessionen fick varsitt ljus i handen, men inga tändstickor. Istället fick vi tända varandras ljus, ett i taget.

”Hoppet finner vi hos varandra”, sa nobelpristagaren Elie Wiesel under ett besök i Finland för flera år sedan. Han som överlevt Förintelsen och skrivit böckerna Natten, Gryningen och Dagen visste hur det var. När det är som mörkast kan ljuset bli synligt igen.

Som Jesu följare får vi välja ljuset istället för mörkret. Tillsammans får vi fortsätta borra hål i mörkret tills dagsljuset flödar in igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *