Levande vatten

Predikan i Betelkyrkan 28.5.2017, sjätte söndagen efter påsk (söndagen före pingst)

Joh. 7:37-39

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Denna helg hålls den stora årligen återkommande mångkulturella ”världsförbättrarfestivalen” Världen i byn, Maailma kylässä. Kan väl också översättas med världen på besök. Fast numera är vårt land rätt mångkulturellt så världen är inte längre bara på besök. Världen bor här, vi bor i, och är en del av världen. Vi delar världen tillsammans, samtidigt som vi funderar på olika värden och värderingar som kan och ska reglera vårt liv tillsammans. Därför är festivalen viktig. Den är också viktig genom att visa att allvarliga frågor, högklassig konst och underhållning inte är varandras motsättningar.

Jag undrar, vad hade hänt om Jesus själv, under sista dagen av festivalen Världen i byn hade lagt upp ett eget litet bord, bredvid alla andra föreningars och organisationers bord? Om han mitt i all den färggranna röran och det multikulturella oljudet, de exotiska matdofterna hade ropat: Om någon är törstig, kom till mig och drick. Utan att vara rustad med hundratals halvliters Evianflaskor på bordet, utan att marknadsföra någon ny läskedryck med en ny smak. Bara stå där och säga: Kom till mig om du är törstig!

Hur många skulle står där och undra vad är det han egentligen vill? Hur många skulle gå fram till honom och undra vad håller du på med? Var är vattnet, var är drycken? Kanske rycka på axlarna och gå vidare till något mera intressant, något som lovar mera ”instant gratification”.

Någon som glömt den obligatoriska festivalvattenflaskan hemma kanske skulle gå fram och säga: Jag är faktiskt törstig, kan du ge mig att dricka. Och så kanske vi skulle fått läsa om ännu ett spännande samtal, liknande mötet med den samariska kvinnan vid Jakobs källa. Ett samtal om törst, om tro, om livsval, om en väg till källan som alltid ger friskt vatten.

När Jesus ställer sig upp och erbjuder det levande vattnet får han konkurrens. Liksom festivalen Världen i byn uppvisar hundratals bord och montrar med allt från mat, litteratur, ideologi och religion, erbjuds vi varje dag nya möjligheter att få tiden att gå, att placera våra pengar, att köpa oss till hälsa och skönhet, att resa till våra drömmars mål till ännu mera pressade biljettpriser. Det känns för en iakttagare som om det blivit allt svårare för Jesus att få sin röst hörd i marknadsvimlet.

Men det finns någon som lystrar, någon som lyssnar, någon som noterar, någon som minns och någon som berättar vidare och skriver ned. ”Kommer du ihåg vad Jesus ropade vid på sista dagen under högtiden? Minns du när det skedde? Det var före pingsten, innan Anden hade fallit. Tänk att han visste, tänk att det han lovade skedde?”

Idag läser vi berättelsen litet som med facit i hand. Vi vet vad som väntar. Det visste inte de som lyssnade till Jesus då. I alla fall tror vi att vi vet vad som väntar. Pingsten. Den heliga Andens högtid. Märkesdagen vi firar till minne av kyrkans födelse (rätt eller fel). Och kanske är det aningen för tryggt och riskfritt att tro att vi vet vad som hände sedan. Kanske tror vi att det levande, flödande vattnet kan stängas in, ledas vidare och kanaliseras av oss, kontrolleras av oss. Men det kan det inte.

Det levande flödande vattnet brusar ibland fram okontrollerbart. Då kan vi bara stå och förundrat titta och undra: Vad det det här som Jesus menade? Medan andra rusar fram och försöker stänga in flödet, tämja det.

Historien är full av händelser där Anden brutit fram som oväntat och så kraftfullt att kyrkan och dess ledarskap inte kunnat hantera det och istället tagit avstånd och försökt stänga in det, istället för att invänta och se: Vilka är frukterna av detta?

Men nu talar Jesus om flödet ur varje människas inre som tror på honom. Det är en gåva till alla troende. Andens gåva.

Jag tänker mig en rostig gammal maskin som visserligen fungerar och gör vad den ska, men det går långsamt, det går trögt, det gnisslar och har sig och man vet inte om den kommer att gå sönder nu eller i morgon. Sen kommer någon på att smörja upp maskinen, olja de vitala delarna och så plötsligt har vi en maskin som fungerar tyst och smidigt och gör vad den ska. En annan bild på var smörjelse kan betyda.

Ibland har jag för mig att vi har odlar ett kristet ”krigstida ideal”. Livet ska gnissla litet, gå litet långsamt, hållas just över vattenytan. Det var bättre förr, då bet vi ihop tänderna, spottade i nävarna, sydde om kläder i stället för att köpa nytt. Litet som lärjungarna före pingsten.

Så ramlade Anden över dem alla och vad hände. Livet slutade gnissla, vattnet började bära, tacksamheten flödade

Och jo, visst blev det bråk och konflikter också i den första församlingen. Men nu var det inte längre fråga om Var ska vi hitta det levande vattnet? utan mera om Vart ska vi leda vattnet? Hur ska vi kanalisera det så att alla kan få del av det? Vad ska vi göra med allt vatten, hjälp oss?

Överflödande liv, är en term som ibland används om den kristna erfarenheten. Då handlar det inte om att ha mera pengar än vad man kan göra av med. Istället handlar det om att inte begränsa Guds flöde. Att låta Gud använda oss som kanaler för sin Andes ström.

Amen.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *