Månad: maj 2017

Predikan i Betelkyrkan 28.5.2017, sjätte söndagen efter påsk (söndagen före pingst). Jani Edström

Joh. 7:37-39

På högtidens sista och största dag ställde sig Jesus och ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten, som skriften säger.” Detta sade han om Anden, som de som trodde på honom skulle få. Ty ännu hade Anden inte kommit, eftersom Jesus ännu inte hade blivit förhärligad.

Denna helg hålls den stora årligen återkommande mångkulturella ”världsförbättrarfestivalen” Världen i byn, Maailma kylässä. Kan väl också översättas med världen på besök. Fast numera är vårt land rätt mångkulturellt så världen är inte längre bara på besök. Världen bor här, vi bor i, och är en del av världen. Vi delar världen tillsammans, samtidigt som vi funderar på olika värden och värderingar som kan och ska reglera vårt liv tillsammans. Därför är festivalen viktig. Den är också viktig genom att visa att allvarliga frågor, högklassig konst och underhållning inte är varandras motsättningar.

Jag undrar, vad hade hänt om Jesus själv, under sista dagen av festivalen Världen i byn hade lagt upp ett eget litet bord, bredvid alla andra föreningars och organisationers bord? Om han mitt i all den färggranna röran och det multikulturella oljudet, de exotiska matdofterna hade ropat: Om någon är törstig, kom till mig och drick. Utan att vara rustad med hundratals halvliters Evianflaskor på bordet, utan att marknadsföra någon ny läskedryck med en ny smak. Bara stå där och säga: Kom till mig om du är törstig!

Hur många skulle står där och undra vad är det han egentligen vill? Hur många skulle gå fram till honom och undra vad håller du på med? Var är vattnet, var är drycken? Kanske rycka på axlarna och gå vidare till något mera intressant, något som lovar mera ”instant gratification”.

Någon som glömt den obligatoriska festivalvattenflaskan hemma kanske skulle gå fram och säga: Jag är faktiskt törstig, kan du ge mig att dricka. Och så kanske vi skulle fått läsa om ännu ett spännande samtal, liknande mötet med den samariska kvinnan vid Jakobs källa. Ett samtal om törst, om tro, om livsval, om en väg till källan som alltid ger friskt vatten.

När Jesus ställer sig upp och erbjuder det levande vattnet får han konkurrens. Liksom festivalen Världen i byn uppvisar hundratals bord och montrar med allt från mat, litteratur, ideologi och religion, erbjuds vi varje dag nya möjligheter att få tiden att gå, att placera våra pengar, att köpa oss till hälsa och skönhet, att resa till våra drömmars mål till ännu mera pressade biljettpriser. Det känns för en iakttagare som om det blivit allt svårare för Jesus att få sin röst hörd i marknadsvimlet.

Men det finns någon som lystrar, någon som lyssnar, någon som noterar, någon som minns och någon som berättar vidare och skriver ned. ”Kommer du ihåg vad Jesus ropade vid på sista dagen under högtiden? Minns du när det skedde? Det var före pingsten, innan Anden hade fallit. Tänk att han visste, tänk att det han lovade skedde?”

Idag läser vi berättelsen litet som med facit i hand. Vi vet vad som väntar. Det visste inte de som lyssnade till Jesus då. I alla fall tror vi att vi vet vad som väntar. Pingsten. Den heliga Andens högtid. Märkesdagen vi firar till minne av kyrkans födelse (rätt eller fel). Och kanske är det aningen för tryggt och riskfritt att tro att vi vet vad som hände sedan. Kanske tror vi att det levande, flödande vattnet kan stängas in, ledas vidare och kanaliseras av oss, kontrolleras av oss. Men det kan det inte.

Det levande flödande vattnet brusar ibland fram okontrollerbart. Då kan vi bara stå och förundrat titta och undra: Vad det det här som Jesus menade? Medan andra rusar fram och försöker stänga in flödet, tämja det.

Historien är full av händelser där Anden brutit fram som oväntat och så kraftfullt att kyrkan och dess ledarskap inte kunnat hantera det och istället tagit avstånd och försökt stänga in det, istället för att invänta och se: Vilka är frukterna av detta?

Men nu talar Jesus om flödet ur varje människas inre som tror på honom. Det är en gåva till alla troende. Andens gåva.

Jag tänker mig en rostig gammal maskin som visserligen fungerar och gör vad den ska, men det går långsamt, det går trögt, det gnisslar och har sig och man vet inte om den kommer att gå sönder nu eller i morgon. Sen kommer någon på att smörja upp maskinen, olja de vitala delarna och så plötsligt har vi en maskin som fungerar tyst och smidigt och gör vad den ska. En annan bild på var smörjelse kan betyda.

Ibland har jag för mig att vi har odlar ett kristet ”krigstida ideal”. Livet ska gnissla litet, gå litet långsamt, hållas just över vattenytan. Det var bättre förr, då bet vi ihop tänderna, spottade i nävarna, sydde om kläder i stället för att köpa nytt. Litet som lärjungarna före pingsten.

Så ramlade Anden över dem alla och vad hände. Livet slutade gnissla, vattnet började bära, tacksamheten flödade

Och jo, visst blev det bråk och konflikter också i den första församlingen. Men nu var det inte längre fråga om Var ska vi hitta det levande vattnet? utan mera om Vart ska vi leda vattnet? Hur ska vi kanalisera det så att alla kan få del av det? Vad ska vi göra med allt vatten, hjälp oss?

Överflödande liv, är en term som ibland används om den kristna erfarenheten. Då handlar det inte om att ha mera pengar än vad man kan göra av med. Istället handlar det om att inte begränsa Guds flöde. Att låta Gud använda oss som kanaler för sin Andes ström.

Amen.

 

Text: Jani Edström

När kyrkor och samfund möts för ekumeniska samtal får man ibland känslan av att det handlar om ekumenisk tetris *). Större eller mindre klossar ska fås att passa ihop och bilda ett mönster utan luckor eller sprickor. Termer som ”den odelade kyrkan”, ”den lutherska (eller vilken annan som helst) traditionen” eller ”vår kyrkas syn på…” får oss att tro att det ekumeniska bygget består av klossar och bitar som bara väntar på att fogas ihop till ”synlig enhet”.

Ur ett google earth satellitperspektiv kan det faktiskt se ut så. Vägen från det ekumeniska ritbordet till verkstadsgolvet är dock lång och svår, men också rolig och utmanande. För det visar sig snart att ekumenik inte bara handlar om kyrkoklossar som ska manövreras närmare varandra genom ekumeniska överenskommelser, undertecknade avtal och kyrkoledares uttalanden.

Ekumenik handlar framför allt om att växa tillsammans, som i en trädgård. I den ekumeniska trädgården sås frön som börjar gro och spira. Växandet är ofta en långsam process som kräver tålamod och omsorg. I den ekumeniska trädgården finns mångfald både i färg, form och funktion. Det som förenar allt som växer i trädgården är livet som genomsyrar allt. Men ogräset då? Ja, det får vi hjälpas åt att varsamt rensa bort utan att skada de andra växterna.

Borgå domkapitels initiativ om ”ett utökat behov av gästfrihet såväl i nattvardsfirandet som angående rätten att predika i gudstjänster” (14.1.2015) får fungera som exempel på hur trädgårdsekumeniken möter tetrisekumeniken. Rent konkret handlar det om att utreda möjligheten till: a. att alla som har rätt att delta i nattvarden i sitt eget kyrkosamfund, skulle ha rätt att delta i nattvarden i Finlands evangelisk-lutherska kyrka, b. klargöra stadganden som har att göra med nattvardsfirandet och utdelning av nattvarden, c. bjuda präster som hör till andra kyrkosamfund att predika i gudstjänster i Finlands evangelisk-lutherska kyrkas församlingar.**)

Bakom initiativet ligger en önskan att kyrkans ekumeniska linjedragningar mera skulle ta hänsyn till hur kristna människor lever sina liv i globaliseringens och den ekumeniska mobilitetens tidevarv. Människor ingår äktenskap över samfundsgränser, de vill fira gudstjänst och gå till nattvarden i varandras församlingar, de vill lyssna till predikanter från grannförsamlingen eller andra kyrkor, de är vänner trots olika kyrkotillhörighet. Därför betonas i initiativet den ekumeniska gästfrihetens princip, som i sin tur bygger på vänskap och tillsammansväxande.

Tetrisekumenikens reaktion på detta är rädslan (?) att ett öppet nattvardsbord skulle förändra kyrkans ekumeniska grundlinje, och att predikogästfrihet inte rimmar med synen på kyrkans väsen och bekännelse. Ändå sker detta hela tiden, som regel i många andra lutherska kyrkor, som undantag i Finland. För en vanlig församlingsmedlem är det svårt att se hur kyrkans väsen skulle hotas av ekumeniska gäster, vänner.

En arbetsgrupp har kommenderats tillbaka till det ekumeniska ritbordet för att se hur kyrkans, med Borgå-mått mätt, snäva ekumeniska linjedragningar bättre ska motsvara den ekumeniska verklighet vi befinner oss i idag.

Vi ber om god jordmån för den ekumeniska växtligheten.

Fotnot:
*) Tetris är ett dator- och TV-spel som går ut på att ordna olika fallande figurer. Tetris uppfanns av matematikern Alekséj Leonídovitj Pázjitnov när han arbetade vid Sovjetunionens Vetenskapsakademi i Moskva. Originalet gavs ut 1984. (wikipedia)
**) En dialogpredikan med biskop Björn Vikström och pastor Catarina Olin (Missionskyrkan i Finland) hölls vid ekumeniska festgudstjänsten i Borgå domkyrka på reformationssöndagen den 16 oktober, vilket också utgjorde en finlandssvensk inledning på reformationens märkesår NÅD 2017.

(Texten har tidigare publicerats i tidningen Nyckeln som ges ut av Kyrkans central frö det svenska arbetet.)