Identitetsbevis åt papperslösa?

För några dagar sedan cirkulerade en nyhet om att kyrkan kan bevilja identitetsbevis åt papperslösa asylsökare. Papperslös är den som efter att ha nekats uppehållstillstånd är kvar i landet. En sådan person har då inte längre rätt att bo kvar på flyktingförläggningen och få det stöd som asylsökare får. Myndigheterna kan i princip utvisa personen i fråga som saknar medborgerliga grundrättigheter.

Vad skulle det då innebära att en kyrka eller församling skulle bevilja id-handlingar åt papperslösa?

För det första skulle det kunna bli en stark symbolhandling: Du är sedd, du finns, du är älskad som den du är. Kort sagt en illustration av evangeliets budskap om Guds villkorslösa kärlek.

För det andra skulle det vara ett sätt för kyrkan att visa på vilket samhälle vi vill leva i, en värld där alla är lika värda, ett sätt att visa på en annan, mänskligare verklighet.

För det tredje kunde det innebära att den papperslösa tillsammans med en stödperson kan be myndigheterna leva upp till mera humanare tolkningar av grundläggande rättigheter och flyktinglagen.

Inget vet ännu vart initiativet leder, eller ens om de papperslösa tycker att det är en god idé. Enda sättet att ta reda på är gå vidare, fråga, ta reda på, och se hur det skulle kunna se ut i praktiken.

Kvartersekumenik

Ledningsgrupperna för de båda grannförsamlingarna träffades häromkvällen. Redan att få tiden att passa för så många var ett litet under.

Samtalet rörde sig om tidigare samarbete och nya utmaningar. Det kändes tryggt och vant eftersom vi under flera år lärt känna varandra och bett för varandra, troende från två församlingar, i samma kvarter.

Kvartersekumenik är en gåva vi fått att ta hand om och ge vidare. Att leva nära gör samarbete möjligt. Det är stort utan att vara högtidligt, nära utan att vara trivialt. Gudstjänsterna förenar, mathjälpen engagerar.

Samarbetet kring söndagsskola och scouting har skapat förtroende att bygga vidare på. Tiderna förändras. Idag är det mångspråkigt och flerkulturellt. Är vi beredda att förändras, låta andra påverka oss? Kanske är det en förutsättning för det som tidigare kallades väckelse, att människor kommer till tro på Jesus Kristus och börjar leva det nya livet.

När kristna möts med olikheter och förenas i mångfald är det ett tecken på att den heliga Anden leder byggandet av Guds rike. Vi är byggstenarna och Guds kärlek är murbruket som håller samman bygget.

Vad är kyrkoasyl?

Kyrkoasyl är ett undantag från regeln. Regeln är att en asylsökares rättigheter och personliga trygghet alltid ska beaktas i asylprocessen. En asylsökare kan dock anhålla om kyrkoasyl som en sista utväg om hen känner sig rädd eller hotad, om hen upplever att myndigheterna inte tar hänsyn till de framlagda asylskälen, eller i väntan på en ny prövning av fallet i ljuset av ny information.

Kyrkoasyl grundar sig på en gammal biblisk och kristen tradition. I Gamla testamentets Israel grundades fristäder för sådana som oavsiktligt förorsakat en annans död. Så länge de uppehöll sig i fristaden kunde ingen straffa dem.  Kyrkor och helgedomar har fungerat som fristäder under århundraden. Tanken var myndigheterna inte hade befogenheter att ta sig in i kyrkan för att hämta den som sökt fristad i där.

Kyrkoasylen har inget direkt juridiskt skydd, däremot är det en tradition som myndigheterna i de flesta europeiska länder valt att respektera. När svensk polisk tog sig in Alsike kloster på 1990-talet utbröt protester och sedan dess har polisen respekterat kyrkan som asylplats.

När en församling beslutar att bevilja kyrkoasyl sker det för en begränsad till, till exempel tills asylfallet har fått en ny behandling eller tills ytterligare klargöranden gjorts. Kyrkoasyl sker öppet med de lokala myndigheternas kännedom. Därför är det viktigt att skapa goda relationer till polis och andra myndigheter för att trygga ett gott samarbete. Om den asylsökande trots detta hotas av avvisning kan församlingen anhålla om att sända med en eller flera stödpersoner när asylbeslutet verkställs. Det är också viktigt att dokumentera hela processen ända fram till vad som händer den asylsökande efter avvisningen.

Om det finns orsak att tro den som avvisas kommer att mötas av förföljelse eller dödshot kan församlingen välja att gå ännu längre och inte rätta sig efter myndigheternas beslut. I sådana fall frångår man kyrkoasylprincipen och idkar civil olydnad. Civil olydnad är en del av ett demokratiskt samhälle. Det kan innebära att man bryter mot gällande lagar eller förordningar, och beredd att ta straffet för det. Civil olydnad har i många fall öppnat för nya lösningar och bidragit till ett rättvisare samhälle.

 

 

 

Bara ord

I den pågående presidentkampanjen i USA försvarar sig den ena kandidaten sina ‘övertrump’ med att det var bara ord, det var inte på riktigt.  Det låter inte riktigt övertygande. Det vi förhoppningsvis lärt oss i Finland de gångna åren är att ord har betydelse, ord och handling är nära förknippade. Från hatprat till hatbrott, från hot till trakasserier, från våld till dråp.

I kyrkan vet vi att ord har betydelse. Det är därför vi regelbundet läser texter, ber med ord, sjunger sånger med betydelse. Redan de första raderna i Bibeln talar om hur Gud använde ord i skapandet. Som en hänvisning till den berättelsen talar evangelisten Johannes om Kristus som det skapande ordet som ger liv och ljus. Guds ande svävade över vattnet och gav upphov till liv. Kristus, Guds skapande ord, skapar liv där det varit dött, han är ljuset där mörker råder, han är sanningen och avslöjar lögnen.

Många säger sig vara trötta på kyrkans många ord. Därför är det viktigt att orden används rätt, ansvarigt och kanske mera sparsamt. För ord har betydelse. Rätt använda kan orden ge kraft, uppmuntran, glädje. De kan befria och upprätta.

 

Lokalproducerad ekumenik

Tron är lokal. Det är hemma i den egna församlingen där tron formas och tar sig uttryck. Det är i mötet med andra kristna på den ort där vi bor och verkar som vi bygger ekumenik.  Detta bygge behöver en fast grund i det lokala sammanhanget. Officiella ekumeniska överenskommelser mellan kyrkor och samfund är bara första steget.

Lokal ekumenik behöver hållbara byggställningar. Till dem hör en lokalekumenisk teologi, trygga mötesplatser och ett personligt engagemang.

Lokalekumenisk teologi utgår ifrån att alla kristna på samma ort tillhör Kristus och därigenom har en speciell relation till varandra, förenade genom tro och dop. Kristna på samma ort förenas också av ett gemensamt uppdrag, att vittna om Kristus för att världen ska tro. Omskrivet kan det helt enkelt handla om att be för och med varandra, att intressera sig för varandras tro och fördjupa vänskapsbanden med andra kristna.  Lokal ekumenik innebär att låta nyfikenhet övervinna fördomar, att öppna dörrar för möte och gemenskap.

Då kyrkoherdar, präster och andra församlingsmedarbetare signalerar att ekumenik är viktigt blir det ett kännbart stöd för vanliga församlingsmedlemmar som redan lever ekumeniskt; i familjen, bland vänner eller arbetskamrater.

Gästfrihet och lokala bönegemenskaper över samfundsgränser fungerar på många håll och bör naturligtvis uppmuntras på alla sätt. Att varje söndag i gudstjänsten be för grannförsamlingarna och deras medlemmar och ledare är ytterligare ett sätt att visa att vi vill synliggöra enheten i Kristus med alla kristna på samma ort.

Närproducerad ekumenik är trovärdig ekumenik.

Lokalekumeniska årliga händelser: Ekumeniska böneveckan för kristen enhet 18-25.1 varje år, Ekumeniska ansvarsveckan i oktober, veckan kring FN:n dagen i oktober, Världsböndagen första fredagen i mars, Keswickmöten för det andliga livets fördjupande, september/oktober