Mikael Sundkvist: Jesusbönen andas tillit

Jesusbönen:Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig (syndare)

Det första många (icke-ortodoxa) lägger märke till när de kommer in i en ortodox kyrka är frånvaron av kyrkbänkar. Det andra är närvaron av ikoner. Det tredje är doften av rökelse. Allt detta har med bön att göra. Frånvaron av kyrkbänkar vittnar om att bön är en aktiv handling som för en ortodox också kan innebära att bokstavligen kasta sig ned inför Guds ansikte. Närvaron av ikoner innebär att kyrkans bön alltid utförs inför och tillsammans med den ”sky av vittnen” som helgonen representerar. Bön utförs här och nu, men bön är inte begränsad till tid och rum. Rökelsen symboliserar den väldoft som de heligas böner utgör när de stiger upp mot himlen. Allt detta påminns jag om när jag en regnig hösteftermiddag sitter tillsammans med fader Mikael Sundkvist och talar om bön. Sundkvist är präst i Helsingfors ortodoxa församling och bosatt i Vanda.

I ortodox liturgi upprepas regelbundet bönen ”Herre förbarma dig”. För en västerländsk protestantisk kristen kan det kännas främmande med denna ständiga upprepning. Vad uttrycker denna bön för en ortodox?

Bönen Herre förbarma dig riktas till Gud i liturgin och är församlingens svar på diakonens uppmaning till bön. Bönen motsvaras ungefär av kyriet i den västerländska liturgin men har en mera allmän prägel. Om utgångspunkten är att Herren ska förbarma sig och räkna mig som rättfärdig, då är det en hopplös och tjatig bön. Martin Luthers önskan var att finna en barmhärtig Gud, något som präglat den protestantiska kyrkan sedan dess. Om grundfrågorna är: ”Hur kan jag vara säker på att jag räknas som rättfärdig inför Gud, hur ska jag räcka till” då kan bönen bli ett uttryck för en desperat osäkerhet och vädjan efter barmhärtighet. De grekiska och syriska kyrkofäderna har inte detta juridiska perspektiv på frälsningen.

Kan du förklara närmare skillnaden mellan dess olika perspektiv?

Markus Asketen som levde på 400-talet menade att dopet visserligen driver ut all synd, men sedan måste människan leva så att Andens gåva kan realiseras hos henne. Ordet kharis (som vanligtvis översätts till nåd), handlar hos honom om Andens förvandlande kraft i en kristens människas liv, inte främst om benådning. Östkyrkan ser ur ett annat perspektiv än Luther.  Ortodoxa närmar sig inte frälsningen från ett juridiskt perspektiv. Istället är det människans längtan efter frälsning och helhet som leder till den ständiga bönen: Herre förbarma dig, som uttrycker en relation, en pågående process.  Östkyrkan har ett annat paradigm. Om man tar den västliga kyrkans frågeställningar och försöker lösa dem med östkyrkans paradigm fungerar det inte. Jesusbönen är inte en fråga eller begäran, utan en tillägnelse av att Kristi verklighet är närvarande. När människan visar vad hon vill kommer Gud henne till mötes.

När man läser av vad som kommit fram i de ekumeniska lärosamtalen kyrkorna emellan lägger man märke till att det finns någonting gemensamt mellan de ortodoxas gudomliggörande, Martin Luthers dagliga bot och bättring, John Wesleys tankar om helgelsen och Nya testamentets tal om Kristuslikhet. Hur är det med relationerna till den globala pingströrelsen?

Jo, det är riktigt, det finns många beröringspunkter till andra traditioner. Serafim av Sarov (1759–1833) menade att målet med det kristna livet är att förvärva den Helige Andes gåvor. Det finns hos oss, liksom det också finns hos pingströrelsen, en betoning av en karismatisk och erfarenhetsbetonad kristendom. Om Kristus ska bli närvarande i ditt liv så måste du arbeta på din frälsning. Synden och nåden är lika fräscha varje dag. Det finns ett andligt motstånd, en tröskel, för att be. Bön sker inte automatiskt. Människan måste vara aktiv i förhållande till Gud, visa vad hon vill, vem hon älskar. Dagligen.

Vem blir då frälst?

I hoppet är vi frälsta. I östkyrkan finns det ingen förhandsgaranti för frälsningen. Ingen är frälst förrän den yttersta domen. Ända dit finns det hopp. Därför ber vi också för de avlidna. Livet segrar över döden. Kyrkans budskap är nåd. Olemme ”armon asialla” var en slogan nyligen inom vissa lutherska församlingar. Budskapet ”du är benådad” behöver kompletteras. Kyrkan kan inte komprimera evangeliet endast till ”du är benådad”. Livet i Kristus handlar om en pågående omvändelse, ”kilvoittelu” på finska. Vi arbetar på vår frälsning. Bön är en åkallan av Guds förvandlande nåd eller ”armovoima” som förrförre ärkebiskopen Paavali uttryckte det.

Är det någon skillnad hur man ber och vad man ber om?

Det är viktigt hur man ber. Det finns alltid en risk att banalisera bönen. Gudsfruktan och bävan är kännetecknande för öst, något jag ibland kan sakna i den västliga kyrkliga traditionen. Gregorios Palamas på 1300-talet betonar den tysta bönen, ”Herre lys upp mitt mörker”, ber han. Jesusbönen har sin givna plats. Att be i Jesu namn har en stark ställning i östkyrkan. Denna bön är fullständig. Att kalla Jesus ”Herre” andefyllt. Det är en trosbekännelse när vi kallar Jesus ”Guds son”. Jesusbönen går från jublande bekännelse till en innerlig bön. Den kontemplativa bönen finns i alla kristna traditioner, både i öst och väst. När vi ber inbjuder vi Guds nåd att bota själen, inte om att bli rättfärdiggjorda. Bön är att bearbeta hjärtats åker. För säkerhet skull vill jag understryka att det inte råder något tvivel i östkyrkan om vem som frälser och vad frälsningen består av.

För en protestant som riktar sina böner till någon av personerna i Treenigheten kan ortodoxas böner till Maria, Gudsmodern, kännas främmande. Vad innebär bön till Gudsmodern och helgon för en ortodox?

Egentligen är det samma sak som när man ber en nu levande kristen om förbön, en person vars förböner man litar på. Kyrkan består av nu levande och redan hädangångna. Vi ber om förbön av dem som kyrkan upplever att vi kan lita på. Helgonen är ett uttryck för kyrkans verklighet, de är inte halvgudar. Det handlar inte om andedyrkan, spiritism. För andra avlidna ber vi. Men helgonen ber till Kristus för oss. Det är kärlekens och tillitens språk. Det handlar inte främst om dogmatik utan om kyrkans gemensamma erfarenhet. Min uppfattning är att ekumeniken skulle ta ett stort kliv framåt om också protestantiska kristna skulle läsa Ave Maria, ängeln Gabriels hälsning till den unga Maria: Var hälsad Guds moder, Herren är med dig. Mikael Agricola inkluderade bönen i sin Abckiria från 1543. I de traditioner där man vördar Maria som Guds moder, där bevaras Kristus också. Betecknande är att tanken om ”Gudsföderskan”, Theotokos, bekräftades på 400-talet vid ett kyrkomöte som handlade om kristologi. Gudsmodern lyfter fram det kvinnliga i kyrkan. Maria är en förebild också för män, inte minst genom sin tjänande attityd, ”jag är Herrens tjänarinna”.

Text: Jani Edström.

På grund av ett mänskligt misstag publicerades en icke-korrekturläst version av intervjun i tidningen Nyckeln. Detta är den korrekturlästa texten som skulle ha publicerats. Vi beklagar misstaget. Nyckelnredaktionen.

Dela liv – dela tro

Jag blev ombedd att säga något om det kristna vittnesbördet. Det handlar väl om att vi delar vår tro mitt livet, tänkte jag, och slog upp en bibelberättelse i Apostlagärningarna kapitel 3 och 4.

”Vi kan inte tiga med vad vi sett och hört”, utbrister lärjungarna när de blivit förhörda av myndigheterna som inte vet vad de ska ta sig till med dessa entusiastiska typer (Apg. 4:20).

När Petrus och Johannes botar en 40 -årig lam man utanför templet blir det en ögonöppnare för folket som bevittnar händelsen. Vad händer? Nyfikenheten har väckts.

Reaktionen hos folket är glädje, hos myndigheterna misstänksamhet.

Allt detta ger lärjungarna en chans att berätta mera.

Resultatet av det som hänt, är att folket prisar Gud.

Lärjungarna har något att berätta om, de kan inte vara tysta.

Vad har du och jag sett, hört och upplevt som vi inte kan låta bli att berätta vidare? En hel del är jag övertygad om. Kanske din och min berättelse kan bli en ögonöppnare som skapar en nyfiken reaktion hos någon, vilket ger oss en chans att berätta mera. Och resultatet?

Det får vi lämna åt Gud. Vårt uppdrag är att berätta, ibland med ord, ibland med handlingar, ofta bäggedera.


Hållbar teologi

Teologi och teologiska samtal är inte något som bara teologer får eller kan syssla med. Teologi är något vi alla har eller gör, medvetet eller omedvetet. ”Alla som tillber i ande och sanning är teologer”, konstaterar författaren Peter Halldorf.

När två människor samtalar om tro och livsfrågor blir det förr eller senare teologi. Teologi handlar om vad vi tror på och hur vi lever. Men om glappet mellan tro och verklighet blir för stort behöver vi justera vår teologi eller vårt sätt att leva. När till exempel de första kristna inte upplevde Jesu omedelbara tillkommelse började kyrkan fungera mera långsiktigt och organiserat. Att leva med tanken på ”den yttersta dagen” blev en del av den kristna erfarenheten, inte ett datum som skulle förutspås. Med tiden började man formulera sig mera teologiskt medvetet i brev och trosbekännelser.

Alla har vi någon form av teologi. Vår teologi har formats genom undervisning, studier, livserfarenheter och medmänniskor. Också vår personlighet och våra uppdrag spelar in. Vissa dras till karismatisk teologi, andra till kyrkofäder. En fördjupar sig i konfessionell baptistisk teologi medan en annan efterlyser teologi för den globala kyrkan. Vill man ha klara och tydliga svar blir det kanske apologetik. För en missionär är det viktigt med missionsteologi.   

Teologi påverkar också i viss mån hur vi lever och vilka val vi gör. Idag behöver vi en hållbar teologi som hjälper oss att hålla balansen. När tro och övertygelse riskerar bli ”antingen-eller” kan en teologisk överblick balansera upp med ett mera nyanserat perspektiv.

Teologin behöver vara intellektuellt hållbar. Den behöver vara aktuell och relevant för den moderna människan. Den behöver vara själavårdande och förmedla hopp. Den behöver inte erbjuda alla svar, men måste kunna formulera frågor. Vad behöver människor idag? Augustinus behövde ro i sin själ, Luther ville ha Guds oförtjänta nåd, Wesley såg helgelsens möjlighet. Den nordiska frikyrkoväckelsen förenade tro och praktik. Reflektion, bön och inspiration finner vi hos reformationens tredje gren (anabaptister m.fl.).

Idag behöver vi en teologi inte bara för evigheten, utan för livet här.

När vi misslyckas behöver vi en teologi om Guds kärlek, nåd och omsorg. När en anhörig blir sjuk eller drabbas av svårigheter behöver vi en teologi som tröstar och ger hopp. När barnen ställer frågar ska teologin formuleras på deras villkor. När klimatuppvärmningen hotar behöver vi en tydlig skapelseteologi och ett hoppfullt, profetiskt, framtidsperspektiv. Då orättvisor sker behöver vi en teologi som är tydlig när det gäller Guds rättvisa och rättfärdighet.

Att studera teologi är inte ett privilegium för några, utan en nödvändighet för alla som tror. Både pastorer och lekmän har nytta av att studera teologi och borde därför erbjudas teologisk fortbildning med jämna mellanrum.

Teologin ger oss ett språk. Vi behöver återerövra det teologiska samtalet och föra in det i församlingen, låta det höras kring köksbordet, inte vara rädda att kommentera predikan eller gudstjänst. Allas röster ska få höras.  Så länge vi tror på Gud är vi alla teologer.  

Baptistsamfundets teologiska utskott

Leif-Erik Holmqvist, Mikael Kallman, Jani Edström

(publicerat i MST mars 2019)

Att be utan att tro

”Även om jag inte är religiös ber jag varje kväll för att brexit inte blir verklighet för britterna”, säger riksdagsman Pertti Salolainen som har en gedigen erfarenhet av att följa med det brittiska samhället. (Hbl, 14.3.2019)

Denna typ av ”bön utan gudstro” verkar bli allt vanligare idag, vilket många undersökningar visar. Den illustrerar människans existentiella situation, upplevelsen att inte själv kunna kontrollera det som sker. På samma gång visar det på en sorts hoppfullhet, att det kanske finns en lösning, som visserligen står utanför ens kontroll, men som man kan önska, hoppas på, be för. Salolainen, med sin sekulära bön, gör det som många av oss troende glömmer, att be för, istället för att förargas, eller i värsta fall ge upp.

Som kristna har vi förmånen att både be och tro. Vi uppmanas att be ständigt och jämnt. Vi kan använda egna ord, andras ord. Vi kan be i tystnaden, i bullret, i musiken, i rörelsen. Inget hindrar oss från att be. Varje dag får vi befinna oss i bönens ”flow”. Herrens bön, Jesusbönen eller sinnesrobönen kan bli våra dagliga följeslagare. Ibland orkar vi bara med miniböner som ”Herre Jesus hjälp”. Ibland hinner vi bara med ”Tack Gud”. Men redan dessa böner öppnar upp våra sinnen mot Gud.

Bönen är porten till den parallella dimension av varje troendes verklighet, det som vi brukar kalla att leva det fördolda livet med Kristus. När vi lever detta liv kan får vi frimodigt be för allt, från varandra till stora politiska skeenden i världen. Att be är att vara med och skapa Guds rike där allt är möjligt.


Frestelser och prövningar

Predikan i Betelkyrkan 10.3.2019

Jani Edström

Idag är första söndagen i fastan. Vi börjar var vandring i fastan med att följa Jesus från frestelserna i öknen till gravens ödslighet. Vi lever nu i en tid av förberedelse inför påsken och uppståndelsen. Dagens evangelium hittar vi Lukas 4:1-13. Temat idag är: Jesus övervinner frestelserna.

Dopet

Lukas berättar att Jesus återvände från Jordan. Jordanfloden är det ställe där Jesus blev döpt. Där himlen öppnades. Där Anden kom ned som en duva. Där en röst från himlen sade: Du är min älskade son… 3:21-22

Vid Jordanfloden råddet harmoni och förväntan. Kontrasten mellan dopets livgivande vatten i Jordan och frestelserna i ödemarken är så stor man bara kan tänka sig.

Jesus färdas från floden till öknen, från vatten till uttorkad mark. Från Anden till djävulen. Från att ha blivt bekräftad till att bli frestad. Från att ha hört Guds röst till att höra Frestarens röst. Från det vackra i dopet till det fula, groteska i frestelserna

Öknen

Så berättar Lukas att Jesus leddes av Anden ut i öknen för att frestas och prövas. Låter det bekant. Varje hjältesaga, varje film om den ensamme räddaren innehåller moment av prövning. För att utföra en hjältegärning måste man ha prövats och bestått provet. Det ligger något allmänt mänskligt över detta. För att leda andra måste du själv ha prövats.

Men berättelsen är också ett eko av något som inträffat tidigare. Ett folk som av Gud letts genom Röda havets befriande vatten leds av Anden (molnpelaren om dagen, eldpelaren om natten) ut i öknen. Lukas vill till sina läsare berätta att Jesus är det nya Israel. Israel döptes i Röda havet, Jesus i Jordan. Israel vandrade omkring i öknen I 40 år, Jesus frestades i öknen i 40 dagar. Israels barn var hungriga. Jesus blev hungrig. Israel fick äta mannabröd i öknen. Jesus säger att människan inte lever endast av bröd. Israel frestades och föll. Jesus frestades och segrade över frestelserna. Så blir Jesus en bild för det nya Israel, ett Israel som håller fast vid förbundet. Det sanna Israel.

Öknen symboliserar också något annat. Öknen är allt som är kvar av trädgården efter Adams frestelse och synd. Jesus ses inte bara som ett nytt Israel utan som en ny Adam. Jesus seger över frestelser och synd gör oss rättfärdiga, vi som liksom Adam och Eva frestats och fallit. Men Jesus seger gör också att öknen börjar blomma, att vattnet flödar, att träd och växter börjar växa. Jesus besegrar frestelser och djävul, det fula och groteska som synden och Satan representerar, får ge vika för Guds skönhet. Kristus är den nya Adam i den återskapade trädgården. Kristi verk är rättfärdighet OCH skönhet. Frälsningen befriar oss inte endast från mörker, synd och död, det återger oss skapelsens skönhet, den förvandlar öknen till en trädgård.

Guds frälsning kommer i form av en skönhet som ska rädda världen. Det var detta som David längtade efter att få se Guds härlighet uppenbaras i det slutgiltiga tempel som har sin början i Edens trädgård, det skönhetens tempel som Gud skapade som en mötesplats med människorna, växterna och djuren. Trädgården i Eden, den plats där himmel och jord möttes första gången. Kristi försoningsverk leder till det slutgiltiga templet, en ny himmel och en ny jord som hålls samman i Kristus.

Öknen är en plats utan träd. Frestaren kommer till Adam och Eva i trädgården där kunskapens träd på gott och ont är planterat. Frestaren kom till Jesus på korset, där på huvudskalleplatsen, Golgata, och försökte intala honom att visa sin makt och komma ned från korset. Men här i texten läser vi hur djävulen lämnar Jesus efter frestelserna och väntar på ett bättre tillfälle. Många bibelforskare menar att detta tillfälle är när Jesus hänger på korset.

Det träd, det kors, som Jesus hängs upp på är djävulens sista tillfälle att fresta Jesus. I Martin Scorces film Kristi sista frelstelser, möter vi en Jesus som hänger på korset. I sina hallucinerande drömmar tanker Jesus på ett liv kan kunde ha levt, tillsammans med Maria från Magdala, familj och hem. Men det var inte det Jesus var kallad till, och det visste han. Hans fria vilja tog sig uttryck i att underordna sig Guds vilja, ta sitt kors, sin kallelse, sitt uppdrag och utföra det, ända till döden.

I Lukas evangelium (22:3-6) går djävulen i Judas som förråder Jesus, djävulen frestar Petrus som förnekar Jesus. Tre gånger uppmanas Jesus att komma ner från korset, rädda sig själv om han nu är Guds son. Men öknen, detta trädlösa landskap, pekar samtidigt framåt mot en ny himmel och en ny jord. En ny jord med livets träd I dess mitt. Jesus är livets träd. Till räddning, försoning, framtid och hopp.

Frestelser

Om du lyssnar noga kan du höra djävulen säga till Jesus: har inte Gud sagt.. Och så hör vi de falska löftena om makt, kungariken och ära. Jesus frestas när det gäller mat, makt och att övervinna döden. Men Jesus börjar inte förhandla med djävulen. N.T Wright menar att börja förhandla kring frestelserna är att börja leka med tanken tills frestelsen blir allför attraktiv att motstå. Skulle då Gud ha sagt. Frukten blir oemotståndlig, människan äter, giftet verkar, främlingskapet är ett faktum.

Frestelser. Det som lockar oss utifrån, det vi lockas till inifrån. (vårt eget begär som lockar oss, Jakobs brev). Inga otrevliga saker, just därför är de frestelser, oftast är de sånt vi kan tänkas gilla. Frestelserna leder oss bort från Gud, vår kallelse, vårt uppdrag. Bort från oss själva, från gemenskapen med andra.

Frestelser är ofta att göra det vi kan, men inte borde. Det är lätt att säga nej till frestelser som står utanför möjligheternas gräns. Ofta är det pengar som sätter gränser, tid eller möjligheter. Därför är den som är rik på pengar utsatt för en viss typ av frestelser, eftersom pengar inte är något hinder. För att ta ett exempel. Yes we can, är inte bara en valslogan från USA utan den modern, autonoma människans bekännelse när allt är möjligt. Men Yes we can är inte detsamma som Yes we shall.

Kallelse

Vad är syftet med frestelserna? N.T. Wright menar att frestelserna i öknen som Jesus måste utstå har ett enda syfte. Att fresta Jesus att bli en annan sorts messias, än den för vilken har var smord och utvald.

Fastan påminner oss om att vi följer Jesus. Vi är döpta. Vi tror och litar på honom. Jesus har öppnat himlen, gett oss Anden, och talat gott för oss inför Fadern. Men också vi har letts ut I öknen för att prövas. Men öknen är ingen plats för den troende. I öknen där djävulen fyller våra tankar och sinnen, frestar oss och fyller oss med begär är vår enda tillit tron, dopet, tilliten till Gud. Vi är Guds barn och satan har ingen makt över oss. Därför när frestelsen drabbar oss är det inte tid för förhandlingar. Ju mer vi förhandlar desto svårare och omöjligare är det att motstå frestelsen. Allt handlar om detta: att inte acceptera någon annan kallelse än den som Gud gett oss.

Djävulen erbjuder oss mindre genom att lova oss mer. Gud ger oss mer, genom att erbjuda oss sig själv. Fastan innebär att vi följer Gud genon Kristus, genom dopet, öknen, frestelser och kallelse.

(Texten bygger på en utläggning av en text inspirerad av N.T.Wright)

Städa eller fasta

Onsdagen efter fastlagstisdagen kallas askonsdag. Då börjar fastan som sträcker till ända fram till påsknatten.

Fastan är en gammal religiös tradition genom vilken människor förberett sig för stora fester eller vändpunkter i livet. Fastan innebär också självrannsakan och att städa upp i själen. Till fastan brukar också höra bikt, även om de protestantiska kyrkorna tonat ner detta.

På ytan verkar det kanske som om fastan skulle ha en del gemensamt med konmaristädandet. Denna form av städande som fått namn av den japanska bestsellerförfattaren Mari Kondo innebär att vi går igenom alla saker i tur och ordning och bara sparar dem som skänker glädje.

Tanken bakom fastan är helt tvärtom. Här avstår vi för en tid från allt det som skänker glädje, till exempel njutning i form av mat och dryck, tv-tittande eller nätsurfande eller shoppande. Syftet med att avstå är att leva ett avskalat liv så vi förstår att livet utan detta kan vara värre än döden.

Numera talar många hellre om fastetid än om fasta. Kanske är det dags nu att fasta på riktigt, från det som skänker oss glädje, för att vi lättare ska finna den verkliga glädjen hos Gud, glädjens källa.

Text: Jani Edström ( bearbetat och översatt från Kirkko ja kaupunki 28.2.2019)

Vandra i ljuset

Den här tiden på året blir dagarna ljusare. Mörkret skuffas tillbaka några minuter till varje dag. Ljuset vinner terräng. Många av oss andas litet lättare och kommer ut ur sina iden.

Ljuset är en vanlig symbol i Bibeln. Ljuset förknippas ofta med Gud. Redan skapelseberättelsen är en berättelse om hur ljuset bryter in. Gud är ljus. Guds ljus lyser upp vägen för den som förtröstar på Gud. Ljuset är också Guds livgivande kraft.

I Nya testamentet är ljuset Jesus Kristus. Budskapet om Kristus och mötet med honom beskrivs som ljus. Detsamma gäller det andliga livet och det rike som väntar de troende. Hos Johannes evangelisten är ljuset ofta en synonym till sanningen och livet med Kristus.

Han har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. (1 Petr 2:9).

Övergången till ljuset kan ske snabbt, som en plötslig insikt, eller det kan gå långsamt, som när året byter namn från vinter till vår.

Att leva i ljuset innebär att vi får lära känna Gud som är ljuset. När vi lär känna Gud som är sanning och ljus kan vi själva bli mera sanna. Vi får mera kunskap om Gud och Guds vägar, och vi vågar bli mera ärliga och äkta, oss själva helt enkelt.

Ibland hamnar vi tillbaka i mörkret. När mörkret tränger på och ljuset är släckt ser vi inte vägmarkeringarna. Vi kanske hamnar ut på fel sida av vägen och riskerar att köra av helt. Ett mötande ljus eller ens en liten reflex kan då göra stor skillnad.

Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren. Vandra då som ljusets barn. Och pröva vad som är Herren kärt (Efesierbrevet 5:8-9). Ljuset är en gåva, frälsningens gåva, glädjen, tillhörigheten. Gåvan förpliktar och skapar möjligheter.

Att vandra som ljusets barn är att varje dag ta avstånd från mörkret. Både mörkret i världen och mörkret inom oss. Istället får låta Guds ljus lysa på våra val och beslut, låta Guds ljus lysa upp våra liv.

Gud har kallat oss från mörker till ljus. Vi tar emot kallelsen. Vi ställer oss på ljusets sida. Varje dag.

Jani Edström

Jag behövde en nästa

Medan turisterna ännu flockades kring Storkyrkan och bekantade sig med stekta muikkor vid salutorget återvände finländarna från sin lagstadgade semester.

Men fattigdomen tog inte semester. Marginaliseringen hade ingen sommarpaus. Hemlösheten tog ingen time-out.

Fattigdomen är inte vacker. Den luktar illa, gör människor illa. Den skapar inga helgon, men frågar uppkäftigt: Vem bryr du dig om? Och precis som Jesus frågar den: Vem är din nästa?

Men det finns också något annat som aldrig tar semester, Gud nåd och omsorg. Sällan har detta illustrerats så belysande som i berättelsen om den barmhärtige samariern.

Herrens nåd är ny varje morgon. Kärleken övervinner rädsla och hat. Varför kan vi säga det? För att Kristus har dött och uppstått och lever genom sin församling. För att den heliga Anden verkar i varje människa som ställer sig i Guds tjänst, till och med hos människor som ovetande går Guds ärenden när de visar omsorg om andra, ”dem som ingen vill se, dem som bara Gud orkar med”.

Kristus är den slagne, blödande vandraren. Han identifierar sig med den utsatta: ”Allt vad ni har gjort mot en av dessa mina minsta…”

Kristus är samariern, den som hjälper, trots att han själv är en utstött. Många gånger är det just de som själva har det tufft som har lägsta tröskeln att hjälpa andra.

Israels barn påminns om gästfrihet, för ni vet att ni själva har varit utstötta främlingar och slavar.

Kyrkan är en gemenskap av hjälpbehövande och hjälpande. Alla kan vi hjälpa, alla behöver vi hjälp.

Berättelsen som den barmhärtige samarierna är berättelsen om en församling som ser behoven utan att ha någon annan handlingsplan än Guds kärleksbud.

Är berättelsen om den barmhärtige samariern en berättelse om mig? Är det en berättelse som passar in på dig?

Må Gud hjälpa oss att det kan bli så.

Jani Edström

Bekymra dig inte

Jesus säger:

Bekymra er inte. Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda dag till sin livslängd? Sök först Guds rike, så ska ni få allt det andra också.” (Matt. 6:25, 27, 33)

Bekymmer är litet som ålderskrämpor. De hör liksom till, tror vi. Man vänjer sig vid dem och börjar så småningom rätt sitt liv efter dem. Bekymren och krämporna.

Bekymmer handlar om ofta om stress, att vi oroar oss för saker vi inte kan påverka, att vi inte förmår se saker i dess rätta proportioner, och inte förmår ta en sak i taget.

Jesus uppmanar oss att inte bekymra oss. Han uppmanar oss inte till ansvarslöshet och dålig planering. Långt ifrån. Istället vill han fästa vår uppmärksamhet på det viktigaste, nämligen att lita på Gud. För Gud vet vad var och en behöver.

Jesus talade till människor med verkliga problem. Levnadsstandarden var låg, det fanns varken demokrati eller gratis hälsovård, ingen elektricitet, inget internet. Dessutom fanns där romerska soldater som gjorde vardagen till en plåga; tulltjänstemän som ville åt ens surt förvärvade pengar, laglärda som kollade vem som jobbade på sabbaten.

Idag finns det många som vill sälja bekymmerslöshetsmetoder till stressade, hårt arbetande västerlänningar. Jesu undervisning var och är fortfarande helt gratis och aktuell.

Bekymmer är onödiga, menar Jesus.

Läkarna tillägger att bekymmer är hälsofarliga, de kan ge oss högt blodtryck och magsår, förkorta vårt liv.

Bekymmer stjäl vår tid. De tar vår energi och gör oss svaga. Bekymmer är destruktivt, de smittar av sig på andra. Ingen blir hjälpt av bekymmer. Bekymmer hindrar oss lita på Gud. För Gud vet vad vi behöver.

 Bekymmer är synd, eftersom de leder oss fel. Att kalla något synd är som att ställa en diagnos. Det är inte diagnosen som är farlig. För det är när vi identifierar problemet som vi ges möjlighet till hälsa.

Bekymra sig hjälper faktiskt inte, menar Jesus.

Men, men. Är det inte oansvarigt att inte bekymra sig? Ska vi inte vara bekymrade över och oroa oss för ”världsläget”, ”ekonomin”, ”konkurrenskraften” eller ”flyktingproblemet”?

Nej det behöver vi inte, om vi får tro Jesus.

Istället får vi lägga fram våra bekymmer inför Gud. Ibland behöver jag be om förlåtelse för att jag låter bekymren styra mitt liv. Och förlåtelse leder till befrielse och handlingskraft att ta itu med de saker som står i vår makt att förändra och påverka.

 Kasta alla era bekymmer på Gud, för han har omsorg om er uppmanar Bibeln.

 Ibland föreställer jag mig att jag slänger all min oro, alla mina bekymmer, alla mina rädslor med full kraft så att de kraschar in betongväggen och avslöjas i all sin litenhet.

 Så. Istället för att bekymra oss..

Låt oss lämna över vår oro åt Gud och istället ta itu med en sak i taget, bena ut, vad är det som är det egentliga problemet för just nu? Och vad kan vi göra något år?

Tala om dina bekymmer för Gud, eller någon människa du har förtroende för.

Tänk om kyrkan kunde vara en bekymmerslös plats, en stressfri zon,

Tänk om församlingen kunde få vara en stressfri, men hårt arbetande gemenskap.

Tänk om vi alla skulle få bli en hop bekymmerslösa aktivister som istället för att oroa sig tar en sak i taget, metodiskt och systematiskt, i full tillit till Gud.

Bekymra dig inte. Var dag bjuder på tillräckliga utmaningar. Sök först Guds rike så ordnar sig det andra också.

Vi ber sinnesrobönen:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan; och förstånd att inse skillnaden.” Amen.

Text: Jani Edström. 29.9.2015 Aftonandakt i Yle Vega

Andliga förebilder

Andliga förebilder

Det behövs en by för att fostra ett barn, sägs det. Och visst är det så. När vi tänker efter kan vi alla räkna upp personer som påverkat oss och satt spår i våra liv.

De är många, de människor som varit med och format oss. Goda föredömen. Andliga förebilder. Människor som genom sitt sätt att tänka, tala och leva påverkat oss. De har lärt oss färdigheter vi haft nytta av i livet, gett oss nya tankar, glädje och inspiration.

Min slöjdlärare till exempel, lärde mig tålamod. Träet ska sandpappras och slipas noggrant, instruerade han, ännu ett par gånger till innan det är dags att måla. Och när du målar ska du låta färgen göra jobbet, ta mera färg i penseln när du brett ut färgen. Och när du målat klart så drar du ännu lätt med penseln för att skapa en fin och jämn yta. Sen låter du det torka.

Det var många och långa instruktioner för en ung elev. Inte helt lätt. Men när läraren visade hur det skulle göras, då förstod jag.

Eller min pappa som lärde mig att balansera kraft och precision genom att lära mig klyva ved. Inte vara rädd för yxan. Sikta på vedkärnan, höj yxan och låta den göra jobbet. Inte försöka klyva träet med egen kraft. Istället låta yxan göra det, genom sin tyngd och sin skarpa egg. Inte var det enkelt, men genom att se på hur han gjorde lärde jag mig grunderna. Och så småningom började jag få den rätta känslan i kroppen för att kunna göra det själv.

Min professor lärde mig att läsa Bibeln på ett nytt sätt, att bli fascinerad av dess berättelser och människor. Läs dem, inte främst som försök till objektiva beskrivningar, utan som berättelser om Guds och människans samspel, om hur Gud verkar i historien. Söndagsskolans något förenklade, sedelärande glansbildsberättelser blev mångdimensionella, ständigt aktuella skildringar av livet i all dess skönhet och skörhet. Bibelns enskilda – och ibland svårförståeliga – berättelser flöt ihop till en enda stor skildring om Guds kärlek och omsorg om människorna och skapelsen.

Vem lärde mig be? Vem lärde mig att tron är tillit och förtröstan på en kärleksfull Gud; inte moralism och föreställningar som krymper livet och Gud. Vem lärde mig att människor ber på sitt eget sätt, med sin egen tystnad, sina egna formuleringar. Eller att vi kan be genom de böner som upptecknats i Bibeln och använts i den judiska och kristna gudstjänsten i hundratals, ja tusentals år.

Jag tror jag lärde mig be genom att lyssna. På min mamma och andra runtomkring mig. På troende i församlingens gudstjänst. De som utgöt sina hjärtan inför Gud, som vågade utelämna sig själva så att vi andra hörde det och kunde känna igen oss i deras böner. Också när jag själv inte orkar be, kan jag vila i de böner som betts av andra före mig, i Psaltaren i Bibeln, i bönerna i kyrkans gudstjänst, i böner som beds just nu, av troende i någon del av världen.

Kvällsböner, morgonböner, bordsböner, tacksamhetens böner, böner om beskydd, böner om Guds vägledning. Att be är att ha någon att tacka för livet, för godheten, för skönheten. Att be är att ha någon att gråta inför och söka tröst hos, när vi skräckslaget bevittnar grymheterna i vår värld. Att be är att söka trygghet och tillit hos Gud när mera vapen och mera våld presenteras som lösningar på krig och konflikter. Att be är att se andras behov och själv våga bli en som hjälper

Vi ber med Psaltarens ord från Psalm 119:33-40

Text: Jani Edström. Aftonandakt i Yle Vega, augusti 2014