Vad är tillräckligt?

Ge mig bara mitt beskärda bröd,
gör mig varken så mätt att jag förnekar dig
och säger: ”Vem är Herren?”
eller så utblottad att jag stjäl
och kränker min Guds namn.
(Ords.30:8-9)

Har vi mat och kläder skall vi vara nöjda.
(1Tim.6:6-)

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv?
(Matt.16:24-)

*****

Temat för den här söndagen är Förgängliga och oförgängliga skatter. Men eftersom knappt någon längre vet vad de här orden betyder, eller kanske aldrig ens hört dem, tänkte jag vi skulle fundera kring ett närbesläktat tema Vad är tillräckligt? Det är nämligen också ett återkommande tema i Bibeln och betonas i dagens texter.

Förgängliga och oförgängliga skatter handlar om vad som är nödvändigt och vad vi kan välja bort, vad som har ett tillfälligt värde och vad som har bestående värden. Vad är tillräckligt tar upp tematiken ur ett litet annat perspektiv. Vad behöver vi för att leva, när har vi fått nog, när har vi överflöd, när lever vi över våra tillgångar, när lever vi på bekostnad av andra, när blir en okontrollerad livsstil ett hot mot miljön och jordens framtid?

Ordspråksbokens författare ser faror här, att ha vi sätter så stor vikt vid den materiella tryggheten att vi glömmer Gud, eller att vi har det så svårt att vi skyller motgångarna på Gud eller struntar i Gud. Ordspråksbokens önskan om livets minimum ”Ge mig bara mitt beskärda bröd” ekar i Herrens bön, ”Ge oss idag det bröd vi behöver”.

Orättvist då att fattiga människor inte har råd att köpa det bröd de behöver, dvs ordentlig mat. Att mat produceras billigt och ohälsosamt för att generera vinst, på de fattigas bekostnad, med övervikt och andra hälsoproblem som följd. När hamburgare och coladrycker introduceras i kulturer där man traditionellt ätit helt annan typ av mat kan det leda till nationella hälsokatastrofer. Det bröd vi behöver handlar idag inte bara om att bli mätt, utan att få det bröd vi behöver, en allsidig kost, så att vi mår bra på längre sikt. Det här har våra bröder och systrar i Adventkyrkan betonat i årtionden. Dessutom har Adventkyrkans rekommendationer om veganism och vegetarianism blivit allt aktuellare i ljuset av hur mycket vatten och energi det går åt att producera 1 kg kött i förhållande till 1 kg baljväxter. Se senaste MST och intervjun med djurrättsaktivisten Martin Smedjeback.

Paulus, som anses vara en auktoritet på många områden, säger: Har vi mat och kläder så skall vi vara nöjda. Det låter som en rekommendation, ja som ett påbud. Som en blåvit trafikskylt, men med en underton av ett förbud nånstans; att ’som Jesu följare har vi ingen rätt att göra anspråk på mer än så’ eller ’Om vi inte låter oss nöja med mat och kläder behöver vi kolla igenom våra prioriteringar på nytt’. Ganska klara och tydliga rekommendationer från Paulus, eller hur? Så hur många av Paulus beundrare följer hans rekommendationer idag? Hur många av oss tar dem på allvar? Hur många följer dem bokstavligt?

Tar vi Paulus bokstavligt, behöver vi varken stabil inkomst eller tak över huvudet, endast mat och kläder. Kan det vara det Paulus menade, knappast. Det gäller alltså också att tänka själva när vi läser Bibeln, och framför allt att tänka tillsammans. Alltså kan vi inte ta Paulus helt på orden här heller rent bokstavlig, men vi kan lyssna in andemeningen, vi kan se hur Paulus levde sitt liv i övrigt, vilka dygder han uppmanade till, vilka människor han rekommenderade. Som kvinnan Lydia som inte var fattig, en rik affärskvinna i tygbranschen i staden Tyatira, men som ägnade sitt liv till att hjälpa de fattiga. Själv hade Paulus lärt sig att anpassa sig till ett enkelt och självutgivande liv.

Temat Vad är tillräckligt är den del av den dagliga politiska diskussionen, särskilt nu inför kommunalvalet. Alla kandidater har något som de vill jobba för, något som de upplever inte ännu är tillräckligt, som ännu inte uppfyllts. Det kan handla om socialskydd, rätten till dagvård, utbildningsfrågor eller miljöfrågor. Eller varför inte beskattningsfrågor. Ska vi höja kommunalskatten för att bättre kunna garantera att alla har tillräckligt? Ska vi höja skatterna för dem som har mer än tillräckligt?

Globalt sett har vi samma diskussion på gång. Alldeles nyligen föreslog G7 länderna att multinationella företag som t.ex. Google, Apple, Amazon, Facebook och andra ska betala minst 15 procents skatt i länder där de får inkomst, inte i länder där de är baserade. I Storbritannien uppmanas de rikaste familjerna i landet att bidra med en miljard pund till att motarbeta Covid-19. Ur Bibelns perspektiv är det här profetiska handlingar som vittnar om att Gud verkar också där vi kanske minst väntar det, där människors förstånd får lysas upp av den heliga Anden så att Guds rättfärdighet, rättvisa och ansvaret för nästan kan bli konkret. Låt oss be att dessa och liknande åtgärder kan bli verklighet på längre sikt.

Jesus är inne på samma tema, men för temat litet längre och djupare. Tänk om människans arbete för att skaffa sig mer än tillräckligt, inte bara kan skada människor och miljö, tänk om det gör att hon förlorar sin själ, sig själv. Tänk om människans strävan att skaffa sig förgängliga saker gör att hon förlorar siktet på det oförgängliga, sådant som har ett bestående värde.

Vad är då bestående, vad är det oförgängliga? Vad är sådant som räknas i Guds ögon? Sådant som är evigt, heligt, rent, sant?

****

I förrgår demonstrerade kulturarbetarna i Helsingfors. Flera tusen scenkonstnärer och andra kulturarbetare ställde sig nedanför riksdagshuset och området mellan musikhuset och Sanomahuset. De stod tysta beaktande säkerhetsavståndet. Budskapet var tydligt. Vi jobbar för värden som är osynliga men bestående, vi vill att statsmakten prioriterar inte bara det förgängliga men också det oförgängliga, vi vill ge människan det som människan behöver av sin beskärda andliga föda. Kyrkorna och samfunden skulle också ha kunnat genomföra en liknande manifestation (eller deltagit i den här). Också kyrkorna har ju tvingats stänga medan pubar och restauranger kunnat vara öppna. Här är kyrkorna och kulturarbetarna i en liknande situation. Kan vi stöda och hjälpa varandra? Vi jobbar ju alla för ofärgängliga, osynliga, bestående värden.

Vad är det som består?

Jag är övertygad om att de flesta människor innerst inne vet vad det handlar om. Det är ju inte så att kristen tro handlar om något annat än livet. Tro och liv hör ihop. Livet här och nu, det vi kan veta något om och påverka. Men också livet bortom livet, det vi inte kan veta något om, annat än att det är mer än vi kan tänka och känna, ”vad inget öga sett, vad inget öga hört.”

För den fattiga halvan av jordens befolkning, de som äger lika mycket som en handfull av världens rikaste personer, är det mycket lättare att ta till sig Paulus ord om att mat och kläder är tillräckligt. För de bruna människorna på vår jord, för ursprungsfolken som lever i harmoni med naturen, är Paulus ord självklara. Har vi åtminstone mat och kläder så kan vi bygga oss en framtid! Varför skulle vi exploatera naturen för sådant som vi inte behöver. ”Vi använder oss av naturen utan att det syns”, berättar unga samer i ett webbinarium nyligen (finns på Youtube). Men när turister och politiker från södra Finland kommer ser de bara öde, outnyttjade områden, för här finns inga motorvägar, hus eller företagsbyggnader. Det som de inte ser är urgamla betesmarker, områden vi har befolkat och utnyttjat för vår överlevnad i hundratals år, men utan att förstöra, utan att göra ingrepp på. Allt finns kvar till synes orört, i balans.

Gud varnar för att rubba balansen i tillvaron. Redan genom Bibelns profeter varnar Gud för miljöförstöring, exploatering av skapelsen och de fattiga, för rasism, främlingshat, för fortsatt slaveri. Därför inför Gud jubelåret vart femtionde år, ett år så allt ska ställas till rätta, skulder ska avskrivas, slavar ska få sin frihet, orättvisor ska sonas.

Vi vet inte om jubelåret någonsin firades full ut i Israel, men en sak vet vi. Att Guds intention är att leva livet i balans. Att låta skapelsen återhämta sig, att ge befrielse från all slags fångenskap, det är Gud rekommendation till mänskligheten, ett påbud minst lika tydligt och minst lika viktigt som Paulus uppmaning och att mat och kläder är tillräckligt. Denna Guds intention går igen hos Jesus från Nasaret, också kallad Guds Son, eftersom han kommer för att uppfylla Guds intentioner genom sitt eget liv.

Gud visar sin kärlek till mänskligheten genom att sända sin Son Jesus Kristus till oss. Han levde som en av oss, han dog som en av oss, men ändå inte. Med sig i sin död tog han hela världens skuld. Skulden att inte leva upp till Guds intention med skapelsen, att vi brutit det avtal Gud gjorde med mänskligheten. Vi har syndat. Vi har missat målet, men genom Kristus får vi ta ut riktningen på nytt. Kan vi inte leva ut Kristi kärlek kan vi åtminstone försöka skapa en så rättvis värld som möjligt. Kanske är det så att Guds kärlek stavas rättvisa, så länge vi lever här, som teologen Reinhold Niebuhr antyder.

Niebuhr företräder det som brukar kallas ”kristen realism” och har haft stor inflytande på många politiker, bland andra president Barack Obama. Niebuhr konstaterar:

Inget som är gott och bestående kan uppnås under vår livstid, därför måste vi räddas genom hoppet. Inget som är sant eller vackert är helt förståeligt i vår egen historiska kontext, därför måste vi räddas genom tron. Ingenting vi gör, hur sant eller rent det är, kan vi göra ensamma. Därför måste vi räddas genom kärleken. Ingenting vi gör är lika sant och rent ur vänners eller fienders perspektiv som det är ur vårt. Därför måste vi räddas genom förlåtelsen.

Niebuhr förlägger gudsriket in i framtiden. Kanske var det också därför som han kritiserats för att inte uppfatta afromerikanernas, de före detta slavarnas och deras efterkommandes krav på frihet nu, inte sen. Frihet att själva bestämma över sina liv, inte hela tiden vara rädda för diskriminering eller våld.

Jesus säger Jesus att Guds rike är mer än mat och dryck, han säger också att Guds rike redan är här. Guds rike är frihet. Frihet från allt som hindrar oss att bli delaktiga av Guds rikes vision. Gud vill hjälpa oss att se vad som är nödvändigt, vad som är omistligt.

Efter Jesu Kristi uppståndelse bryter Guds rike in med frihet för allt skapat. Gudsriket är närvarande hos var och en som låter kärlek, sanning och rättvisa vara ledstjärnor. Det bryter in när godheten och rättfärdighet segrar och får övertaget. Det bryter in när människor befrias från förtryck och fångenskap. Både fysiskt och andligt. I Guds rike råder frihet. Friheten att vara till, friheten att älska, friheten att tjäna, friheten att växa i gemenskapen med Gud och varandra. Friheten är det vackraste som finns.

Vad är det då som kommer att bestå, jo det som är gott, det som är sant, det som är rent. Tron, hoppet, kärleken och förlåtelsen. Guds rike är både här och nu   att en gång uppenbaras i sin fullhet, där varken tid eller rum existerar som vi känner dem idag. Så låt oss nöja oss med det som är nödvändigt och arbeta för det som är bestående. Amen.

Jani Edström, 6.6.2021

En dold Gud

30.5.2021

Den här söndagens tematik handlar om Gud. Allt vi tror, tänker och tror oss veta om Gud är ofullständigt, ett ständigt sökande och upptäckande. Idag sammanfaller två olika sätt att tänka och tala om Gud. Vi möter Gud som han uppenbaras i Bibeln, som Fader, Son och helig Ande. Och så möter vi Gud som den Osynlige, en dold Gud, en Gud som inte kan fångas in, som hela tiden undflyr det vi kan tänka, känna och säga, men som ändå gör sin närvaro påminde hela tiden.

I Bibeln uppmanas vi att lära känna Gud. Vi lär känna Gud genom Guds skapande och handlande i skapelsen och i förhållande till sitt folk och enskilda individer. Gud älskar, uppmuntrar, korrigerar, räddar och upprättar. Gud lämnar ingen ensam. Han tar sig an de fattiga, föräldralösa, sjuka och främlingarna. Härskare och maktmissbrukare ställer han till svars. Guds syfte med skapelsen och mänskligheten är schalom, fred, balans, tillit och förtroende på alla nivåer.

Vi lär också känna Gud genom att lära känna oss själva. I relation till Gud förstår vi vilka vi är. Vi är inte Gud. Men Gud bor i oss. Vi är skapade till hans likhet och avbild och det betyder något. Vad det betyder har vi ett helt liv att försöka ta reda på. Lyckligtvis behöver vi inte göra det ensamma, utan tillsammans med varandra, i Kyrkan, församlingen. Så många vi är, så många gudsbilder finns det runtomkring oss, så stor och mångfaldig är Gud att inte ens sju miljarder mänskliga gudsbilder på vår jord kan uttrycka all Guds storhet och mångfald.

Evangelietexten idag är den klassiska missionsbefallningen. Det är en text som kanske mer än någon annan bibelvers har påverkat kyrkan. Den har gett kyrkan dess missionella kallelse. Gå ut, sprid det glada budskapet, gör folk till Jesu efterföljare och lärjungar. Kyrkans missionsuppdrag är antagligen det mest galna, otroliga, svåröverskådliga och okontrollerbara uppdrag som någonsin getts människor. En handfull handfallna, men handfasta män och kvinnor fick Guds uppdrag och förtroende att sprida berättelsen om kärlekens Gud. En Gud som skapat världen, som älskar världen så oerhört att han uppenbarade sig som människa, levde, led, dog och uppstod av ren kärlek till alla människor och hela skapelsen. Allt detta för att försona världen, ställa tillrätta det som gått fel, och visa oss hur vi kan leva ett gott liv när älskar och tjänar varandra.

Hur denna berättelse, så djupt rotad i den judiska och senare grekisk-romerska kulturen kunnat nå så många folk och kulturer är ett ofattbart mirakel och visar på Guds storhet och den heliga Andens verk. I viss mån handlar det tyvärr också om makt och kyrkans maktmissbruk. Ibland har kyrkan trott att det går att tvinga, hota eller locka människor till att bli Jesu lärjungar och handlat därefter. Nu står det ju inte missionsbefallningen hur vi ska göra folk till lärjungar, men man tycker ju att kyrkan av Jesus egna metoder, hans sätt att leva och verka, skulle ha förstått något av hur mänskliga gudsavbilder är värda att bemötas, med nyfikenhet, respekt, kärlek och omsorg. Inte som omvändelseobjekt som ska tvingas in i Guds rike, eller som blir ointressanta ifall det visar sig att de inte direkt hörsammar kallelsen.

Den kristna missionen har i bästa fall varit brobyggare mellan språk och kulturer. Den har varit respektfull mot andra kulturer och levnadssätt. Dialogen har varit ett sätt att lära sig och lära ut. Arbetet har varit långsiktigt och djupgående. I sämsta fall har kyrkan kommit med vapen och vapen, gått makthavarnas ärenden, exploaterat, misshandlat och dödat i Frälsarens namn. Följderna av detta lever kvar ännu både i postkoloniala länder och människors attityder mot kyrkan.

Missionsarbete är inte något som bara utförs på andra breddgrader, varje kristen är en missionär. Vad vi än gör, var vi än rör oss bär med oss vittnesbördet om Guds kärlek till vår omgivning och människor i vår närhet. Att leva och verka missionalt är att lära känna, att bygga broar, att vara ödmjuka och samtidigt bära på en tro och övertygelse om vem Gud är, den samtidigt uppenbarade och fördolda Guden.

Redan i Nya testamentet ser vi hur den tidiga församlingen börjar med det ”översättningsarbete” som det kristna vittnesbördet innebär. Hur kan vi knyta an till det som människor redan känner till, deras föreställningar och deras förhoppningar? Hur kan vi hitta en ingång till människors hjärtan, till deras livssituation, så att deras nyfikenhet för den uppenbarade Guden kan väckas. Hur kan hitta ett språk som gör evangeliet begripligt för människor utanför vår egen referensram?

Aposteln Paulus var beläst och kände till hur olika kulturer tänkte. Han knyter an till deras egna berättelser och deras egna poeter och när han för in den kristna berättelsen i nya sammanhang. Han anknyter till altaret med inskriptionen ”Åt en okänd Gud” och berättar för människorna att denna Gud inte längre är okänd. Denna Gud har uppenbarat sig genom Jesus från Nasaret, den Jesus som Paulus själv mötte på vägen till Damaskos, en väg som förändrade hans liv från en religionsförföljare till en som själv blev förföljd för sin tro.

Kyrkans historia är fylld av berättelser om hur missionärer, evangelister och helt så kallade vanliga troende byggt broar till andra människor, till deras livsberättelser, upplevelser, språk och kulturer, ledda av den heliga Anden.   

Anden blåser som bekant vart den vill. Anden är både generös och frikostig när den förbereder mark för missionen och verkar genom kyrkans mission. Det här är en förutsättning när vi ska försöka översätta en – ofta europeiskt eller amerikanskt färgad – judisk-grekisk-romersk-berättelse till andra kulturer. Vi kan bara skapa förutsättningar. Vi kan översätta Bibeln, vi kan leva ut Kristi kärlek, men det är som fortfarande Anden som gör ordet levande, som väcker tro. Här händer mycket som är fördolt för oss, den fördolda Guden som verkar på sätt vi inte kan förutse.

Kyrkan utan Anden är som en bil utan bränsle, ett hus utan elektricitet. Det ser bra ut, men fungerar inte. Kyrkan behöver hela tiden Anden för att ordet ska börja leva.  

För vad är ett kors? Vad är frälsning? Vad är blodsoffer? Vad är försoning? Vad är ett lamm? Vad är vin? Kan Gud ha en Son? Är Gud en eller tre personer? Hur förhåller sig er Gud till vår Gud eller våra gudar? Måste vi överge tron på förfäderna, månggiftet och omskärelsen för att kunna bli kristna? Hur mycket av vår egen kultur ryms med, in i ert kristna nålsöga? Varför duger vi inte som vi är? Vad är det vi måste förändra? Kan en kyrka med polygama präster vara med i kyrkornas världsvida gemenskap? Kan nattvarden firas med vin, bröd och fisk, som den tidiga Valdenserkyrkan gjorde, med den uppståndne Kristus som förebild. Kan människor döpas i sand, då det inte finns vatten att tillgå? Hur översätter vi ord som frälsning och försoning till språk som saknar dessa ord?

Anden visar hur vi kan översätta evangeliets ord och företeelser till andra kulturer. Till våra medmänniskors liv. Ibland går det bra, ibland går det så där. Litet som på styltor. Renlärigheten kan det vara si och så med, tycker vi ibland. Det finns så många lokala seder och praktiker som vi inte tycker passar in i det kristna livet. Vi har kanske svårt med våra vänners tänk om Gud och Jesus, samtidigt som de tar intryck av nyandlighet och andra religioner. Inte lever de som vi skulle vilja heller.   

Men är tron något vi kan ta emot bara via vårt tänk, via intellektet? Ibland verkar det som om det skulle behövas minst en studentexamen för att kunna tro på Gud. Men tron är inte bara för dem som kan ta emot den på det intellektuella planet. Det visar den långa rad av kristna mystiker som talar om den fördolda Guden på ett intuitivt sätt och använda bilder och uttryck som breddar förståelsen av Gud, den fördolde.

Hur tror personer med grava intellektuella funktionsnedsättningar, kan de bli döpta (de kan ju inte bekänna med sin mun), kan de ta emot nattvarden (de vet ju inte vad det betyder)? Men liksom ett litet barn kan de känna tillit, kärlek och omsorg även om de inte ”tror” med tankar och ord. Gud är också hos dem, lika nära som luften de andas. Om vi ska tro enbart med förståndet, hur kan då någon blir frälst?

Anden är både gränsöverskridande och tydlig. Anden sipprar in och viskar in evangeliet också där vi kanske tycker att människor inte har förutsättningar att tro, att de tror fel, inte vet tillräckligt, eller inte prioriterar rätt. Men Anden vittnar hela tiden om den osynlige och gränsöverskridande Kristus som blåser in sin livsande i varje människa till frälsning och pånyttfödelse: Ta emot helig ande, säger Jesus till lärjungarna och andas på dem.

Gud fördold ibland oss är den heliga Anden som verkar osynligt, långsiktigt, men lika verkligt som det vi ser och hör.

Men Gud verkar också i det vi ser och hör, utan att vi kanske förknippar det med Gud. Men om vi tror på inkarnationen, att Gud blir människa och att varje människa bär något av Gud inom sig, är det inte då också så att allt gott som människor gör är en del av Andens verk?  

Är det inte så att allt gott som sker i vår värld är ett verk av den dolda Guden. Människor bryr sig om varandra. Föräldrar älskar och tar hand om sina barn. Familjer och samhället tar hand om det äldre, svaga och utsatta. Vi skapar regler och bestämmelser för att skydda de försvarslösa. Vi arbetar mot klimatförändringar, vi jobbar för fredsavtal, vi ställer upp för varandra. Vi ger pengar till mission och utvecklingssamarbete, vi utbildar pastorer och församlingsledare. Vi arbetar mot rasism och homofobi. Vi skapar tillgänglighet och service för funktionsnedsatta. Vi lyssnar på dem som har det svårt. Vi utarbetar terapiformer för dem som är traumatiserade. Vi gör upp regelverk för hindrande av smittspridning. Vi gör vårt bästa för att hindra pandemin, även om vi ibland jobbar i blindo. Vi utmanar rika länder att dela med sig av vaccinlicenser så alla människor ska kunna bli vaccinerade. Vi har trafikregler, vi tar hand om våra döende och vill ge dem ett värdigt slut på livet och vacker begravning. Vi respekterar människors självbestämmande, också när vi inte håller med om deras åsikter eller livsval. Vi utbildar och fostrar våra barn och unga att ta ansvar och tillföra världen något gott. Allt detta och mycket mer kan ses som ett verk av den fördolda Guden, om vi öppnar våra ögon för Guds storhet.

Idag när vi öppnar våra ögon och tittar ut, eller kanske tar oss ut, ser vi hur naturen vittnar om Gud som uppenbarar sig genom sin skapelse. Vi ser spåren av ”ljus bli till”, vi resultatet av skaparglädjen ”det är gott”, vi känner Andens, gudsvindens, fläkt mot vår kind. Idag är grönt Guds färg. Gräset grönskar, trädens löv slår ut, häggar, äppelträd och körsbärsträd blommar. Fåglarna sjunger. Djur får ungar. Gud kramar om sin skapelse, värmer och ger nytt liv. Gud kramar om dig och mig och säger Var inte rädd. Jag älskar dig, du är min, jag är hos dig.

Tro och liv sammanfaller. Idag lovsjunger vi Gud, den uppenbarade och fördolda Guden. Vi lovprisar honom för hans storhet, både det vi ser och det osynliga. Vi lovsjunger Gud för det som finns och för det som en gång ska komma. Amen.

Text: Jani Edström

Den omätbara bönen

Text: Jani Edström

Just nu håller jag på att läsa boken Det omätbaras renässans. En uppgörelse med pedanternas världsherravälde av filosofen Jonna Bornemark. Bornemark har forskat mycket i vad vi kan veta och inte veta, vad vi kan mäta och inte mäta. Hon är starkt kritisk till att de krafter i samhället som utgår ifrån att allt kan mätas, vägas eller föras statistik över.

Bornemark menar att hur mycket kunskap och vetande vi än uppnår finns det, och kommer det alltid att finnas saker som vi inte kan veta. Det finns dimensioner och företeelser i livet som helt enkelt inte låter sig vägas, mätas eller kontrolleras med de vetenskapliga metoder vi känner till och använder oss av idag.

Bornemark har intervjuat hundratals personer från många olika yrkesgrupper och samhällsområdet som alla ifrågasätter eller uttrycker sin frustration över att deras verksamhet och aktiviteter ska mätas in i minsta detalj. Detta evinnerliga mätande skapar stress. Mätandet kommer till sist i konflikt med de mål som är utgångspunkter för själva mätandet, att skapa effektivare arbetsplatser och arbetare. Men den som är stressad är inte effektiv, i alla fall inte särskilt länge, utan att riskera att bli utmattad och utbränd.  

Att Finland påstås vara det lyckligaste landet i världen idag, säger ingenting om hur glada och harmoniska vi är. Däremot säger det något om vårt lands goda sjukvårdssystem och utbildningsnivå eller ekonomiska tillstånd, eftersom det är sådana saker som mäts och kan mätas.

Att mäta tiden som en vårdare tillbringar med en patient skapar stress och en känsla av otillräcklighet för både vårdaren och patient.

Att betygsätta elever mäter nivån på viss kunskap, men inte elevens sociala kompetens, humor, framtidstro eller tillit.

Att föra statistik över kyrkornas medlemsantal, ekonomi säger ingenting om hur enskilda församlingsmedlemmar mår. Känner de sig älskade av Gud och sina närmaste, omsätter de nästankärleken i praktiken, är de generösa och öppna inför det som livet erbjuder?

Bönen hör till det omätbara. Många har försökt mäta bönens betydelse, men hittills finns det inga entydiga vetenskapliga studier som skulle visa att människor som ber skulle må bättre än andra, eller att människor som får förbön skulle bli friska snabbare än andra.

Jag sade ”entydiga” resultat. För faktum är att många av oss här idag kan säga att bönen har eller har haft betydelse i deras liv. Har vi då fel, vi som ber eller som ber om förbön? Eller är det så att bönen inte låter sig vägas, mätas, bedömas eller kontrolleras med de vetenskapliga metoder vi har tillgång till idag.

Till den vetenskapliga metoden hör bland annat empiri, eller upprepning. För att förbönens betydelse ska kunna bekräftas måste böne-experimentet alltså kunna upprepas med samma resultat. Vilket kan vara svårt att få till.

Eller när en cancersvulst försvunnit utan rimlig förklaring. Patienten vet att hen fått förbön och tror på bönens kraft. Läkaren kan inte förklara vad som skett, bara konstatera att något har skett. Det är väl sådant vi kallar mirakel. Men är det ett större mirakel att bli helad än att aldrig varit sjuk? Är inte hälsan, livet själv ett enda mirakel?

Varför ber vi då, om resultaten av bön och förbön inte kan verifieras eller kontrolleras med vetenskapliga metoder?

Vi ber för att bönen uppfyller ett grundbehov hos människan. I mycket vid bemärkelse handlar bön om att se sig själv i ett större sammanhang, att försöka uttrycka känslan av det ofattbara, det heliga, det omätbara. Bön kan då motsvara förundran över människans litenhet i ett expanderande universum, eller en förundran över hur arvsanlagen kan vara inkapslade i långa DNA-tråder som bestämmer hurdana vi blir, till vi föds och livet tar över och formar oss.

Bön kan vara rop på hjälp i en svår situation, eller uttryck av tacksamhet över något stort och ofattbart, oberoende om den bedjande så att säga ”tror på Gud” eller inte.

För mig som troende och kristen ber jag för att jag tror att Gud är god, att Gud inte vill mig – eller någon annan – illa, aldrig, inte någonsin, bara gott. Jag förundras och är tacksam för att det finns godhet i världen. Denna godhet spårar jag till Gud, skaparen, försonaren och livgivaren.

Många ifrågasätter Guds godhet eller existens för att det finns ondska, våld och orättvisor i världen. Det är det vi brukar kalla teodicéproblemet, eller det ondas problem. Hur kan vi tro på en god Gud mitt i all ondska?

Jag vill vända på saken. Har vi inte ett större filosofiskt problem än ondskan, det vill säga godhetens problem. Varifrån kommer godheten?

I stället för att tala om ondskans problem vill jag därför vända på det och se varje kärlekshandling och varje uttryck för godhet som ett tecken på Guds existens. Det att vi inte kan förklara varför det finns ondska behöver inte göra tanken på en god Gud absurd.

Tanken på en god Gud får minst lika mycket stöd i den mänskliga erfarenheten. Guds godhet stöds av den balans och harmonin vi ser i skapelsen. Den stöds av det faktum att människor utgår ifrån att livet ska vara gott. Det onda upplevs ju som något onormalt. Att människor utövar godhet, tar hand och sina barn, visar tålamod, använder sina krafter och sin kunskap till att göra gott, allt sådant bekräftar och möjliggör tanken på Gud och Guds existens, ja till och med tron på en god Gud, kärleken.

Bön kan inte mätas. Ändå ber vi. Vi ber för att jag tror att Gud är god. Vi ber för att vi vill ha och behöver ha en relation till en god Gud. För att känna oss hörda, sedda, viktiga.

Jesus uppmanar oss att be. Inte för att få Gud övertygad om att älska oss, eller berätta vad vi behöver. Utan för att Gud vill ha gemenskap med oss. Gud behöver oss. Relationen till Gud blir en bekräftelse på Guds kärlek.

Vad är då bön, detta som vetenskapliga mätmetoder inte lyckas verifiera eller kontrollera? Var är allt det omätbara, det som vi många gånger upplever mera verkligt än allt som går att väga och mäta?

Här är några tankar och exempel på vad bön är och kan vara, inte i någon särskild ordning.

Bön är gemenskap.

Bön är förtroende.

Bön är överlåtelse.

Bön är tillit.

Bön öppnar dörrar till det vi inte vet – men anar.

Bön öppnar dörrar till möjligheter – och omöjligheter.

Bön är som att öppna ett fönster.

Bön är som att öppna en dörr.

Bön är som att kasta sig ut i det okända och ändå känna sig trygg.

Bön är att ge sig hän.

Bön är ”the beginning of a beautiful friendship”.

Bön är själens andning.

Bön är ett pågående samtal.

Bön är själens terapi.

Bön är en brottningskamp med det stora okända,

Bön är att gråta ut all sorg, smuts och skit inför Guds ansikte.

Bön ger livet vingar.

Bön ger nya visioner, infallsvinklar.

Bön befriar vår tanke.

Bön befriar våra känslor.

Bön är meditation.

Bön är extas.

Bön är lovsång och glädje.

Bön är att låta sig fångas av den yttersta godheten.

Bön är att låta sig bekräftas av Gud.

Bön är att våga bli det vi är skapade att bli.

Bön ger oss mod att leva med osäkerheten.

Bön ger oss kraft att leva med ofullkomligheten, det ofärdiga.

Bön ger oss styrka att leva i trygghet trots att så mycket inte blir vad vi tänkt.

Bön är en relation som förändras och är konstant.

Bön hjälper oss att få syn på godheten.

Bön är att utforska Guds omsorg.

Bön är att våga uttala hopplöshetens ord, bitterhetens erfarenhet.

Bön är terapeutisk.

Bön är en andlig aktivitet, även fysisk, mental

Bön är att bekräfta Guds, den Omätbaras, existens, kärlek och godhet.

Låt oss be.

Vår fader, du som är i himlen..

Att vara ofärdig och älskad

Det är årsmötestider och många föreningar gör bokslut. Vi vill och lagen kräver att vi knyter ihop det gångna årets ekonomi och verksamhet. Vi vill veta hur det har gått, om verksamhetsplanerna genomförts, om budgeten hållit. Inget får lämnas öppet eller oklart när revisionerna skrivit under revisionsberättelsen.

Med livet är det annorlunda. Vi vet inte hur det har gått innan det är över. Bokslutet görs inte av oss själva, utan av andra. En del ”döstädar” som det heter numera, för att göra det så enkelt som möjligt för de efterkommande. Man vill inte lämna över problem till nästa generation.

Det andliga bokslutet då? Hur ser det ut, vem gör det?

En del författare friserar till sin livsberättelse, kallar det självbiografi, och utelämnar de pinsammaste detaljerna. Andra författare skriver så självutlämnande att läsare tycker: ”bespara mig alla detaljer”.

Bibeln antyder att Gud är den som gör bokslut över varje människas liv. En del är rädda för Guds bokslut, andra ser fram emot det. Det beror väl litet på vilken uppfattning vi har om Gud. Bibeln säger: Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek genom Jesus Kristus. Då behöver vi inte vara rädda för Guds bokslut.     

Kärleken gör inga bokslut. Den är utom vår kontroll. Kärleken lämnar en massa ”lose ends”, lösa trådar, vi vet inte vad som händer eller var det kommer att sluta efter att kärleken har inträffat. Men en sak vet vi, när kärleken drabbar så är allt förändrat.

Det som vi inte klarar av, det klarar kärleken.

När jag vill ha klara och tydliga svar säger Gud: Du behöver inte veta allt, min kärlek är tillräcklig.

När jag kräver att allt ska bli bra slut säger Gud: Min kärlek är dig nog.

När jag inte kan leva med det ofärdiga säger Gud: Min kärlek är fullkomlig

När jag vill att alla ska ha det bra, få leva friska, älskade, utan sår, problem och katastrofer säger Gud: Var inte rädd, jag är hos dig, min kärlek är hos alla.

När jag inte längre orkar tro på det goda säger Gud: Det behöver du inte heller, jag är godheten, kärleken som bär dig.  

Bibeln är full av berättelser om hur Gud förändrar människors liv, ofruktsamma kvinnor får barn, sjuka blir friska, blinda får sin syn, döva hör, lama kan börja gå, fångna släpps fria. Det är lätt att tänka att det är så det ska vara, också för oss. Det är modellen, från mörker till ljus, från sanning till lögn, från dåligt till bra. Vi vill att det ska gå bra, men alltid gör det inte det.

Som barn hörde jag många föredettingar berätta om sitt liv. Det var före detta alkoholister, före detta knarkare, före detta misslyckade som Gud hade tagit hand om och gjort till lyckade människor, föredömen och exempel för andra. Mera sällan talades det om att knarkaren som vittnat om sin omvändelse fått ett återfall, att den före detta alkoholisten börjat supa igen och inte längre syntes till i församlingen.

Lyckligtvis är inte Guds kärlek beroende av ”happy endings”, men Guds kärlek kan göra slutet bra.

Det lyckligtvis berättelser om när det inte blir bra till slut, men att det kan vara bra i alla fall. Som Paulus, som levde med sin ”törntagg” i ”sitt kött”. Var det har det spekulerats mycket om: en sjukdom, en andlig prövning, sexualitet, en personlighetsstörning, en brist, kanske något skamfyllt eftersom han inte skriver det rakt ut. Trots detta som plågar honom blir Paulus en ledare i den tidiga kyrkan.

Eller ta min kompis mamma, som tidigt drabbades av MS, men som hela livet var ett föredöme, inte i fysisk styrka, utan i andlig tillit.

I veckan lyssnade jag på ett program om kända kompositörer och deras sjukdomar. Bachs oskötta ögoninflammation ledde till döden, Beethoven dövade sina magsmärtor med sprit, Smetana led av tinnitus och illustrerade detta med violiner som spelade ett fyrstruket e, tinnitusfrekvensen. Plågade av lidande, kunde de övervinna sjukdom och smärta och skapa odödliga verk.

Livet är inte perfekt, men Gud är god.  

Författaren Marilyn Robinson skriver om pastorssonen Jack. Jack är en som vi idag skulle kalla för ”loser”, en person som vi från början förstår att det inte kommer att gå bra för. Han kommer inte att fixa det. Han lever på korta arbetsförhållanden och lån från smågangstrar som mörbultar honom när han inte kan betala tillbaka. Han tar in på billiga hotell ibland och sover utomhus ibland. Han är sjabbig, men samtidigt mån om att raka sig, den enda värdighet han har kvar.

Ända sen han var liten pojke har han försökt leva upp till sin pappa pastorns förväntningar om att vara en god son. Men när han inte klarar det så börjar han istället förstöra för sig själv, det kommer ju ändå inte att fungera. Han klarar inte av att ha något fint och vackert i sitt liv, det kommer ändå att gå sönder. Så istället för att njuta av det vackra och fina, förstör han det, det vackra och fina kommer ju ända att gå sönder. Lika bra då att förstöra det själv, tänker han. Då är det i alla fall jag som bestämmer.

Jack är präglad av sin pappa-pastorns tro och förväntningar, något som han tidigt inser att han inte kan leva upp till. Bättre då att inte ens försöka.

Jack kan inte älska sig själv, men han kan inte heller älska någon annan. Han drivs av skammen och självhatet. Inte ens förälskelsen skyddar honom från honom själv. Relationen är dömd från början, men ändå lever hoppet om att kanske ändå hon, Della, kan älska honom. Läsare vet att Della älskar, men det är Jack som inte får det att sjunka in så att han kan leva i den kärleken.

Som den förlorade son Jack är stack han hemifrån tidigt. Hans bror, den perfekta sonen och brodern, skickar pengar varje månad och hjälper så Jacka att överleva. När allt kraschat åker Jack hem för att hälsa på sin pappa och sin syster som bor kvar i huset. Men till skillnad från Jesu berättelse om den förlorade och återfunna sonen så blir det ingen happy end för Jack. Pappans kärlek är mera kvävande än befriande och Jack tar sin lilla kappsäck och åker bort igen. Kanske för att försöka bygga upp relationen med den kvinna han älskar igen. Hur det går vet vi inte.

Livet är fullt av lösa trådar. Livet är alltid på hälft, det är ofullkomligt, ofärdigt. På finska är ordet ”keskeneräinen”.  Livet är ”keskeneräistä”, vi människor är ”keskeneräisiä”. Samtidigt är livet vackert, människor är vackra, också det ofärdiga kan vara vackert. Sprickorna i träet, rynkorna i ansiktet.

Jesus säger, det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Den kristna erfarenheten säger, vi är alla sjuka, vi behöver alla en läkare, vi behöver alla bli helade. Därför bekänner vi vår synd, våra sår, vår brustenhet och tar emot Guds kärlek, förlåtelse och omsorg.

I grund och botten handlar allt om detta, att vi är och alltid kommer att förbli ofullkomliga. I allt detta är vi älskade, värda att älska. För Gud har skapat oss, Kristus bor i oss.  

Älska varandra säger Jesus. Älska Gud, älska dig själv, älska det ofullkomliga det som inte är – eller kanske aldrig blir – färdigt. Amen.

Text: Jani Edström

Om förlåtelse

Andrum 30.4.2021. Förlåtelse.
Text: Jani Edström

Veckans Andrum handlar om förlåtelse. Det är lättare att säga förlåt än att göra det. Men någonstans måste vi ju börja. Dagens Andrum handlar om hur förlåtelsen kan bli en livshållning Det finns en hel del missuppfattningar kring förlåtelse, därför ska vi börja titta på vad förlåtelse inte är.

Mitt namn är Jani Edström.

Förlåtelse är inte svaghet. Förlåtelse kräver mod och styrka.

Förlåtelse ersätter inte rättvisa. Förlåtelsen skapar utrymme för rättvisan att ha sin gång och ger inte plats för bitterhet eller hämnd.

Förlåtelse är inte att glömma. Vi behöver minnas för att kunna förlåta. Samtidigt befriar oss förlåtelsen från att låta minnena få makt över oss.

Förlåtelse är inte enkelt. Det kräver ofta tid, hårt arbete och en vilja att ständigt fortsätta på förlåtelsens väg.

****

Vad är då förlåtelse?

Det var en fråga som den sydafrikanske biskopen Desmond Tutu ställde sig när han år 1995 utsågs till ledare för det nationella försoningsprojektet. Efter många år av en brutal rasåtskillnadspolitik, var det dags för landet att gå vidare. Men hur? Skulle man begrava minnena av våld, mord och orättvisor, skulle man utkräva straff, eller fanns det en tredje väg, förlåtelse och försoning?

Den tredje vägen innebar att de som berättade vad de gjort gick fria från straff i utbyte mot att sanningen kom fram. Dag ut och dag in tog biskop Tutu del av tv-sända berättelser av vita poliser och andra som skjutit och torterat människor för deras mörka hudfärgs och politiska åsikters skull.

Men offren och de anhöriga till offren fick sin röst hörd. Många anhöriga berättade att de var beredda att förlåta om de bara visste vem de skulle förlåta. Därför var det viktigt att förövarna trädde fram och berättade vad de gjort, och mot vem.

Ingen tvingade mördarna att vittna om sina gärningar. Ingen tvingade offren att förlåta. Allt började med sanningen, berättelsen. Det var det här som hände. Det var det här jag gjorde.

Sanningen är frigörande. Sanningen ger upprättelse. När det hemska och grymma kom fram i ljuset var dess makt bruten. Helandet kunde börja.

****

Att välja förlåtelsens väg är det smartaste vi kan göra. Men att förlåta är inte att göra det enkelt, det är inte att visa svaghet, det är inte att glömma, inte att hindra rättvisan att ha sin gång.

Jag väljer att förlåta för min egen skull. För i något skede måste jag välja mellan att odla bitterheten över en oförrätt eller att plantera förlåtelsens frö i själens jord. Förnuftsmässigt är valet lätt, känslomässigt kan det ibland vara fruktansvärt svårt.

Men jag vet vart bitterheten, förlåtelsens motsats leder. Den leder neråt, bort från den jag innerst är och vill vara. Därför vägrar jag låta bitterheten ta kontroll över mina minnen och känslor. Det oförsonade kan jag visserligen hålla osynligt för andra, men mig äter det inifrån.

Förlåtelse är en tidskrävande process. Ibland åker jag ännu berg- och dalbana mellan förlåtelse och bitterhet. Har jag inte kommit längre än så här? Två steg framåt på förlåtelsen väg, ett steg tillbaka. 

Förlåtelsen befriar mig att bli den jag innerst inne vill vara, en som inte är slav under bitterhet och oförrätter.

Förlåtelse leder till frid i mitt inre och fred mellan människor. Eller som biskop Desmond Tutu brukar säga: Freden kommer till den som lärt sig att förlåta.

Längta bort och längta hem

Tredje söndagen efter påsk.

Temat i dag är Guds folks hemlängtan. Det kan kännas märkligt med det här temat så nära påsken. Men när vi läser dagens texter och kommer ihåg Jesu ord till rövaren på korset så känns det inte längre så konstigt.

Jag vill att ni ska vara där jag är, säger Jesus till sina lärjungar. Hos mig är ni hemma, menar Jesus. Idag ska du vara med mig i paradiset, säger Jesus till en av rövarna på korset. Välkommen hem till mig!

Att längta bort är samtidigt att längta hem.

Hur många unga är det inte som genom tiderna längtat bort från den lilla staden, de små sammanhangen, småsintheten och tungsinnet. Unga som hellre än att bo kvar i hembyn en sekund till beger sig ut i det okända, beger sig ut på vift, på drift. De längtar bort, men samtidigt längtar de hem, kanske utan att veta om det. Men liksom den förlorade och återfunna sonen som Jesus berättar om, hittar de inte det de söker där långt borta i staden, eller i det drömda paradiset. Den unge mannen i berättelsen hittar sig själv där han slavar i grishuset, matande djur som enligt hans egen tro var både smutsiga och religiöst orena. (Idag vet vi att grisar är både intelligenta och renliga djur). Det står att mannen kom till sig själv. Han drabbades av insikt, en självinsikt som angav riktningen att återvända hem, hem till sig själv, hem till kärleken, den fullständiga, villkorslösa kärlek som både värmer och upprättar. Att vara älskad är att komma hem.

Författaren Tommy Hellsten använder ordet himmelslängtan för människans outtalade längtan bort, och vår längtan hem. Himmelslängtan är när vi ser på bilder från exotiska platser och drömmer oss bort till varma vindar och soliga kuster. Himmelslängtan är när människan försöker fylla det gnagande hålet inom sig med upplevelser, saker, prylar, sex, droger, mat, trender eller musik. It’s gotta be rock’n’roll to fill that hole in your soul, sjöng popgruppen ABBA. Himmelslängtan är när vi ännu diffust bara anar att den tärande känslan av otillfredsställelse inom oss bara kan botas av kärlek och acceptans.

Gud är kärlek, Gud är den som skapar oss och accepterar oss. Gud bor i oss, vi är skapade till Guds likhet och till Guds avbilder. Därför uppmanas vi att älska Gud, vår nästa och oss själva. Att älska oss själva blir då också att älska Gud, Guds avbild och likhet inom oss. Våra kroppar är tempel för den heliga Anden, Gud bor i oss. När vi hatar eller förminskar oss själva, är det också Gud vi förminskar. Att älska Gud är därför att älska oss själva, att älska oss själva är att älska Gud. Och när vi älskar Gud och oss själva befrias vi att älska varandra, eftersom Gud bor i varje medmänniska. Att älska är att komma hem, att vara älskad är att vara hemma. Att vara hemma är inte en plats, utan ett tillstånd, ett varande, en kärlek.

Vi är Guds barn. Synden och omedvetenheten skiljer oss från Gud. Därför längtar vi hem. Jesus gör oss medvetna om Guds gränslösa kärlek och att varje människa är kallad, designad, gjord för att leva i gemenskap med Gud, vår Fader och Skapare; med Gud inom oss, med Gud i vår nästa, med Gud i skapelsen. Gud visar, genom att sända Jesus, som lever vårt liv, dör vår död och uppstår till evigt liv, att Hans kärlek kan förvandla det djupaste lidande, den grymmaste smärta, lynchningar och död till en seger för Hans rike, för hans kärlek.

Kärleken besegrar döden, kärleken kommer att få sista ordet. Det är det som varje människa anar och längtar efter, det är därför vi inte kan och vill acceptera lidandet och orättvisorna i världen. Det är därför vi fortsätter att be, tro och hoppas på fred och rättvisa.

Gud har lagt ner evigheten i våra hjärtan (Predikaren 3:11), vår himmelslängtan.

Himlen är inte så mycket en plats som ett tillstånd. Är det inte det Jesus säger, jag vill att ni ska vara där jag är, ”förbli i min kärlek”. Som jag är i Fadern, ska ni vara i mig.

Himlalängtan kan leda till himlamedvetenhet, skriver Tommy Hellsten. Det är det vi brukar kalla att bli frälst, att omvända sig, att göra sinnesändring. Vi tänker kanske att det här är en engångshändelse, men egentligen är det och ska det vara något återkommande, något pågående, som en relation. Himlamedvetenhet föregås av ett erkännande av vår brist, vår synd, vår omedvetenhet. Himlamedvetenheten utmynnar i bekännelse och tacksamhet. En bekännelse till Gud och tacksamhet över Guds kärlek.

Himlamedvetenhet är att komma hem, hem till Gud, hem till sig själv. Kyrkofadern Augustinus skriver: Oroligt var mitt hjärta tills det fann frid hos Gud. Jesus berättar om fåret som blir återfunnet och får komma hem till herden och de andra fåren. I Psaltaren 23 läser vi: Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont, ty du är med mig

I Psalm 139 frågas det: Vart skulle jag fly för ditt ansikte Gud, för din närvaro, för din kärlek. Tog jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.

Den franska teologen och filosofen Simone Weil säger ungefär så här:  Även om jag försöker ta mig så långt från Kristus som det bara är möjligt kan jag vara säker på att när jag vänder mig om igen så kommer Kristus att vara den första jag möter.

Guds rike är inom er, säger Jesus, Guds rike är mitt ibland er. Om ni förblir i mig så förblir jag i er. Paulus säger i sitt tal i Apg 17: ”Gud är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, vi har vårt ursprung i honom…vi har vårt ursprung i Gud.”

Att komma hem är att bli medveten om Guds gränslösa kärlek, att bli befriad från synd, skuld och skam. Att bli planterad i den goda jorden, växa och bli till hos Gud och i gemenskap med varandra. Att komma hem är att komma till himlen och finna det eviga livet. Men himlen är inte en plats, utan ett tillstånd, en gemenskap, bortom tid och rum, men något som börjar redan här och nu. Det eviga livet är inte en ändlös tid, utan en livskvalitet som bottnar i kärleken, Guds kärlek, som Han har gjort känd för alla genom Jesus Kristus, vår Herre, vår vän och vår broder. Kristi kärlek befriar oss till att älska och finna vägen hem till Gud igen.

Eller som Ulf Christianson sjunger: Jesus byggde vägar, Jesus byggde broar, och sa till alla mänskor: Kom hem, igen, till Gud.

Du är barnet som får komma hem och vara hemma, hur du än känner dig, var du än befinner dig är du omsluten av Gud, den Stora Kärleken.

Text: Jani Edström (25.4.2021)

Påsken – det nya normala

Påsken är de goda nyheternas tid. Men goda nyheter är inte alltid lätta att ta till sig. Lärjungen Tomas är inte den enda tvivlaren i världshistorien. Det är många som gett upp för tidigt, inte orkat vänta till slutet, på de goda nyheterna. Kastat in handduken för tidigt. Och ångrat sig. Segern kom ju till slut, med då var de inte längre där. Judas Iskariot var en av dem.

Vad är det som gör att många av oss har svårt att ta till sig goda nyheter? Kanske är det vår läggning. En del av oss är analyserande melankoliker och har svårt att se det positiva. På sin höjd kan vi hålla med Cornelis Wreesvijk som sjöng: För var dag blir det bättre, men aldrig blir det riktigt bra.

Kanske är det mediernas fokusering på katastrofer, kriser och problem som bidrar till att det är svårt att ta till sig goda nyheter. Att värdsfattigdomen minskat, att våldet på gatorna i Helsingfors gått ner, att fler människor än någonsin tidigare upplever välfärd. Att allt färre barn dör vid förlossningen, att allt fler barn får gå i skola. Att utvecklingen i världen också gått i positiv riktning. Ända fram till coronapandemin i alla fall. Efter den väntar nya utmaningar. Men också under pandemin har vi nåtts av goda nyheter. Inte minst många kreativa sätt att visa omsorg när vi inte kan träffas. Eller alla våra hjältar på sjukhus, skolor och vårdanstalter som vägrar ge upp.  

Kanske vi uppmärksammar de dåliga nyheterna av den anledningen att vi innerst inne tycker att det goda är – eller borde vara – det normala, och därför anser vi det viktigt att rapportera om det onda, det dåliga.

Påsken är det nya normala. Påsken vittnar om att kärleken och godheten är det normala, det som allt annat måste förhålla sig till. När Jesus uppstått från de döda och ängeln rullat bort stenen, måste till och med ondskan och döden vika undan.

Det är efter påsken som det nya normala visar sig på ett alldeles särskilt sätt.

Påsken som det nya normala innebär att det goda segrar, att Gud genom Kristus har övervunnit alla mörkrets makter. Jesus Kristus har segrat över alla makter som strävar efter makt och pengar för sin egen vinnings skull. Över alla makter som förnedrar, exploaterar, förminskar och ljuger. Över alla makter som förleder, förmörkar och sprider skräck och konspirationsteorier.

Kristus har segrat över allt det svåra, det onda, det hemska, allt det katastrofala som nyhetskanalerna förmedlar varje morgon innan vi ens hunnit vakna. Inte så att det onda inte gör ont, men så att det onda inte längre har makten.

Påsken visar att det onda har övervunnits med det goda. Kärleken har segrat. Guds kärlek till skapelsen och mänskligheten segrar när Jesus övervinner dödens makt.

Vi förenas med våra ortodoxa vänner som varje påsk sjunger: Kristus nousi kuolleista, kuolemalla kuoleman voitti, ja haudoissa oleville elämän antoi. Kristus har segrat över döden. Genom att dö besegrade han döden. Och till dem som var i graven gav han livet åter.  

Efter påsken bjuds vi liksom lärjungarna in att bygga Guds församling, att sprida Guds rike, att ge rum för kärleken och ljuset som bryter genom hat och mörker. Vi bjuds att alltid och överallt motverka och stå emot det onda i Jesu namn. Vi kallas in till ett specialuppdrag, att normalisera godheten.

När budskapet om Guds frälsning når djupt in i våra hjärtan så blir det onda något onormalt. Allt i tillvaron måste då rätta sig efter påskens glädjebudskap. Allt i himlen och på jorden måste böja sig för Herren Jesus Kristus. Det onda, det onormala, har endast en begränsad makt, en begränsad plats, en begränsad tid.

Kyrkan, församlingen och i förlängningen hela Guds skapelse är där det nya normala ska ta plats och ges utrymme. Det nya normala är att kärlek, omsorg och trygghet blir alltings måttstock. Där kärlek, omsorg och trygghet sprids, där går Guds rike fram. För Gud är kärlek och Gud har låtit sin kärlek ta sig uttryck i omsorgen om var och en av oss, i omsorgen om allt skapat. Gud är inte långt ifrån någon enda av oss. Det är Gud, genom den uppståndne Jesus Kristus vi lever, rör oss och finns till.

Kraften från Jesu Kristi uppståndelse genomsyrar hela skapelsen med sin skönhet. Kraften från Jesu Kristi uppståndelse övervinner ondskan och driver bort rädslan för döden. Kraften från Jesu Kristi uppståndelse lyfter fram sanningen i ljuset. Sanningen som befriar. Sanningen som ger oss kraft att förlåta.  

Att leva i påskens nya normala är att låta Guds kärlek genomsyra våra liv, hela livet.

I påskens nya normala behöver Tomas inte längre tvivla på att Jesus uppstått från de döda. I påskens nya normala får lärjungarna livsglädje och kraft. I påskens nya normala får vi höra att förlåtelsen alltid är en möjlighet.

I påskens nya normala strävar alla efter fred och försoning. I påskens nya normala når budskapet om frälsning genom Jesus Kristus ut till världens alla hörn. I påskens nya normala förs det fredliga samtal mellan religioner, ideologier, stater och folk. I påskens nya normala samverkar alla till att motverka överkonsumtion och matsvinn. I påskens nya normala lägger politikerna sin egen makthunger åt sidan. I påskens nya normala sammanstrålar alla goda krafter i en gemensam strävan att göra världen till en tryggare och vackrare plats. I påskens nya normala är det de minsta, de svagaste, de sjukaste, de ensammaste, de mest utsatta och marginaliserade som sätts i fokus.

I påskens nya normala är det du som inte längre behöver oroa dig och vara rädd. Är det du som får känna dig buren på Guds kärleksvåg. Är det du som ges möjlighet att sprida påskens nya normala omkring dig var du än befinner.

Jesus Kristus är påskens nya normala – världens frälsare och hopp – som allt annat i tillvaron måste förhålla sig till och böja sig för. Det tror vi, det bekänner vi oss till, det vill vi låta genomsyra hela vårt liv.

Text: Jani Edström  

Doften av glöd

Doften av glöd. En påskbetraktelse.

Sedan visade sig Jesus igen för lärjungarna vid Tiberiassjön. Det gick till så: Simon Petrus och Tomas, som kallades Tvillingen, Natanael från Kana i Galileen, Sebedaios söner och två andra lärjungar var tillsammans. Simon Petrus sade till de andra: ”Jag ger mig ut och fiskar.” De sade: ”Vi följer med dig.” De gick ut och steg i båten, men den natten fick de ingenting.

En sjö.

En båt.

Ett nät.

En röst.

En blick.

En glödhög.

En uppmaning.

En glädje.

Ett igenkännande.

En måltid.

Ett uppdrag.

Lärjungarna befinner sig ute på sjön. Sjön är stor. Den är oberäknelig. Ibland lugn och stilla, ibland stormande och farlig. Idag är den lugn och hoppingivande. Tröstande. Lärjungarna är ute på sjön. De är fiskare. De är i sitt rätta element. Men de sörjer. De saknar. Intuitivt har de återgått till sina sysslor. Sorg bearbetas bäst genom fasta rutiner. Lärjungarna gör det som de kan, det som de är bäst på. De åker ut och fiskar. På sjön.  

Båten är trygg. Lärjungarna vet hur den fungerar. De kan manövrera den som de vill. De har gjort det förr, de gör det på nytt. Kanske är det här deras livsöde trots att allt. Kanske var tiden med mästaren, rabbin, vännen, Jesus från Nasaret, bara en parentes. Det hade känts som ett helt liv. Som livet självt. Båten påminner dem om mästaren. I båten låg han och sov när det stormade. I båten ropade han åt stormen att ge sig. Från båten predikade han för folket på stranden. Till båten kom han en natt gående på vattnet. I båten lugnade han lärjungarna. Båten påminner lärjungarna om mästaren. Båten gör dem trygg.  

Näten är små. Sjön är stor. Lärjungarna lyckas inte träffa fiskstimmen med sina kastnät. Inte på hela natten. Fiskarna är skickligare än lärjungarna, trots att det är rutinerade fiskare. Näten är det inget fel på. Lärjungarna har själva lagat näten, kontrollerat dem och sett till att de är hela. Att fiska med söndriga nät är som att ta upp vatten med en bottenlös spann. Förutsättningarna för ett fiskafänge är goda. Men var håller fisken hus?   

De hör en röst. Den kommer från en gestalt på stranden. En varm, distinkt röst, fylld av kärlek och omtanke. Har ni ingen fisk? Rösten vibrerar medkänsla. Sedan av auktoritet. Kasta ut näten på nytt, på högra sidan! Lärjungarna lyder. Näten fylls av fisk. Någon räknar dem. Så många. 153 stycken. Alla kända fiskarter. Alla kända folkslag. Uppståndelsens glädje ska nå hela världen, allt skapat.  

Någon ser gestalten på stranden. Känner igen och utropar. Det är Herren! Kärleken ser. Kärleken känner igen. En annan ser inte, men hör vad den andre säger. Kastar sig i vattnet. Simmar mot gestalten på stranden. En del ser. Andra hör. Ibland räcker det med en blick. Andra gånger är ett ord tillräckligt. Blicken eller ordet kan upplysa våra sinnen. Då förstår vi vem som står på stranden. Vem som ser oss. Vem som lyssnar till oss. Vem som kan ge oss hoppet tillbaka. Återge oss glädje och handlingskraft.

Glödhögen på stranden ryker. Ovanpå ligger några fiskar. Någon har tänkt. Tagit sig tid. Visat omsorg. Människan behöver äta. Särskilt trötta, sörjande fiskare. Utan mat dör vi. Utan mat är det onödigt att försöka prata om något annat. Hungern tar all uppmärksamhet. Mat ger liv. Ger kraft.  Gemenskapen kring måltiden förenar oss. Så enkelt är det. Den gör oss lyssnande. Förundrade. Till och med pratsamma. Men vännerna kring glöden sitter tysta. Det behövs inga ord. Varför säga något när en ändå vet, känner djupt inne. När hela ens varelse inser: Det är Herren!

Uppståndelsens berättelser skapar förundran. Mycket undgår oss. Liksom fiskarna som undslipper näten. Annat får grepp om oss. Håller oss fast. Som fiskar i ett nät. Sedda. Räknade. Vi ser gestalten. Vi ser röken från glöden. Vi känner lukten av rökt fisk. Vi anar vem det är. Så kastar vi oss ut i vattnet. Ingen tid att förlora. Vi vill se Herren.

Så sitter vi där kring glöden. Torkar kläderna. Äter av fisken och bröden. Gemenskapens måltid. Kärlekens måltid. Vi är omgivna av oförtjänt omsorg. Tänk att någon bryr sig. Tar sig tid. Förundran upptar våra känslor. Hoppet gror i våra hjärtan. Allt är rätt. Livet balanserar. Inte på en knivsudd, utan på en fast grund. Vi är inte ensamma. Vi tillhör Gud och vi tillhör varandra. Tillsammans får vi gå trygga i världen. Berätta om gestalten på stranden. Han som såg det vi inte såg. Som uppmanade oss att kasta ut näten på nytt. Han som förberett en måltid åt oss. Han är livets bröd för allt skapat.

Kristus är uppstånden!

Text: Jani Edström

Jesus är arg

Jesus är arg. Lärjungarna har aldrig sett honom så här upprörd tidigare. Det är ingen vanlig ilska, ingen snabbt övergående vrede. Det här är personligt.

Det har känts länge, legat i luften. Spänningen. Som att snart kommer något att hända. Explodera. Någonting måste ge efter. Någonstans.  

Jesus var på väg till templet. Platsen för gudsmöte. Där man offrade varje dag. Hundratals djur. Olika slags offer. Försoningsoffer. Tackoffer.

I templet såldes djur, allt från lamm till duvor. Visserligen kunde folk ta med egna djur till templet också, men på egen risk. Det var inte säkert att djuren godkändes av prästerna. Djuren skulle vara felfria för att kunna offras. Om prästerna hittade något fel på offerdjuret så blev det att köpa ett nytt djur att offra. Det blev dyrt.

De fattiga hade bara råd med duvor. Men också duvorna blev dyra när de köptes på plats. Dessutom lades försäljarna höga räntor på priserna.  Om det var något Gud inte kunde acceptera var när de fattiga utnyttjades, exploaterades. Det hade profeterna varnat och påmint om många gånger. Jesus var en profet. Han kunde citera skrifterna. ”Mitt hus ska kallas ett bönens hus, men ni har gjort det till ett rövarnäste”.

Jesus gick från ord till handling. Han började välta omkull borden med växelpengar. I Guds den rättfärdiges namn. Han välte bord efter bord och slog omkring sig med en piska. Växelpengarna flög i luften, rullade ner på marken. Folk sprang undan. Djuren bräkte och försökte slita sig loss. Penningväxlarna försökte rädda vad som räddas kunde. Djurförsäljarna försökte ta fast djuren som rymt.

Och mitt i allt detta Guds rättfärdighets kaos börjar ett gäng barn och ungda sjunga: Hosianna, Davids son!

Det blev bara för mycket för de religiösa ledarna. Vad håller du på med, Jesus? Hör du vad de sjunger?

Jag hör, jag hör. Men har ni inte läst: ”Barns och spädbarns rop har du gjort till en lovsång åt dig?”

Barnens rop blir en lovsång. Rättfärdighetens lovsång. En lovsång om Guds rättfärdighet. En sång om Guds vision för världen och mänskligheten. Barnen vet. Barnen känner. Barnen ser hur det borde vara. Barnen vet hur världen kan se ut, borde se ut, måste se ut, om de ska ha en framtid i världen.

Barnen går längst framme nu. De utmanar makten. De utmanar ekonomin. De utmanar gamla strukturer. De ser vad som måste göras. Nu. Inte sen. Hosianna!

Barnen ser en värld där de får gå i skola och lära sig, och själva välja vem de vill gifta sig med. Barn ser en värld där de är lika mycket värda som vuxna, där de får synas och höras och får vara med och ta beslut.

Barnen ser en värld där de inte längre tvingas gräva efter kobolt i Kongos gruvor med risk för sina egna liv, för att vi ska kunna göra miljövänliga batterier till bilar och mobiltelefoner.

En värld där de inte längre bedöms för hur de ser ut, klär sig eller vad de äger?
Där de inte blir trakasserade för att de bär kors, kipa eller slöja.

En värld där de blir välkomnade, älskade och respekterade oberoende av hudfärg, kön, sexualitet, etnicitet eller ursprung.

En värld där vuxna respekterar deras kroppar, deras nej, deras integritet.
En värld där de inte behöver gråta sig till sömns av hunger.
En värld där deras mammor inte behöver gå tio kilometer efter rent vatten.
En värld där deras mammors arbete värderas lika mycket som deras pappors.

En värld där de inte längre mår dåligt över klimatförändringen.
En värld där polarisarna slutat smälta.
En värld där de inte behöver svälta.
En värld utan krig och flyktingskap.
En värld som är trygga att leva och växa upp i.

Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus, uppmanar Paulus sina vänner i staden Filippi.

Vilket är Jesu sinnelag? Det som Paulus syftar till är att Jesus var lydig, att Jesus utförde sitt uppdrag. Han var lydig intill döden på ett kors. Men Jesus var också Guds profet. Som såg och hörde hur orättvisan drabbade de fattigaste, de minsta. I själva templet. Jesus underordnade sig Guds vilja. Men det hindrade honom inte att bli vred över hur de fattiga, de försvarslösa behandlades. Tvärtom. Jesus kände Guds hjärta, Guds vilja. Jesus visste att Gud hatade orättvisor. Han kände Guds vrede över ondskan i sin egen kropp. Han kunde inte längre tiga och vara stilla när det stormade inom honom.

I dagens evangelietext är det ilska och vrede som är Jesus sinnelag. Jesus är arg, på riktigt. Det är personligt. Det han ser hända i templet går tvärt emot Guds rikes värderingar.

Palmsöndagens evangelium idag innehåller inga videkissor. Om det innehåller vide, är som en piska mot all ondska och orättvisa. Allt det som Jesus övervann genom sin död på korset och sin uppståndelse ur graven.

Jesus ser ondskan, hur människor utnyttjas och exploateras. Hans vrede känner inga gränser. Det han gör i templet är en symbolhandling. Han vill visa hur Gud en gång kommer att döma ondskan och låta rättfärdighet och rättvisa segra. Han vet att en förutsättning för detta är att han ger sitt liv för världen. För barnens framtid, för jordens framtid, för mänsklighetens framtid.

Jesus Kristus, vårt hopp och vår framtid. På riktigt.

Borde vi kanske be om litet mera av Jesus sinnelag när det gäller synen på orättvisor och ondska. Be om mera vrede. Helig vrede. En vrede över att Guds rike ännu inte uppenbarats. Att det fortfarande är på hälft. Att så mycket ännu måste rättas till. Från grunden.

Låt oss gå med Jesus idag. Till templet. Se och höra när han vräker undan redskapen för det ekonomiska förtryck som Bibelns profeter använder så mycket tid, så många ord, att uppmärksamma oss på.

Förtryck inte de fattiga, invandrarna, änkorna, de faderlösa. Ge mat åt de hungriga, kläder åt de nakna, trygghet åt de hemlösa, besök de sjuka och de som är i fängelse. Jag behöver inte era offer, jag vill se rättvisa bryta fram som en flod, som en fors, som en lavin.

En dag kommer det att hända. En dag kommer Guds rättvisa att skipas. Med början från Jesus själv, hans liv, hans död, hans uppståndelse.

Det är i honom, på grund av honom som vi lever, rör oss och är till. Det är på grund av Jesus död och uppståndelse som Guds rättfärdighet segrar. Det är i Jesus som vi har hopp om en framtid.

Amen.

Text: Jani Edström. Palmsöndagen, 28.3.2021

Vem tror du att du är, Jesus?

Joh. 8:46-59
Jesus sade: ”Kan någon av er bevisa att jag har syndat? Om jag talar sanning, varför tror ni mig då inte? Den som har Gud till fader, han lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte har Gud till fader.” Judarna sade: ”Har vi inte rätt när vi säger att du är samarier och att du är besatt.” Jesus svarade: ”Jag är inte besatt, utan jag ärar min fader, men ni skymfar mig. Jag söker inte min egen ära, men det finns en som söker den och som dömer. Sannerligen, jag säger er: den som bevarar mitt ord skall aldrig någonsin se döden.” Judarna sade: ”Nu vet vi att du är besatt. Abraham dog och profeterna likaså, men du säger att den som bevarar ditt ord aldrig någonsin skall möta döden. Skulle du vara större än vår fader Abraham? Han dog, och profeterna dog. Vem tror du att du är?” Jesus svarade: ”Om jag själv förhärligar mig är min härlighet ingenting värd. Det är min fader som förhärligar mig, han som ni säger är er Gud. Ni vet inte vem han är, men jag känner honom, och om jag säger att jag inte känner honom, så blir jag en lögnare som ni. Men jag känner honom, och jag bevarar hans ord. Er fader Abraham jublade över att han skulle få se min dag. Han fick se den och gladde sig.” Judarna sade då till Jesus: ”Du är inte femtio år, och ändå har du sett Abraham.” Han svarade: ”Sannerligen, jag säger er: jag är och jag var innan Abraham blev till.” Då tog de upp stenar för att kasta på honom, men Jesus försvann och lämnade templet.

****

Troende har alltid grälat. Ibland om småsaker. Ibland om större saker. Ibland om sanningar med litet s. Ibland om sanningen med stort S. Under många år har ortodoxa och armeniska präster grälat om hur städningen ska gå till i Födelsekyrkan i Betlehem. När kyrkan debatterade frågan om Jesus var både Gud och människa gick människor ut på gatorna och demonstrerade. Idag bryr sig vanligt folk mindre, men i kyrkan går debatterna fortfarande heta i många frågor. Kanske måste det vara så, jag vet inte, men hur det än är ska vi kunna diskutera med respekt för varandra utan att komma med grundlösa beskyllningar. Inte som i den här berättelsen, när judarna beskyller Jesus för att ha syndat och vill döda honom.

Här tycker vi nog att Johannes använder beteckningen judar väl slarvigt. Egentligen menar Johannes de judiska de skriftlärda, fariséerna. Den här typen av generaliseringar har kunnat lätt till helt onödiga motsättningar mellan kyrkan och judendomen, det vi kallar ersättningsteologi, dvs. tron att kyrkans glada nyheter bygger på judendomens slaveri under lag och förbud. Så var det nu inte riktigt. Både judendomen och kristendomen bygger på förtroende mellan Gud och människa, och lydnad inför Gud. Och vi har mycket att lära av judarnas sätt att förhålla sig till sina skrifter och sin egen tradition.

Diskussionen här liknar de debatter som Jesus brukade föra med fariséer och skriftlärda om lärofrågor, tolkningar och tillämpningar av budorden. Intressant är att Jesus här talar till ”de judar som trodde på honom” (Joh.8:31). Vi ser alltså att även de som trodde på Jesus kunde ha helt olika uppfattning om vem han var när det började bränna till.

Heta diskussioner mellan lärare och skriftlärda var mera regel än undantag på den här tiden och är något som kännetecknat judendomen (och i viss mån också kristendomen) från början fram till idag. Ett utmärkande drag för judendomen är att det ryms flera sanningar på bordet samtidigt, medan många kristna hävdar att det bara finns en sanning, eller att Bibeln bara kan tolkas på ett sätt. Så är det nu inte, så var det inte heller från början. Därför hade de skriftlärda ett viktigt uppdrag.

De skriftlärda bestod av olika grupperingar. En viktig grupp var fariséerna, vars uppgift det var att tolka och tillämpa Moses undervisning, Toran. De vill göra det möjligt för vanliga människor att tillämpa tron i praktiken. Därför har vi idag uttrycket ”kosher” som betyder allt som är rent i religiös bemärkelse. Det kan handla om vilken mat som är ”kosher”, eller om tekniska lösningar eller moderna uppfinningar som inte var påtänkta när Mose tog emot lagen och undervisningen.

Dessutom har bibelforskningen visat att debatterna mellan Jesus och fariséerna framstår som något tillspetsade. Men det är förståeligt, eftersom evangelisterna ville visa och bevisa att Jesus var den han utgav sig att vara, Guds son och världens frälsare. Alla fariséer var inte heller så illasinnade som i den här berättelsen. I Johannes tredje kapitel möter vi en skriftlärd, Nikodemus, som kom till Jesus om natten för att samtala om tro. Det fanns två olika grupper av fariséer, en som skulle kalla mera konservativ och bokstavstroende ledda av rabbi Shammai, och en annan mera liberal och öppen som leddes av rabbi Hillel. Låter det bekant på något sätt? Båda grupperna hörde till Guds folk Israel och hade som uppgift att tolka och tillämpa traditionen genom Mose, skrifterna och profeterna.

För många troende i dag ryms det bara en sanning i varje bibelvers. I den judiska traditionen och genom kyrkans historia har det alltid existerat flera sanningar, många tolkningar parallellt. Läs predikningar och uttolkningar genom kyrkans historia fram till idag så märker du att samma bibelord tolkats och tillämpats olika i olika tider, beroende av vilka saker som varit aktuella. Så har till exempel synen på slaveriet, staten, makten, våldet, barnuppfostran, kvinnans ställning och äktenskapet förändrats genom historien. Det här kan vi se som ett tecken på att Guds uppenbarelse fortsätter, att Gud ger oss insikter och kunskaper som man inte hade på Bibelns tid.  

****


Hur kan vi aktualisera budskapet ur dagens evangelietext. Vad får vi med oss idag?

1 De skriftlärdas kunskap är otillräcklig. De tror att de är de enda rätta uttolkarna av skriften, att de som Abrahams barn har sanningen. De har skriften, ordet och traditionen på sin sida. De som fariséerna inte vet, eller vill erkänna, är att Jesus vet mer, och är mer än de någonsin anat. Jesus har den sanning som fariséerna söker och försöker tillämpa. Ja, Jesus är den sanning som de skriftlärda söker, men inte kan se, trots att Sanningen står framför dem. Jesus finns omtalad i skriften, Jesus är Ordet, Guds levande ord till människorna. En sak jag vill ta med mig är att inte låta orden stå i väg för Ordet, att inte begränsa tolkningen och tillämpningen av bibelordet till vissa bestämda tider, utan låta Jesus själv genom den heliga Anden visa vad det kan handla om idag.

2 Det är tufft att bli ifrågasatt. När Jesus beskyller de skriftlärda för att inte göra Abrahams gärningar och vilja döda honom, då går de till personangrepp mot Jesus. De tar till de värsta invektiven och anklagelserna de känner till. De kallar Jesus för ”samarier”, en smutsig oäkta människa, en paria, en hybrid, en som påstod sig tillhöra Guds folk, men som alla visste inte var det. De beskyllde Jesus för att vara besatt, motsatsen till de han själv påstod sig vara, en djävulens hantlangare.  ”Skulle du vara större än vår fader Abraham? Vem tror du att du är?

3 Vem tror du att du är, Jesus? Jesus vet vem han är. Han säger det visserligen inte rakt ut, men det behöver han inte heller. Det blir klart och tydligt ändå. Helt i enlighet med den retorik som var dominerande.

Vem tror du att Jesus är? Om vi tror att Jesus är den han utger sig för att vara, får det konsekvenser för oss. Det betyder att vi får ställa oss på hans sida i kampen mot det onda. Det betyder att Jesus är på vår sida när vi kämpar mot mörkret inom oss och mörkret runtomkring oss. Tillsammans med Jesus är vi trygga. Med honom får vi gå in i samtal, sjukhussalar, debatter, relationer och arbetsgrupper. Hos honom är vi alltid trygga. Vi behöver inte vara rädda att vara fel eller att göra fel. Vi får leva varje dag i förlåtelsen, varje dag omslutna av Guds kärlek, varje dag under Guds beskydd.  

Med Jesus får vi också ibland se att saker inte är så självklara som de verkar. Att Jesus utmanar traditioner och föreställningar, också sådan som vi, liksom fariséerna, tror är förankrat i skriften och traditionen. Men Jesus, Gud Ord, står över enskilda ord. Jesus är uttolkaren av skriften, den som genom sitt liv, sin död och sin uppståndelse tolkar och tillämpar skriften.

När vi tolkar och tillämpar skriften som kyrka och enskilda får vi ha Jesus som ledstjärna, hans liv som mönsterbild, Jesus som föredöme. I motsats till fariséerna är vi ofta tvungna att inse att vi har fel när vi möter Jesus. Det är inget misslyckande, tvärtom är en väg vidare mot en djupare förståelse av tron och livet, mot en närmare relation till Gud och våra medmänniskor. Amen.