Kärlek och sanning

”Skillnaden mellan er och mig är att ni använder Bibeln för att förstå vad kärlek innebär, medan jag använder kärleken för att förstå Bibelns budskap.” Orden (i min översättning) är ett citat från en skämtteckning där Jesus står vänd mot sina lärjungar som var och en håller i en stor Bibel. Teckningen är tydligen en kommentar på olika sätt att använda Bibeln.

Jag postade teckningen på min fb-sida och fick värdefulla svar och kommentarer. Rätt snart var vi inne på relationen mellan kärlek och sanning. Hur hör de ihop?

För mig är relationen mellan sanning och kärlek är otroligt fascinerande. De existerar hela tiden i växelverkan, hos Gud, i Bibeln. Bägge är bärande teman hos Paulus och behandlas också i påve Benedikt XVI:s bok Kärlek i sanning (2009). Ingendera lyckas gå till botten med saken, trots goda försök.

Jag har märkt att en del av oss gärna betonar sanningen först och kärleken sedan. Utan sanning blir kärlek bara flum, liksom. Sanningens uppgift verkar vara att ge stadga åt kärleken, som om kärleken inte skulle kunna stå på egna ben. Andra människor ser kärleken som den övergripande principen, i vilken sanningen är redan är närvarande, innesluten.

Hur vi uppfattar relationen mellan sanning och kärlek sker inte alltid medvetet, utan kommer fram i hur vi reagerar på olika saker, behandlar varandra eller bedömer andra. Säkert har det också att göra med vilken sorts undervisning vi tagit del av.

Betonandet av sanningen kan bli kärlekslöst, det har många upplevt och vänt troende, tron och kanske Gud ryggen. Min fråga är om betonandet av kärleken, Guds oändliga, kan skymma sanningen? Vad är risken?

Kan man säga att sanning och kärlek är evigt förbundna, att de hålls ihop av att Gud är kärlek och att Jesus är sanningen? Kan man säga att kärlek är sanning? Att kärleken gör oss sanna?

Text: Jani Edström

Varför läsa Bibeln i gudstjänsten?

En orsak till att vi läser bibeltexter i gudstjänsten är för att påminna oss om att vi är en del av Guds stora berättelse. Vi är delar av en symfoni, en oavslutad symfoni. Kyrkans och församlingens uppgift är att vara med och komponera, formulera slutet av den sista satsen av symfonin.

Det är den del som inleds när församlingen blir till och får uppdraget att gå ut i hela världen och vittna om den uppståndne Frälsaren Jesus Kristus. Gud kallar oss att vara uppståndelsens folk, ett annorlunda folk, med rötter i den berättelse som inleds när Gud i kärlek skapar människan till sin likhet och avbild med ansvar för den underbara skapelsen.

Text: Jani Edström

Att leva gränslöst

Tankar inför fjärde söndagen efter påsk som handlar om en kristens dubbla medborgarskap.

Jesus är gränslös. Efter sin uppståndelse rör sig Jesus obehindrat genom tid och rum. Hans uppståndelsekropp känner inga gränser. Himmel och jord förenas i Jesus. I honom finns båda dimensionerna, han är och han ska komma. Jesus övervinner döden, synden och ondskan när Gud uppväcker honom från de döda. Jesus introducerar och ger oss en försmak av Guds rike genom sitt liv, sina ord och handlingar. Idag inbjuder han oss att följa honom in i den värld (skapelsen) Gud har skapat att för lovsjunga honom. Han kallar oss också ut i den värld (samhällen, länder) som kämpar med orättvisor, krig och konflikter. Genom Jesus har himlen landat på jorden, så en dag nya himlar och en ny jord ska bli verklighet. Genom Jesus får vi leva samtidigt både i himlen och på jorden. Ledda av den heliga Anden får vi leva som medborgare i det himmelska riket redan här i världen.

Text: Jani Edström

Guds folks hemlängtan


Hemlängtan – nostalgi, utopi eller något helt annat?

Hemlängtan. Känn på ordet. Eller egentligen orden. Hem och Längtan. Föreställ dig då att du är hemma. I ditt kök eller vardagsrum eller sovrum. Längtar du hem? Tja. Du är redan hemma. Varför skulle du då längta hem? Möjligen längtar du efter att hemmet skulle få sig ett ansiktslyft. Kanske vill du få kökstaket målat, eller sovrumsväggarna tapetserade. Eller nu inredning i vardagsrummet. Men hem längtar du inte till om du redan är hemma. Eller?

Vilka människor är det som längtar hem? Och vad är det som driver deras hemlängtan?

Den som är på resa brukar förr eller senare få hemlängtan. Tidigare, när jag reste rätt mycket utomlands inom ramen för mitt jobb på Ekumeniska Rådet fick jag den värsta hemlängtan strax innan jag skulle åka iväg. Särskilt om det var tidigt på morgonen och resten av familjen sov när jag åkte.

Borta bra, men hemma bäst, säger en del. Men det beror förstås på hur man har det där hemma.

Den som bor utomlands brukar också få hemlängtan. Men när man bott några år i ett annat land börjar man så småningom kanske kalla det landet sitt hemland också. Många känner sig hemma i flera länder och kulturer numera. De har ett hem att längta till oberoende i vilket land de befinner sig. 

Är man hemlös, utan fast bostad, längtar man hem. Eller snarare, man längtar efter ett hem, ett eget hem, någonstans att bo, en plats man kallar sin, där man lägger sig för natten, vaknar på morgonen, äter sin frukost, dit man bjuder sina vänner, där man irriterar sig över att det behöver städas igen och gläds över att vara.

I fjol fanns det 7 112 hemlösa i Finland. Av dessa lever 6 615 ensamma och 497 i familj. Över hälften av Finlands hemlösa bor i Helsingfors. 84 procent av alla hemlösa i Finland lever inte på gatan. Eller åtminstone inte hela tiden. Istället bor de tillfälligt hos bekanta eller släktingar. Många unga upplever inte att de är hemlösa. De tänker att de bor tillfälligt hos vänner. Men i verkligheten är de hemlösa. Många tror att vi inte har hemlösa för att de inte syns på gatan.

Är man hemlös längtar man inte hem, då längtar man efter ett hem.

Men dagens tematik Gud folks hemlängtan handlar inte i första hand om ett folk som saknar hem. En kristen är inte hemlös. Men var är då vårt hem? Var är vi hemma? Var har församlingen sin tillhörighet?

Jag tror att många av oss har uppenbara problem med dagens tema Gud folks hemlängtan. Vi är inte hemlösa. Vi har ett hem. Vi bor här, vi har det tryggt och gott här. Vad är det då vi ska längta till?

Vid första anblicken finns det två saker som vi kristna längtar efter. Det ena är en sorts nostalgisk längtan efter något fantastiskt, underbart som gått förlorat. Det andra är längtan efter något som ännu inte kommit, en harmonisk, tidlös, tyngdlös tillvara där allt är bra, en sorts utopi.

Nostalgi kommer från grekiskans nostos, hemkomst, hemresa och algos, smärta, lidande och betyder längtan efter ett ofta idealiserat förflutet.

En utopi är ett tänkt idealsamhälle. Utopin ligger nära uppfattningen om paradiset, en idealiserad plats vars existens är positiv, harmonisk och tidlös och där bara fred, välstånd och lycka finns.

Det är mycket i den kristna tron och förkunnelsen som har gjort att vi lärt oss att nöja oss med nostalgi och utopi.

Nostalgin för oss till det förlorade paradiset, till Guds ursprungliga dröm om tillvaron som slogs i kras när synd, död och ondska kom in i världen. Allt var gott, konstaterar Gud efter att han skapat, ordnat och frambragt ett myller av liv. Växter, djur, fåglarna på himlen, fiskarna i vattnet, människorna. Och trädgården, platsen för det otvungna mötet mellan människan och Gud. 

Utopin igen för tankarna till ”landet bortom”. Det är det vi vanligen kallar himlen, en föreställning om ett kommande paradis som i mångas föreställningsvärld saknar form och substans eftersom det handlar om vad ”inget öga har sett eller inget öra har hört”. För andra igen har det väldigt mycket form och substans, när bilderna tolkats mer eller mindre bokstavligt. Tänk på Uppenbarelsebokens rika bildspråk för det ofattbara. Uttryck som vi möter i psalmer och sånger. Gator av guld, den stora vita skaran, evig lovsång inför Lammets tron, harpoklangen. En stad som kommer ner från himlen. En tillvaro i Guds gemenskap. En plats i ”Abrahams sköte”.

Men är det här allt kristen tro har att erbjuda, längtan efter ett mytomspunnet paradis med livets träd, goda frukter, talande djur, en Gud som varje kväll går en rond i trädgården för att glädjas över allt han skapat. Människor som njuter av livets goda.

Eller längtan till ett överjordiskt paradis, ett ”hemland där sol ej dalar”, där trädgården bytts ut till ”en stad ovan molnen”, en stad med gator av guld, läkande träd och livgivande vattenströmmar.

Med de här båda perspektiven låter det som vår kristna tro bjuder på väldigt mycket verklighetsflykt. Antingen till det förgångna eller till framtiden. Vad hände med här och nu?

Vad hände med Jesu förkunnelse om Guds rike? En tid, en plats, ett nu där Guds vilja sker, där Guds ursprungliga vision för världen och mänskligheten tar form. Där Guds fred, rättvisa, kärlek och omsorg blir påtagliga. Inte i en nostalgisk tillbakablick till ett förlorat paradis. Inte heller i utopisk, ouppnåelig, framtidsdröm. Utan något som blir till här och nu genom Jesus Kristus.

Ord är verkliga och ibland litet vilseledande. När Jesus talar om himmelriket tror vi lätt att han talar om en tillvaro som inte finns på jorden. Men för Jesus och evangelisterna är Guds rike och himmelriket eller himlens rike samma sak. Istället för att uttala Guds namn, vilket var och är förbjudet för en rättrogen jude, sa man ”himlen”. Som i engelskans uttryck som Heaven knows eller Thank Heaven.  

Ett annat uttryck som gjort många kristna världsfrånvända är uttrycket: Att leva i världen, men inte av världen. Så klart vi lever här i världen, här på jorden, men vi ska inte vara rotade i tankar och värderingar som inte ingår i Guds plan. Jesus ber ju att Guds vilja ska ske ”på jorden som i himlen”. 

Men tillbaka till hemmet. Guds folks hemlängtan är inte att längta tillbaka till det som en gång har varit. Inte heller handlar Guds folks hemlängtan i första hand längta sig bort från jorden till en tillvaro ”ovan där”. Det vi däremot kan se utifrån Bibelns texter, är att det kommer att finnas vissa likheter mellan trädgårdens paradis och Guds stad som kommer ned från himlen. Men det får vi ta en annan gång.

Guds folks hemlängtan handlar inte främst om att finna sitt hem i en speciell plats eller tid. Guds folks hemlängtan handlar främst om att finna sitt hem hos Gud. Gud som uppenbarat sig genom sin Son Jesus Kristus.

Vad är ett hem? Hem är motsats till ”borta”. Hem är igenkännande i motsats till främlingskap. Hem är trygghet. Hem är identitet. Hem är att få vara sig själv. Hem är att vara älskad. Hem är att bli sedd och hörd. Hem är frihet och ansvar. Hem innebär gästfrihet, ett hem till vilket man kan bjuda vänner och bekanta.  

Hem är frihet – i motsats till fångenskap. När Israels barn levde i fångenskap och flyktingskap uppmanades de att göra sig hemmastadda där, att planera, plantera, bygga och bo. I ett främmande land? hur kunde det gå till? För att Gud genom profeten uppmanade dem till det. Gud var deras hem, när de var på flykt och inte hade platsen, landet, som sitt hem. Det var också i fångenskapen som folket samlade berättelserna om sitt hem, om sin historia, om sin identitet, om sin relation till sin Gud. Berättelser som finns i det vi kallar Bibelns gamla testamente.

Hur vad det med Jesus? Var kände han sig hemma? Människosonen har ingen plats att vila sitt huvud, sa Jesus ibland om sig själv. Ändå var Jesus inte hemlös. Han fick bo hos gästfria människor, vänner och bekanta. Han hade sitt hem bland människorna, de svaga, sjuka, utslagna. Dessa är min familj berättade han för sin mor och sina syskon som en gång kom för att hämta hem honom.

Kanske finns det någon som undrar: När ska han säga något om himlen, det eviga livet, vad som händer efter döden? Ok det kommer här. Och här tar jag gärna hjälp av biskop emeritus Erik Vikström som formulerar tankar kring detta i en kolumn i Kyrkpressen för en dryg vecka sedan.

Vem skulle vilja längta till en steril ”himmel”, en uppsamlingsplats och ändstation som mynnar ut i en tidlös, tråkig och skrämmande ”evighet”? undrar biskop Erik, jag och många andra. Annat är det med det ”paradis” där Jesus lovade möta rövaren på korset. ”Denna räddande hamn är ingen ändstation utan bara en rastplats hos Gud på vägen mot vår kroppsliga uppståndelse och skapelsens befrielse och förvandling”, konstaterar Vikström.

Det som många av oss trott är slutmålet är egentligen bara en etapp på vägen hem. Undra på att det uppstått begreppsförvirring bland många kristna.

Istället, menar biskop Erik, borde vi med Bibelns språk tala om: (citat) ”denna tidsålder” med den nuvarande himlen och den nuvarande jorden, samt om den ”kommande tidsåldern” med nya himlar och en jord där rättfärdighet bor. Gränsen utgörs av Jesu återkomst vid denna tidsålders slut. Och redan nu flyter den kommande tidsålderns krafter in i vår tro och vår längtan” (citat slut).

En ny jord där rättfärdighet bor. Guds rike, himmelriket. Det rike som Jesus förkunnar, lever och dör för. Och som hans uppståndelse bekräftar att en gång ska bli verklighet. Allt som Jesus säger och gör pekar framåt mot rättfärdighetens rike. Men inte bara en gång i framtiden. Också redan här och nu. Därför kallar han lärjungar, därför bildas en församling, därför bygger han sin kyrka. Som ett tecken för världen, att Guds rike redan är här. Och vi kallas att fortsätta det som Jesus började, att bereda jordmånen, att skapa gudomliga avtryck i vår egen tid, låta Guds fred och rättvisa tar plats i våra liv. På jorden så som i himlen.

Guds folks hemlängtan är inte nostalgi, inte heller är det utopi. Istället är det att i Jesu efterföljd, tjäna honom och våra medmänniskor och med glädje och framtidstro se framåt, hoppfullt, mot den dag då Guds rike kommer i alla sin härlighet. 

Hem, det är där jag lägger mig ner för att vila. Där Gud är, där är mitt hem. För jag vill, sager Jesus, att där jag är, där ska ni också vara. Gud är vårt hem. Gud är överallt. Mitt hem är här.

Text: Jani Edström. Predikan i Betelkyrkan, 12.5.2019

Den gode herden

Första läsningen

Hes. 34:11-16

Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser dit de skingrades den dag då moln och töcken rådde. Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land. På Israels berg, i dess dalar och bebodda trakter skall jag valla dem. På ett gott bete skall jag driva dem i vall. Deras ängar skall vara på Israels höga berg. Där skall de få komma till ro på härliga ängar. Saftigt bete skall de finna på Israels berg. Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Andra läsningen

1 Petr. 2:21-25

Också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår. Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare.

Evangelium

Joh. 10:11-16

Jesus säger: ”Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är herde och inte äger fåren, han överger fåren och flyr när han ser vargen komma, och vargen river dem och skingrar hjorden. Han är ju lejd och bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och de känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern. Och jag ger mitt liv för fåren. Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de skall lyssna till min röst, och det skall bli en hjord och en herde.”

Jesus – den gode herden

En av de tidigaste bilderna jag har av Jesus från Nasaret, som kyrkan bekänner som Gud och Frälsare, är bilden av herden. Kanske var det genom någon bibelberättelse om den gode herden jag hörde som barn. Kanske var det hemma eller i söndagsskolan. Jag minns i alla fall att vi ibland kunde få en söndagsskoltidning som hette Den gode herden. Jag minns också att namnet Den gode herden inte kändes särskilt coolt eller tilltalande. Det lät litet mesigt, litet gammaldags. Men det var innan jag hade träffat på några får.

Min bror Beni gjorde civiltjänst på Östensö skolhem. Där fick han ta hand om fåren. Jag hälsade på ibland och såg hur fåren betedde sig. Jag fick mata dem, känna på deras feta, litet raspiga ull. Höra hur de kommunicerade med varandra. Lägga märke till deras för mig helt ologiska flockbeteende, deras envishet och skygghet för främlingar. Smarta var dom också på sitt sätt. Litet som i filmerna om fåret Shaun, Shaun the Sheep. Där får vi ett omvänt perspektiv, för där är det herden eller bonden som framställs som dum och korkad, som inte har en aning vad som händer i fårens värld. Skön tankeväckande underhållning för den som vill. Som illustration till dagens texter.

När Jesus kallar sig för den gode herden är det många saker som händer på en gång. Han anknyter till en företeelse, en näring, som alla kände till och var beroende av. Får fanns litet överallt. De betade ofta fritt, i större eller mindre flockar, på kullar och ängar nära städer och byar. Av fåren tog man ull och kött för sina egna behov. Får, felfria får, offrades dagligen i templet och togs sedan bland annat till mat för prästerna och deras familjer.

Men fåren kunde man inte lämna vind för våg. De kunde gå vilse eller bli byte för rovdjur eller tjuvar. Därför behövde de herdar, fårvaktare. Herdarna hörde inte till de populäraste i samhället. De sov ju utomhus, luktade värre än scouter efter två veckor ute i det fria och hade rykte om sig att vara oärliga och opålitliga. Så när Jesus kallar sig den gode herden bryter han – igen en gång – mot den traditionella, nedvärderande, synen på en grupp människor. Jesus rehabiliterar herdens rykte. Också herden är värd sin lön och har en familj att försörja. Också en herde kan vara pålitlig och god. Evangelisten Lukas visar att herdar till och med kan vara pålitliga vittnen till världsomvälvande händelser, som den på julnatten när Frälsaren föds. Herdarna är vittnen, herdarna ger förstahandsinformation, just den information som dagens mediekritiker efterlyser. Innan webbtrollen tar över och skapar fake news.

Jesus presenterar sig som den gode herden åt två olika håll. Jesus är ansvarstagande och ärlig i förhållande till fårens ägare. Herden räknar in fåren varje kväll, rapporterar till ägaren om något särskilt har hänt, om det fötts lamm, om något får skadat sig eller gått vilse. Men han är också full av omsorg och ansvar för fåren. Han erbjuder dem mat och trygghet och en plats att vila på. ”Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten…din käpp och stav gör mig trygg.” (Ps 23).

Texten säger – kanske utan att mena det från början – också något om människan och djurhållningen, människans relation till skapelsen och det skapade, människan och ett ansvarsfullt förvaltarskap. Får – och alla andra djur för den delen – är inte ting som man kan behandla hur som helst, de är levande, kännande, sociala varelser. Kanske var det inte djurhållning som evangelisten Johannes hade som främsta orsak för att ta med den här berättelsen i sitt evangelium. Men i ljuset av hur människan i dag exploaterar djur, hur vi fjärmat oss från djuren och hur djur ofta inte ses som levande, kännande varelser, utan som främst verkar finnas till för människornas grillfester, så får texten en ny dimension.

Den gode herdens personliga engagemang i fåren, i form av ansvar och omsorg, står i bjärt kontrast till de herdar som inte bryr sig, som exploaterar och stjäl och som flyr när fara hotar. Vill man utgående från texten göra en jämförelse till olika typer av djurhushållning, från ekologiska småbruk till industriella avrättningsanstalter, är det fritt fram.

Men så är texten också en liknelse. Jesus är liksom en herde, människorna är liksom får, som bortsprungna får säger Petrus i en av dagens texter. Får som nu vänt åter till sin herde och vårdare. Får som hittat hem igen. På grund av Jesus, vägvisare, herden. Jag är porten till fårahuset. Jag är grinden in till fåren, säger Jesus. Den som går in genom mig ska bli räddad (Joh. 10).

Får är svårflirtade, de går inte att tvinga till lydnad. Hela Bibeln, särskilt profetlitteraturen, är fyllda med berättelser om hur en frustrerad, älskande Gud febrilt försöker få sina får, människorna, att förstå hur älskade de är och hur gott det skulle göra dem om de skulle förstå det. Istället strövar fåren iväg för att hitta ännu grönare gräs på andra sidan, eller så springer de mot bättre vetande bort från den kallande, lockande rösten, vilse i vildmarken.  

Jesus talar om en återupprättad relation mellan herde och får, ett igenkännande, en vänskap, kärlek, respekt och lydnad. Hans lyssnare smålog. De visste ju precis vad han talade om. För de visste hur får beter sig, ibland handlar de envist mot bättre vetande. Ibland vägrar fåren stint att lyda. Men folket kände också till berättelserna om profeterna, de goda herdarna, som under många generationer kallade folket tillbaka till Gud. Tillbaka från de onda herdarna, kungar och härskare som sålde sig och Guds ideal till förmån för ett liv i lyx och överflöd. Vilket till sist resulterade i ett delat, försvagat land, till fångenskap och slaveri. Men Guds längtan efter kärlek och gemenskap med sitt tog aldrig slut. Kärleken, liksom vattnet, hittar alltid nya vägar.  

Det var alltså inte bara fåren, folket, som envist gick vilse gång på gång. De hade också dåliga herdar, dåliga ledare. Jesus som den gode herden är också en berättelse om gott ledarskap. Numera duggar kurser i ledarskap tätt på företagssidorna. Olika ledarskapsmodeller presenteras som ultimata framgångsrecept för allt från upstartföretag till gamla sävliga etablerade koncerner. Dåligt ledarskap har fått ta på sig skulden från allt från Nokias fall till urholkandet av den amerikanska demokratin. Att folk lär välja de ledare de är förtjänta av tröstar föga när katastrofen är ett faktum.

Jesus framställer sitt ledarskap i motsats till det vi i Finland brukar kalla ”management by perkele”, ett djävulskt ledarskap. Den typen av chefskap handlar om makt och missbruk av makt, om utskällning i stället för utvärdering, om osynliggörande istället för beaktande, om nedtryckande istället för upplyftande, om chefens sanningar istället för de anställdas potential och berättelser.

Jesu ledarskap – management by God – handlar om att se, höra och iaktta, så att var och en kan komma till sin rätt och bli tagen på allvar. Jesus ledarskap handlar om att bygga upp en ömsesidig relation, inte att låta alla försöka klara sig på egen hand, i någon sorts postsocialdarwinistisk anda. Jesus ledarskap handlar om kommunikation och lyhördhet. Han lockar istället för att tvinga, han använder käpp och stav som vapen mot faror och vilda djur, inte mot fåren. Han söker upp dem som gått vilse, istället för att tänka ”skyll dig själv, tack för att du använde dig av din valfrihet”. Jesus tar hand om de svaga, de vilsna, utan att blunda för de starka. Var och en får den omvårdnad de behöver.

Hesekiel säger i dagens text: Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Och så småningom har vi hamnat in i en reflektion om församlingen. Ett heligt folk, en försonad mångfald, ett enat folk på väg, en gemenskap på väg mot samma mål, följande samma herde. Javisst, men också församlingen som en fårskock av människor med olika viljor, med olika behov och olika läten. Svåra att få ordning på, bångstyriga och oberäkneliga.

Ibland behöver någon bli upphittad igen. Någon som gått vilse i sin egen sorg eller bitterhet. Någon som inte på länge har blivit sedd och hörd. Vilse i sökandet efter sig själv eller efter ett grönare gräs. Vilse i tankar och grubblerier. Vilse i relationer, i optimerandet av möjligheter. Eller annars bara så vilsen…

Ibland behöver någon bli omplåstrad efter att skadat sig efter ett fall eller blivit riven av vargar, människor utan nåd, ett arbetsliv eller ett samhälle utan förbarmande. Och ibland när vi är mätta och trygga behöver vi bara få lyssna på herdens röst, som gläder, tröstar och ger hopp.

Då kanske orden når oss om en herde och en hjord. Då kanske vi lystrar till och känner igen herdens röst. Den röst som vi alltid burit inom oss som ett eko av Guds kallelse, herdens lockrop. Jag är din herde, ingenting skall fattas dig. Jag för dig i vall på gröna ängar, jag låter dig vila vid lugna vatten. Jag ger dig ny kraft, jag leder dig på rätta vägar, mitt namn till ära. Inte ens i den mörkaste dal behöver du frukta något ont, ty jag är med dig, min käpp och min stav gör dig trygg.

Jag är din herde, ingenting ska fattas dig.

Amen.

Text: Jani Edström. Predikan 5.5.2019.

Ett trotsigt hopp

Notre Dame, en av världens viktigaste kyrkor och en del av vårt världsarv har förstörts i en brand. Nyheten om katastrofen nådde oss under Stilla veckans måndag, en tid när kristenheten reflekterar över Jesus Kristi vandring mot korset, döden.

Stilla veckan firas i ljuset av påsken och uppståndelsen. Döden och förgängelsen får inte sista ordet. Från Paris når oss också budskapet om ett trotsigt hopp som övergår allt förstånd:

När Notre Dame stod i lågor samlades folk för att sjunga psalmer.

Kristus är uppstånden!

Påskens mysterium är överväldigande. Påsken går aldrig att greppa helt. Så oerhörd är kraften när det nya livet bryter in. Så stor är glädjen över att döden är besegrad att vår verklighets dimensioner inte räcker till. Det går inte att beskriva. Därför blir uppståndelsens språk ofta bildspråk.

Nya testamentets författare är ständigt upptagna med att försöka beskriva och förstå det oerhörda som hände med Jesus. I detta förståelsearbete bygger de på ”skrifterna”, texter, motiv och föreställningar i den judiska tradition som beskrivs i Gamla testamentet.

Vi tror att Jesus dog och uppstod enligt skrifterna och profeternas vittnesbörd. Också Jesus själv hänvisar till Mose undervisning, profeterna och psalmerna när han efter sin uppståndelse samtalar med två lärjungar på vägen till Emmaus (Luk 24:44-49).

Jag vill här lyfta fram några motiv och uttryck som vi kan begrunda och fördjupa oss i när vi tänker på och mediterar över påskens budskap. Bibelns bildspråk är både kraftfullt, hoppingivande och frigörande. Bibeln målar upp hoppets bilder med ord och berättelser, mera sällan i form av exakta utsagor, eftersom det handlar om saker som ”inget öga har sett eller öra har hört” (1 Kor. 2:9).

Den som inte har ett eget bibellexikon kan till exempel konsultera uppslagsfunktionen på  www.bibeln.se. Det bästa sättet är som alltid att gå till Bibeln och upptäcka ”skrifterna” på nytt genom påskens evangelium som handlar om befrielse, seger, glädje och nyskapande. 

Jesus övervinner döden. När Jesus dör och uppstår är dödens makt bruten. För människan innebär det att fienden döden inte får sista ordet. Hoppet om uppståndelsen lyser starkare än rädslan för döden. För skapelsen innebär det att förstörelsemakter som krig, exploatering, klimatuppvärmning inte avgår med segern. Kristi uppståndelses kraft skapar ”nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor” (2 Pet 2:13).

Jesus är kung.  Som ”Davids son” uppfyller Jesus förväntningarna på den Messias som en gång skulle ta plats på tronen efter att kungariket smulats sönder. Som ”Guds son” är Jesus Kristus herre över hela skapelsen som längtar efter sin befrielse. Därför, när de första kristna bekänner Jesus som herre och kung sker det alltid mot bakgrund av de maktanspråk som den romerska kejsaren kom med. Jesus är Herre. Alltså, Caesar är det inte, mammon är det inte, bara Jesus (Fil. 2:9-10).

Jesus är översteprästen. Han är större än prästen Aron som förrättade offer under Israels barns ökenvandring. Kristus är både förrättare och offer. Han jämförs med Melkisedek (rättfärdighetens kung) och liksom Melkisedek är Jesus både kung och präst (Heb. 8:12). På så sätt fullkomnar han Guds förbund med Israel med ett evigt förbund med hela mänskligheten.

Jesus är försoningsoffret. Jesus är det yttersta tecknet på Guds kärlek (Joh. 3:16). ”Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son…”  När Jesu blod utgjuts renas tillvaron från synd så att Guds rike kan bryta in. Efter detta äger döden, synden och ondskan inte längre någon slutgiltig makt.

Jesus är det nya templet. Jesus talar om sig själv som templet som ska rivas ner och efter tre dagar byggas upp igen (Joh.2:19). Templet är platsen för Guds närvaro och härlighet, en plats för gudsmöte. Genom Jesus är Guds närvaro och bönen inte begränsade till en speciell tid eller plats. Templet som platsen för gudsmöte har sin förebild i Eden, i tabernaklet i öknen, i Salomos tempel, och sin fortsättning i kyrkan och varje troende, som är den heliga Andens tempel. Nära detta ligger tanken om att Jesus Kristus är Guds härlighet. Guds härlighet som en gång fanns i templet har genom Jesus blivit synlig igen (Joh. 1:4).

Jesus är uppstånden som den förste av de avlidna (1 Kor 15:20). I detta grundar sig kyrkans tro på kroppens uppståndelse. Alla ska vi få nytt liv genom Kristus. Hur detta liv kommer att se ut vet vi inte men ”Gud ger det den gestalt han har bestämt”.

Jesus upprättar ett nytt förbund. Förbundsmotivet möter vi genom hela Gamla testamentet, från Eden, Noa, Abraham, Israels folk till profeternas löften. Profeten Jeremia talar om ett nytt förbund mellan Gud och hans folk. När Jesus samlar sina lärjungar till den sista måltiden blir detta det nya förbundet genom mitt blod till syndernas förlåtelse. Varje gång vi firar nattvard, Herrens måltid, blir vi delaktiga av detta förbund (Luk. 22:20).

Påskens mysterium visar att Gud genom Jesus Kristus, Messias, skapar något nytt. Evangelierna visar på att en ny verklighet, Guds rike, bryter in med Jesus. Hans liv, undervisning, tecken, under, hans kritik av orättvisor och uppmaning till fredlighet visar hur livet i Guds rike tar sig nya uttryck. Endast genom Jesu död och uppståndelse blir detta möjligt.

Kristus är uppstånden! Han är sannerligen uppstånden!

Text: Jani Edström

Försoning

F

Försoning är ett centralt tema i den kristna tron, och ett genomgående tema i Bibeln och kyrkans historia. Litet märkligt då att kyrkorna inte har enats kring någon enhetlig systematiserad försoningslära. Det kunde man kanske ha förväntat sig när kyrkan bemödat sig om att utforma en trosbekännelse som läses varje söndag världen över. Med försoningen är det annorlunda, här finns det ingen för alla tider formulerad och bindande försoningslära. Med det sagt ska vi ändå konstatera att de olika betoningar och tyngdpunkter om försoningen som möter oss i Bibeln också finns hos dagens kyrka, i lära och förkunnelse.

I Gamla testamentet, 3 Mos. 16, berättas om hur Israels barn skulle offra en bock till försoning för folkets synder medan en annan bock sändes ut i ödemarken med folkets synd efter att prästen lagt båda händerna på bockens huvud och över den bekänt israeliternas alla skulder och brott. Det är härifrån vi har fått ordet syndabock. Inom judendomen firas fortfarande den stora försoningsdagen, Yom Kippur, varje år som en påminnelse om detta.

Också i Nya testamentet möter vi återkommande försoningstemat. Evangeliernas berättelser visar hur allt som skett tidigare leder fram till den punkt i historien där Guds försoning blir verklighet. Det sker genom Jesus Kristus dör på korset och uppstår från de döda. De nytestamentliga breven belyser detta på olika sätt ur olika synvinklar. Jesu Kristi försoningsdöd är en engångshändelse som inte behöver upprepas och som gäller hela mänskligheten för all framtid. Kristus har genom sin död övervunnit djävulen, synden och döden. Kristus har tagit sin synd på sig för människans skull. Kristi död är ett uttryck för Guds oändliga kärlek till människan. Kristus är den som tagit straffet på sig för mänsklighetens skull.

Vi hittar ingen klar och tydligt formulerad försoningslära i Bibeln. Däremot visar Bibeln på försoningens sammanhang eller narrativ. Försoningen är en del av Guds plan för mänskligheten som missat målet, som använt sin fria vilja att gå sin egen väg, som gjort uppror mot Gud och det goda. Allvaret i detta understryks av att Gud i sin kärlek sänder sin ende Son för att rädda världen. 

Inte heller hos kyrkofäderna finns någon utpräglad, entydig lära om försoningen. Olika betoningar och tyngdpunkter lever sida vid sida. Det mest framträdande perspektivet är i alla fall den så kallade klassiska synen på försoningen som lyfter fram att Kristus har besegrat ondska och död. Den klassiska försoningsläran brukar också kallas Christus Victor (Kristus Segraren).

Först på 1000-talet utformade Anselm av Canterbury den objektiva eller juridiska försoningsläran som kommit att dominera i den västliga kyrkan. Enligt Anselm kräver Guds rättfärdighet att den som syndar får ett straff. När människorna inte klarar av att uppfylla Guds krav på rättfärdighet, förtjänar de att straffas, men eftersom Gud också älskar människorna vill han inte utdöma straff. Här uppstår alltså en konflikt mellan Guds kompromisslösa rättfärdighet och oändliga kärlek. Lösningen blir då att Gud blir människa genom Jesus Kristus och tar på sig straffet. Här ses tydligt den juridiska straffsymboliken. Uttrycket objektiv försoningslära kommer av att Gud är försoningens objekt, vilket innebär att det är Guds vrede som ska försonas.

Den subjektiva försoningsläran formulerades på 1100-talet av Pierre Abélard. Nu är inte Gud objekt i försoningen, utan subjekt, den som handlar och ser till att försoning blir möjlig. Gud blir inte människa för att ta på sig ett straff i första hand, utan för att bevisa sin oändliga kärlek till människorna. Det som hindrar människan att närma sig Gud är inte att Gud är arg och vill straffa människorna, utan deras egen ovilja att omvända sig.

Idag är den objektiva eller juridiska försoningsläran fortfarande vanligast i kyrkorna i väst, medan östkyrkorna har en mera klassisk försoningslära vilket hörs i de ortodoxas påskhälsning: Kristus är uppstånden från de döda, med döden besegrade han döden och åt dem som vilar i gravarna gav han liv! Kyrkorna har som sagt aldrig fattat något gemensamt beslut om försoningsläran, vilket kan tyckas märkligt med tanke på hur central försoningstanken är i den kristna tron. I Sverige omfattade kyrkoledaren P.P. Waldenström den subjektiva försoningsläran vilket ledde till en splittring med Svenska kyrkan och att Svenska Missionsförbundet bildades. Idag är det enligt uppgift många präster i Svenska kyrkan som lutar mera åt den subjektiva försoningsläran.

N.T Wright, en av de ledande nytestamentliga forskarna i modern tid menar att en ensidig och renodlad betoning av ett perspektiv i försoningen kan leda fel. Under ett samtal med andra professorer blev han uppmärksamgjord på att många studenter som formats av den juridiska försoningsläran kämpar med sin tro när de uppfattar Johannes 3:16 så här: Så hatade Gud världen att han dödade sin ende son, trots att det står Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son.

När klimatuppvärmning och nya hotbilder tornar upp sig kan den klassiska försoningsläran med sitt kosmiska perspektiv vara en god utgångspunkt när vi presenterar försoningen. Gud är suverän och håller hela världen i sin hand. För den som blivit utsatt för (sexuella) trakasserier, våld eller mobbning kan den subjektiva försoningsläran fungera bättre än den juridiska som kan uppfattas våldsam och grym. 

Att känna till försoningens många dimensioner kan alltså vara till hjälp i mötet med unga, i missionsarbete och evangelisation. Hur presenterar vi försoningen för människor som söker gemenskap med Gud? Betonar vi Guds oändliga kärlek, Guds vrede över synden, eller Gud som besegrat ondska och död. Var vi lägger betoningen gör oss inte till mer eller mindre kristna, men kan ha betydelse för vår egen gudsrelation och hur vi presenterar evangeliet för andra.

Text: Jani Edström

Guds kärlek och mänskligt lidande

Lidandets söndag

1 Mos. 22:1–13

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.”
Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. Då sade han till tjänarna: ”Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.” Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. ”Far”, sade Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Isak sade: ”Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?” – ”Min son”, sade Abraham, ”Gud utser åt sig det får som skall offras.” Så gick de båda tillsammans.
När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” – ”Ja”, svarade Abraham, ”här är jag.” Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.” När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son.

Luk. 13:31–35

Några fariseer kom till Jesus och sade till honom: ”Skynda dig i väg härifrån. Herodes vill döda dig.” Han svarade: ”Hälsa den räven att i dag och i morgon driver jag ut demoner och gör de sjuka friska, och på tredje dagen är jag vid målet. Men i dag och i morgon och i övermorgon måste jag vandra vidare, ty en profet får inte mista livet någon annanstans än i Jerusalem.

Jerusalem, Jerusalem, du som dödar profeterna och stenar dem som blir sända till dig. Hur ofta har jag inte velat samla dina barn så som hönan samlar sina kycklingar under vingarna, men ni ville inte. Nu får ni själva ta hand om ert hus. Jag säger er: ni kommer inte att se mig förrän på den dag då ni säger: Välsignad är han som kommer i Herrens namn.”

****

Guds kärlek och mänskligt lidande – Hur går det ihop?

Det enklaste svaret är naturligtvis: Det går inte ihop. Men det svaret löser inte problemet. Det är ju också därför den här frågan ställs hela tiden.

De bibliska författarna försöker lösa problematiken med att ibland hänföra allt, både ont och gott till Gud. Vi läser att en ond ande från Gud gav sig på Saul, som fann tröst genom Davids musik. Ibland hänförs det onda till en motpart, en åklagare, en satan, en djävul. Och så är kampen mellan de onda och det goda igång.

Så länge det onda och det goda har en yttre orsak går människan fri. Job utsätts för en gudomlig/djävulsk konspiration. Låt oss se hur mycket han tål, säger åklagaren till Gud, som går med i spelet. Job lider, men får inget svar på varför. Men han får ett möte med en Gud.

Sedan när det onda och det goda förläggs inuti människan själv då blir det ännu mycket svårare att komma undan frågan om det ondas problem.  

Teodiképroblemet brukar det kallas, det ondas problem, det oskyldiga lidandet. Det lidande för vilket vi känner vanmakt och hjälplöshet. Det lidande som drabbar oskyldiga, som ingen gjort sig förtjänt av. Det lidande som vi inte kan förklara.

När jag läser texten om hur Abraham uppmanas att offra Isak, för att bevisa sin lydnad inför Gud, är det just så här jag känner det. Varför ska Isak eller något annat barn för den delen offras på någon grym Guds eller grym människas altare.

Varför ska barn lida? Hur kan Gud? Varför måste Abraham?

Men tänk om berättelsen om Abraham inte är en berättelse om en grym Gud och en lydig pappa och en oskyldig son. Tänk om berättelsen ursprungligen är, vilket många bibelforskare hävdar, en berättelse om att inte offra sina barn. Tänk om berättelsen är en signal till Israel det utvalda folket att inte offra sina barn på guden Moloks altare. Att Gud inte kräver människooffer, inte då, inte nu, inte någonsin.

Tänk om berättelsen idag, sedd genom korsets perspektiv, innebär att det finns en som har dött en gång för alla, en som har vunnit över döden och ondskan. Just för att ingen människa ska behöva dö, behöva offras på någon guds altare.

Barn ska inte offras på någons altare.

Allt oftare hör och läser vi om hur barn utsätts för övergrepp. Barnarbetare i coltan- och nickelgruvor gräver fram ädla metaller för våra datorer och mobiltelefoner. Barnarbetare i mattfabriker, klädfabriker, bilfabriker, verkstäder jobbar i omänskliga förhållanden, allt för att pressa ner priserna på produkter vi vill köpa billigt.

I staden Pia Minara i Afghanistan bor Mohammed, 10 år. Han rengör bildelar med fotogen på en bilverkstad. Han arbetar sex dagar i veckan för 50 Afgs (ca en euro/dag) för att hjälpa till med familjens försörjning. De har inte rinnande vatten hemma, så han använder det mesta av pengarna till att tvätta av sig jobbsmutsen på ett ”hamam”, eller offentligt bad. – Jag vill gå till skolan, säger Mohammed. Men det är inte möjligt, eftersom hans mamma inte klarar av att försörja sina fyra barn på sin lön som hembiträde. (Källa: UNICEF).

Den senaste tiden har vi läst om präster, popstjärnor, nära släktingar, styvpappor, ”vanliga människor”, och nu senast en förtroendevald i en församling som utsatt barn och unga för saker vi inte ens kan föreställa oss. Vuxna som kanske själva fått sin barndom förstörd av någon, och som bär på en skada som skadar andra. Vuxna med ett ansvar för dessa små. Varför ska barn tvingas vara sängkamrater till vuxna som inte vill tygla sina impulser? Varför ska barn…

Rent filosofiskt är det ändå lättare att förstå varför ondska finns och oskyldiga drabbas när det finns en eller flera orsaker. Människans snikenhet, jakten på snabba pengar, ett vinstintresse som inte känner några gränser och som leder till exploatering och förslavande av människor.

Varför finns det ondska i världen? För att det människor som begår onda handlingar. Och för att det finns människor som inte gör tillräckligt för att stoppa ondskan. För att det händer onda saker vi inte kan förklara.S

”Ondskans problem (fr. théodicée, grek. θεός, Gud, och δίκη díkē, rättvisa) uppstår när vi försöker förklara Gud kan vara både god och allsmäktig när det finns lidande som  uppfattas som ett ont och är oförtjänt. Det vi försöker förstå är hur Gud samtidigt kan vara både allsmäktig och fullkomligt god samtidigt som det onda existerar.” (Wikipedia)

Fullständigt motsägelsefullt. Därför har många tänkare försökt lösa problemet med att förminska antingen Guds godhet eller Guds kärlek. Antingen kan Gud inte ingripa mot det onda eller så är Gud inte så kärleksfull som Bibeln påstår.  

De flesta kristna tänkare idag skulle säga att lösningen (om det nu är en lösning) på teodicéproblemet är att det ligger inbäddat i problemet med den mänskliga friheten.

Guds ville skapa någon som var fri att älska honom, men också fri att förkasta honom, så att gemenskapen mellan Gud och människan inte skulle vara påtvingad, utan en handling av fri vilja och oegennyttig kärlek. Möjligheten att säga ja förutsätter alltså möjligheten att säga nej.

Människan valde enligt vår kristna tro att vända sig bort från Gud och följa egoismens och själviskhetens väg, vilket sedan ledde till att död och lidande kom in i världen.

Hela frälsningshistorien speglad genom Bibelns berättelser är sedan en berättelse om hur Gud i absolut respekt för människans fria vilja försöker föra människan tillbaka till den kärleksfulla gemenskapsrelation Gud från början hade tänkt sig och hoppats på.

Berättelsen om en episk trädgård, en enorm flytande räddningsark, en regnbåge, ett förbund med en kringvandrande nomad, ett befrielseuttåg ur slaveriet, ett löfte om landet där alla ska få bo i fred och trygghet, löftet om en Messias som ska rädda folket ur förtrycket, förbundet genom Jesu Kristi död och uppståndelse. Det nya förbundet som vi firar varje gång vi delar bröd och vin.

Villkoret: Fullständig lojalitet och kärlek till en Gud som i sin självutgivande kärlek är beredd att offra allt för att bli älskad. Undra på att Gud ofta kallas en svartsjuk Gud i Bibeln.  

Men så har vi lidande som inte har någon synbar orsak. Naturkatastrofer som jordbävningar, cykloner, skogsbränder. Många av dessa orsakas som vi vet ofta av mänsklig påverkan och aktivitet. Dammar som byggs och rasar ihop så att byar och bosättningar svämmas över och människor tvingas flyr. Flygplan som konstrueras så sinnrikt att de blir svåra att flyga och bemästra, särskilt när piloterna inte blivit uppdaterade om det nya och inte lyckas räta upp planet. Skogsbränder som orsakats av missdåd eller oförsiktighet med eld.

Men alla katastrofer har inte en känd orsak.

I amerikanska försäkringsbrev listas olika farosituationer som man kan försäkra sig mot, men så finns det oförutsedda händelser man inte kan försäkra sig mot. Dessa benämns som ”Act of God”. Om blixten slår ner i ditt hus är det en ”Act of God”, om ett träd faller på ditt hus är den Act of God. Intressant att denna tekniska term bygger på en gudsbild som Jesus för länge sedan utrotat. Gud designar inte katastrofer.

När tornet i Siloam rasade och 18 personer omkom var Jesus tvungen att säga att det var en olyckshändelse, det var inte vara ett straff för någon synd de begått. När Jesus botar en man som fötts blind måste Jesus säga att varken mannen eller någon i hans familj har begått någon synd som gör att mannen är blind. Jesus botar inte bara sjukdom, han botar också från synd och skam, när han tar bort vanföreställningar om en ond Gud som sänder katastrofer och sjukdom.

Idag på lidandet söndag påminns vi om en Act of God som är så mycket större och så mycket vackrare och så mycket genomgripande än vi någonsin kunnat ana.

Denna Act of God antyds genom Jesus ord till staden Jerusalem. En stad som använt den gudagivna friheten till att inte lyssna på Guds tilltal genom profeterna. En stad som lyssnat till falska röster, som tagit sin tillflykt till kungar och makthavare som inte kunnat rädda dem.

Hur önskar jag inte att skulle kunna samla dina barn som en höna samlar sina kycklingar under sina vingar. Men ni har inte velat. Finns det något mera tragiskt än obesvarad kärlek?  

Vi kommer inte att idag heller kunna lösa problemet med ondska och oskyldigt lidande. Men en sak får vi vara säkra på: Gud finns mitt i det värsta lidande vi kan föreställa oss. Och nu talar jag i tro, eftersom jag sällan kan se Gud i lidandet. Min egen tro räcker inte till. Därför vill jag tala ut den tro som vi som Guds barn, Kristi lärjungar och Andens kyrka får bekänna. Tron på Jesu Kristi död och uppståndelse.

Att utgöra Guds församling i världen är att i ljuset av Jesu Kristi död och uppståndelse få bevittna Acts of God, Guds gärningar varje dag.

Vi får tillhöra Guds församling, en kyrka som bekänner Jesu Kristi seger över ondska och död. En kyrka som själv gjort sig skyldig till ondska och övergrepp och måste ställas till svars för det. Men en kyrka som bärs upp av en gudomlig kärlek, ett gudomligt tålamod som aldrig tycks ta slut.

En kyrka som bärs upp av den Heliga Ande som bor i varje troende och bedjande människa. En kyrka som är kallad, inte att mota ont med ont, utan att övervinna det onda med det goda. En kyrka som trots sin splittring och sårbarhet ändå på något förunderligt sätt i bästa fall tar sig an de svaga, de utsatta, de oskyldigt drabbade. En kyrka som inte ruvar på hämnd för dem som gjort ont, men som vill ställa dessa till svars. En kyrka som allierar sig med Guds vackra skapelse i kampen mot förstörelsemakterna.

En kyrka som består av människor som ser och hör, lyssnar och analyserar för att bli ännu bättre på att göra Guds vilja. Människor som låter sig ledas av Anden i sina relationer till andra, som delar ut matpaket, som strävar efter en rättvisare värld. Som gör sitt bästa för att i ord och handling leva i enlighet med det kärleksbud som Kristus gett oss.

En kyrka som bekänner sig till en lidande Gud som finns i allt det mörkaste. En församling som bekänner sig till en segrande Gud som segrar över allt det mörkaste.

En kyrka som låter lovsången ljuda mitt i ondskans buller. En församling som låter kärleken bli till handling.

Vi tror på en Gud som löser lidandet problem med självutgivande kärlek. Som lider för att övervinna lidandet, som dör för att övervinna döden. Som tar på sig det värsta för att ge oss det bästa.

Mitt i det oförklarliga, ohyggliga lidandet står Kristus med oss. Han har själv lidit, dött och segrat för att ge oss en framtid och ett hopp. Vi är hans folk. Han tar oss under sitt beskydd. Inte ens döden kan hota oss, nu när Kristus har segrat över döden, en gång för alla.

Jesus – livets bröd

Joh. 6:1-15

Predikan på midfastosöndagen den 31 mars 2019

Jesus hade många följare. Att vara följare på den tiden betydde mycket mera än ett klick eller ett gillande på Facebook eller Instagram. De som följde Jesus tog sig till honom med hela sin kropp, hela sin varelse. Att följa Jesus var IRL (In Real Life), inte en pseudohändelse som man kunde ångra med ytterligare ett klick.

Människor följde honom för att han gjort tecken och under. Han hade bland annat botat sjuka. Allt det här som Jesus gjorde betydde något, inte bara för dem som blev botade, även om det för dem var livsavgörande, utan för hela folket, hela nationen. Tecken och under var något som hörde Guds rike till. Folk började ana att himmelriket hade landet, att Jesus kanske var en äkta Messias, i raden av många tidigare messiasgestalter som visat sig vara floppar, bedragare, eller dödats.

Idag vara Jesus trött, idag ville han dra sig tillbaka uppe på berget med sina lärjungar.

Berget är i Bibeln platsen för gudsmöte. Finländare drar ut i skogen när de söker stillhet och en känsla av en högre närvaro, men Jesus och lärjungarna satte sig upp på ett berg. Jesus behövde kanske be, samtala eller göra en avstämning om hur deras gemenskap hade utvecklats. Kanske ville Jesus bara få känna sig vanlig en stund, höra Petrus och Andreas tävla med Sebedaiospojkarna Jakob och Johannes om vem som hade fångat de största fiskarna. Men det skulle inte dröja länge innan de blev avbrutna.

Folket var på väg. Följarna närmade sig.

De var många. ”Var ska vi köpa bröd så att alla dessa ska få att äta”, frågade han Filippos som hade god lokalkännedom. Han ville sätta Filippos på prov, något som lärare ofta gjorde med sina lärjungar, för att få dem att praktisera den undervisning de fått. Filippos slog ut med armarna, han kunde ju räkna. Inte ens en månadslön skulle räcka för att få magarna att sluta knorra på så många människor. Det förstod ju var och en.

Under tiden hade lärjungen Andreas gått omkring bland människorna och hittat en pojke som hade med sig bröd och fisk. Han förde pojken till Jesus, men sa: ”Hur ska det här räcka till så många.” Fem bröd och två inlagda fiskar. Kanske hade han hoppats att om det fanns en person som tagit mat med sig, så kanske det fanns flera, men det såg mörkt ut.

Jesus visste vad som skulle göras, skriver Johannes och låter förstå att händelsen kommer att få ett lyckligt slut. Han ber människorna sätta sig, tar brödet och välsignar det, delar ut det. Först till dem som sitter närmast och sedan till hela folket. Och alla äter sig proppmätta (så står det faktiskt). Och inte nog med det. Det blir en massa mat över, som för att riktigt visa att det är lugnt, ingen fara. ”Samla ihop det som blir över”, säger Jesus. Han ville inte ha något matsvinn. Det som inte gick åt här kan folk ta med sig hem.

Fast ingen var på väg hem nu, inte efter det här.  Det mumlades bland folket, många blickar vändes mot Jesus och lärjungarna uppfattade ord som ”profeten”, ”messias”, ”vår kung”.

Jesus, vad har du gjort?

Nyss drog du dig undan dina följare som sett dina under och tecken och inte kunnat låta dig vara. Och nyss gjorde du ett under till som ger ännu mera bränsle åt messiasförväntningarna Som gör att folk kommer att vilja se dig som Profeten eller som kung Davis tronföljare.  

Följare eller efterföljare. Idag när vi befinner oss mitt i fastetiden ställs vi inför frågan: Är vi Jesu efterföljare eller bara hans följare?

Folket i berättelsen får beteckna följarna. De som nyfiket och förhoppningsfullt följer med för att se och höra vad som är på gång. Ännu ett klick, ännu en mental selfie. ”Jag var där när det hände”. Något att berätta vidare för barn och barnbarn.

Lärjungarna kommer att bli Jesu efterföljare. Nej, de är det inte ännu. Inte alla består provet den här dagen. En dag kommer de att bli efterföljare. Men först måste de gå med sin mästare till Jerusalem.

Lärjungarna kommer att drivas för vinden. En kommer att förråda honom, en annan att förneka honom. Alla kommer de att överge honom. Men en dag kommer de frimodigt och starkt att berätta om mästaren, profeten, kungen, som botade sjuka, skällde ut de snikna och makthungriga. Han som delade ut bröd åt alla. Som gav sig själv som Livets bröd till en mänsklighet som hungrar efter fred och försoning, en hoppfull framtid och ett liv i gemenskap med en Gud som håller sina löften.  

Men vi är inte där ännu. Johannes antyder visserligen vad som ska komma. Jesus är den som alla väntat på, den som alla följer. Men ännu har han inga efterföljare. Därför går han ensam upp på berget igen.

Fastan är en tid för stillhet och ensamhet, men också en tid att växa i förtröstan på Guds kraft och möjligheter. Så att också vi kan gå från att nyfiket följa Jesus, bli mättade av Livets bröd och sedan bli hans efterföljare. På riktigt.

Amen.  

Text: Jani Edström